ETT SORTS HADES

03 – Dina föräldrar

Min mamma heter Rhea och min pappa heter Kronos. Eller nej, det gör de förstås inte, men de skulle ha hetat det om jag verkligen hade varit Hades.

Min mamma och pappa träffades när hon var 18 och han 20. Pappa kommer från en liten by på gränsen mellan Västerbotten och Ångermanland där farmor och farfar uppfostrade alla sina 11 barn i ett litet skogshemman med tillhörande jordbruk. Han hade flyttat ner hit bara några veckor tidigare när de sprang på varann på Systrarna Ericssons fik i hörnet Kopparbergsvägen/Stora gatan. Mamma är född i Örnsköldsvik men när hon var några månader gammal följde mormor efter morfar som flyttat söderut tidigare för att jobba som statare på en storgård i Tärnsjö. Efter ett tag flyttade de in till Västerås och här växte mamma upp.

När de var 30 och 32 föddes deras enda och bästa dotter, undertecknad. De var alltså tillsammans i 12 år innan jag dök upp. Jag har aldrig brytt mig om att fråga hur det kom sig att de väntade så länge med att skaffa barn, även om jag förstås undrat ibland.

Mamma är snäll och praktisk och konstnärlig. Hon är en av de snällaste människor jag mött och har ett enormt hjärta. Hon är jätteduktig på att laga mat och handarbeta. Från henne har jag ärvt min kreativitet, min med åren tilltagande vänlighet och min sociala sida.

Pappa är jovialisk och strukturerad och vetgirig. Han är stundom väldigt sprallig men anser sig vara jordnära och fantasilös. Han älskar sin hembygd och att lösa korsord. Från honom har jag ärvt mitt utseende, mitt avvaktande sätt och min benägenhet att vilja lösa problem istället för att älta dem.

Jag älskar min mamma och pappa. Jag tror aldrig jag har sagt det till dem, och de har nog aldrig sagt det till mig heller. Vi är inte så yviga av oss i min familj. Men älskar varandra gör vi.

02 – Din första kärlek 

Ja hörni. Jag måste ju erkänna att jag inte är rihihihiiiiiiktigt bekväm med att flaunta såna här detaljer om mig själv, så jag gör det enkelt för mig och berättar om en ganska så oskyldig kärlek.

01 – En presentation

Hej på er. Hades heter jag. Eller nej det gör jag inte förstås, men det är nästan så jag önskar att jag gjorde det, för jag hyser en oerhörd fascination för grekisk mytologi och främst dödsriket och allt som ingår däri. Och Hades är som bekant både namnet på plejset och på bossarnas boss där nere.

Jag är kär i en herr H (nu skulle man ju kunna anklaga mig för att vara heteronormativ som helt oreserverat anger könet på min partner hära, men jag har ju faktiskt redan kommit ut som hetero i bloggen så jag tyckernte det är nån sån särskilt stor grej).

Jag gillar Star trek, grönt och Morrissey. Min favoriträtt är smörgåstårta och jag avskyr blåst och idioter.

Jag är feminist och vegetarian och flörtar med queerteori och syndikalism.

Ja, det var väl typ det.

Jag tror att jag och den som satte rubriken på den här artikeln skulle kunna bli väldigt goda vänner.

Jo alltså jag läste just en väldigt intressant bok som heter Sex, kärlek och Aspergers syndrom. Jag känner mig allt mindre neurotyp för varje gång jag läser nåt om AS. Undrar om det är samma grej som när man läser om personlighetsstörningar och ba: men hm, är jag inte lite schizotyp ändå...med en släng av dystymi...?" eller om det faktiskt ligger nåt i att jag står med åtminstone ena foten i nån sorts AS-spektrum.

Anywho, det jag skulle komma till var att en av informanterna i avsnittet om AS och transsexualitet hade en väldigt bra benämning på homo- och heterosexualitet, som innebär att man inte behöver definiera sitt eget kön för att upplysa om vilket kön man dras till: androsexuell om man attraheras av män och gynosexuell om man attraheras av kvinnor. Jag ska fan börja använda det, som en hyllning till min inre, mentala hermafrodit! SÅ jävla bra på alla sätt och vis!!

(en parentetisk reflektion: det är tydligen så att när det börjar hända grejer i mitt annars tämligen enahanda liv så försvinner min bloggspiration helt... en del författare (läs: pretentiösa hanar som anser sig ha rätt att bete sig som självupptagna idioter enär de är LIDANDE KONSTNÄRER vars INSPIRATION föds ur VÅNDA och ÅNGEST och vi vanliga dödliga FÖRSTÅR INTE deras känsliga natuuuuur...) producerar ju mest och "bäst" när de mår som uppspytt bajs och för ett leverne som skulle göra Bukowski avundsjuk, alternativt vältrar sig i självtillräckliga analyser av sin omvärld och anspråksfulla upphöjelser av det egna intellektet. Motsvarigheten för mig verkar vara en lite lätt långtråkig men ändå ganska trevlig, stillastående tillvaro. Nu när det snurrar på som fan och jag dessutom är upp över öronen kär finner jag liksom inte ro att omsätta alla bisarra funderingar om oväsentliga fenomen i bloggform trots att det definitivt finns stoff till mer substantiella betraktelser än mina vanliga "jo jag har tänkt på det här med..."- och "gå upp gå till jobbet jobba jobba åka hem"-litanior. Nåväl. I kommer troligen be back. Inte för att mitt liv kommer återgå till hur det var före Herr Herrbekants uppdykande (hoppas jag!), men för att det endera dagen kommer börja klia i fingrarna igen efter att få spy ur mig allehanda trams om tillvarons små förtretlig- och märkligheter.)

Jag kom att tänka på en sak. När jag var liten fanns det åtminstone två ställen i skogspartierna runt om där jag växte upp där det ALLTID låg porrtidningar. Ja, det var faktiskt något av en favoritsysselsättning bland mig och mina vänner att gå till "porrskogen" och se om man kunde hitta några sönderrivna, vattenskadade exemplar av Lektyr eller Aktuell rapport att flukta i (jag tyckte förresten att Aktuell rapport var ett sånt bisarrt namn på en porrtidning, för den hyste ju ingen likhet med vare sig Aktuellt eller Rapport...).

Frågan som inställer sig hos en vuxen person är ju "Vem i HELVETE dumpade hela sitt porrtidningsförråd i skogen med jämna mellanrum?!?", men som barn tänkte man inte på det utan var fullt upptagen med att lära sig namnen på könsorganen (fitta och kuk) samt olika poetiska beskrivningar av t ex sexuella aktiviteter och kroppsvätskor (fittslem, kuksås och kåtjos). Det tog dock lång tid innan jag fattade vafan ollon har för plats i människors parningsbeteende.

Barn idag lär knappast behöva sitta i en råkall skogsdunge och försöka urskilja bilder och text på en trasig, uppblött tidningssida för att stilla sin nyfikenhet på mänsklig anatomi. De behöver bara klicka på Internet Explorer och KABLAM! så är de i porrskogen.

Saker jag gör på jobbet när ingen ser:

* bloggar (dock bara på lunchen. Faktiskt!)

* klipper naglarna vid skrivbordet och sopar ner bosset på golvet

* fiser

* tar kort på mig själv med jobbtelefonen som har en mycket bättre kamera än min egen mobil

* lyssnar på musik i ovan nämnda jobbtelefon och, om jag är 100% säker på att jag är ensam, sjunger med och dansar lite. Inget kan sätta fart på bokuppsättningen som lite schyssta toner i lurarna och taktfast struttande fram  & tebax till bokvagnen.



                                                       

För en stund sen blev jag röksugen och bajsnödig samtidigt. Då kom jag att tänka på att jag undrar om det finns toalettrökare. Folk som röker samtidigt som de slår en båge eller lägger en kabel alltså. Det vore ju den ultimata formen för avkoppling och välbefinnande om man vore lite mer lagd åt trailertrash-hållet; att dumpa toxiskt avfall samtidigt som man drar i sig nya toxiner. Och vilken industri med tillbehör det skulle generera: kombinerade tvål- och askkoppar, vattentäta cigarrlådor, pipställ som även kan fungera som toapappershållare, kombinerade zippo-tändare/pumptvålar... Möjligheterna (och idiotin) vet inga gränser!

VARNING! LÄSES PÅ EGEN RISK!! Detta inlägg är behäftat med en så extraordinär dos av ytlighet att din IQ antagligen kommer att sjunka med ungefär en enhet per ord.

Jag har ägnat kvällen åt att försöka bestämma mig vad jag ska ha på mig på bröllopet jag ska bevista på lördag. Det känns verkligen som om mitt framtida välmående hänger på att jag a) väljer rätt utstyrsel (jag har två alternativ) b) väljer rätt skor till den ena möjliga utstyrseln c) väljer rätt väska att matcha skorna d) i min garderob kan hitta en kofta/bolero som är tillräckligt svart och tillräckligt snygg för att passa till utstyrsel 2, som består av en lila batikklänning med gråmintgrönaktiga inslag. Det låter helt bisarrt, jag vet, och gör klänningen ytterst svår att matcha med nån annan färg än lila. T o m svart ser tvivelaktigt ut. Jag är nämligen otroligt petig med nyanser när det ska färgmatchas; så till den milda grad att jag inte står ut om det är fel svart nyans på väskan jämfört med skorna eller om det lila i halsbandet inte plockas upp av åtminstone nån nyans i klänningen.

Anywho, ikväll var inte rätt tillfälle att prova kläder heller eftersom jag känner mig svälld som en väderballong och lika fräsch och utvilad som Ron Wood efter en treveckorsbender. Det är verkligen en fin känsla att se sin plufsiga mage sticka fram bland vecken på alla sina tjusiga klänningar och att möta sitt bleka ansikte med röda små grisögon i spegeln när man höjer blicken för att slippa se eländet i midjehöjd. Men nåväl, jag tröstar mig med att det är semesterfettet som spökar och att det kommer stabilisera sig när tillvaron återgår till icke-semesterrutiner... eller så fortsätter jag se ut såhär och lär vänja mig vid det med. Man har ju dessutom inte väderspänningar jämt :D

Det är alltid lika spännande att återvända till jobbet efter semestern och försöka dechiffrera alla lappar på skrivbordet som jag hastigt rafsade ner till mig själv innan jag drog åt helvete. Idag ägnade jag några minuter åt att försöka komma ihåg vad jag menade med "Vad är body 200 g?". Erinrade mig slutligen att det var en kvinna som frågade efter 2009 års nummer av tidskriften Body, som jag inte kunde hitta när jag letade efter den och därför skrev en påminnelselapp till mig själv om att jag skulle fråga kollegan P som bossar över tidskrifterna var den kunde tänkas vara. Det stod alltså "Var är Body 2009?" på lappen.

Jaha, vad har jag pysslat med de senaste dagarna då? Om jag inte försöker sammanfatta det på nåt sätt kommer jag få panik framåt söndag när jag inser att jag inte minns vad jag gjort på semestern för att alla dagar såg exakt likadana ut.

I söndags gjorde jag inte mycket alls, lodade runt hemma som vanligt, städade lite, satt framför datorn samt förbannade det faktum att en getingkoloni byggt bo precis vid min balkong och gör det omöjligt att ha balkongdörren öppen. Igår var jag till Stadsmissionens second hand på Hälla. De artar sig riktigt bra faktiskt! Hittade en snygg svart lackväska i lite stramt 60-talsstuk, en vit blus och en väldigt stilig långrandig kjol i ljusbrunt, violett och rött. Kvällen ägnade jag åt tvätt, att låta röven gro framför datorn samt lite tv-tittande. Och idag har jag inte gjort... nånting... jo, jag har skrivit ett mastodontinlägg om musik, varav del I återfinns här nedan, och så har jag cyklat rekordsnabbt hem till mina föräldrar och vattnat blommorna, men i övrigt så... ingenting.

Och det är UNDERBART! :D

Nu har jag tillbringat eftermiddagen med att slöa, slappa, slå dank, dega, jäsa, lata mig, njuta mitt otium, ta det lugnt, dra benen efter mig och nöta på sofflocket.

Jag känner mig ganska ikapp och det börjar bli lite trist faktiskt. Vad ska jag hitta på nu?

Byta lakan i sängen kanske. Eller städa badrummet eller sortera tvätt eller se vad som döljer sig ovanpå kylskåpet. Om bloggen dör efter det här inlägget så betyder det förmodligen att jag hittade en portal till ett parallelluniversum bland flottiga dammråttor och gamla kartonger där uppe och tänkte att "äh vafan, det kan ju omöjligt vara tristare där än här just nu...".

Jag kom förresten att tänka på att en orsak till att jag känner mig dystrare än en novembertisdag kanske är att jag har deppmotsvarigheten till det välkända "blir dödssjuk så fort man har semester och slappnar av litegrann"-syndromet.

För vid närmare eftertanke brukar jag alltid drabbas av weltschmerz den här tiden på året; augusti, lite halvdassigt väder, det blir mörkare på kvällarna, snart är det ett år kvar till nästa semster (jamen jaaaaaaaaaaaaaaaaa jag vet att jag är olidligt pessimistisk och tungsint men HALLÅ det är ju det som är mitt problem ju!!!) och alla andra har roligt och här sitter jag och har tråkigt.

Och lik förbannat vet jag att om nån skulle föreslå nåt kul så skulle jag genomgå en inre strid och ba: "Hm jaaaa men det ÄR ju så skönt att vara hemma och inte göra nåt särskilt... jag behöööööver ju verkligen vara ensaaaaammmennnnn..." Undrar om det går att koppla en länk till det här inlägget direkt till min hjärna så att det framträder för min inre syn så fort jag ens funderar på att hellre sitta hemma och uggla än åka och bada eller fika eller vafan.  

Suck.

Jag kanske borde byta spellista också; Doves, Cure och Cocteau twins spelar INTE på rätt strängar idag.

Idag skulle jag kunna strö patetiska citat från hålögda, lung- och mjältsjuka, absintsörplande gamla författare runt mig i parti och minut, men jag nöjer mig med följande från herr Hj. Söderberg:

Dagar som dessa äro släkt med allt hemligt gift i min själ.

Jag har två veckor kvar av semestern men får redan kvävningskänslor vid tanken på att återinträda i det ofrånkomliga ekorrhjulet i mitten av augusti. Är det så här resten av livet kommer se ut? Jobba, bränna alla kretsar på att träffa folk hela dagarna så att det enda jag orkar på fritiden är att vilja vara i fred så mycket som möjligt, ha ångest för att jag aldrig hinner återhämta mig och sen gå i pension?

Problemet är att jag vanligtvis brukar jag tycka det är rätt skönt att leva livet i enslig slow motion, men just nu förefaller mig min tillvaro sällsynt tom och meningslös. Jag hoppas det bara är en tillfällig svacka orsakad av trötthet efter helgens utsvävningar.

Helgen var i varje fall sehr gemütlich och bjöd på en redig holmgång i torsdags, en liten shoppingrunda igår eftermiddag och en liten fest igår kväll. Min vän L och jag åt lunch på Hermans i torsdags när jag anlänt huvudstaden och tänkte sen gå i affärer en stund och avrunda med några öl på nån sunkpub. Planerna raserades av ett skyfall som gjorde att vi nätt och jämt klarade oss fram till Charles Dickens på Folkungagatan innan vi var dyngsura. Ägaren öppnade en kvart tidigare för att han tyckte så synd om oss, och detta var inledningen på en mycket blöt eftermiddag som slutade tre pubar och några whisky på L&E:s balkong senare med att vi... eh... bestämde oss för att gå och lägga oss strax före kl 22. Tur för E som skulle upp och jobba kvart i fem i fredags. Fredagen tillbringades inte oväntat i ett bakisinferno utan dess like med en massa godis och pizza framför tv:n.

Och igår åkte jag in till Söder en sväng för att frekventera diverse second handbutiker men hittade bara en mörkt lattebrun klänning på Myrorna vid Skanstull för 85 spänn. Ett facilt pris men jag måste nog piffa till den lite, sy upp den i ringningen så att midjan hamnar högre upp och byta ut knapparna till några med samma röda färg som flätmönstret i ärmarna. När jag gick upp från tunnelbanan gjorde jag det för min del obligatoriska misstaget att välja fel uppgång, fast jag gått av på den stationen tidigare. Finns det flera uppgångar så väljer jag osvikligen fel. Värsta exemplet på det var väl när jag skulle på fest hos A när hon bodde på Liljeholmen och hann halvvägs upp på Liljeholmsberget i nollgradig snålblåst innan jag fattade att hon bodde på den andra kullen. Då hade jag hälsat på henne några gånger redan och borde ha lärt mig åt vilket håll jag skulle gå men jag tror fan jag har nån förbannelse kastad över mig som gör det omöjligt att välja rätt uppgång. 

På kvällen fick vi först besök av L:s mamma som åt middag med oss; en gudabenådad anrättning som E slängt ihop av diverse rotfrukter och andra grönsaker samt kikärter och couscous. Därefter drällde det in lite löst folk och alkoholintag och musikspisande vidtog. Vid 12-tiden avtågade de sista gästerna efter en väldigt trevlig kväll.

Imorse kände jag mig efter omständigheterna rätt fräsch, vilket var bra eftersom mitt tåg gick kl 13.07. Tåget var fullt till bristningsgränsen så jag tillbringade resan stående vid en dörr tillsammans med några andra trötta resenärer. Det var ofantligt varmt och jag gjorde lama försök att fläkta mig lite med min biljett men det var lika effektivt som att svalka sig med en bit toapapper i helvetet. Jag hade sett fram emot en lugn resa med en flaska mineralvatten och ett nyinköpt nummer av Bang, men borde ha fattat att det skulle bli en resa värdig gulagtransporterna eftersom det dels är turisthögsäsong och dels slutet på prideveckan.

Imorrn kommer pärona över en sväng innan de drar till Byn vars namn rimmar på synonymer till fisen och röven igen. Jag har förhandlat till mig en tur till Coop Forum för att stasha upp på lite mat så nu funderar jag på om jag ska orka räkna ut vad jag behöver och bestämma morgondagens middag nu, eller om jag kommer vara i bättre form för det imorrn förmiddag. Det lutar åt imorrn...

Hades har ankommit byggnaden! I sju dagar har jag försmäktat i ingenmansland men är nu åter i civilisationen. Klagar dock ej, det har varit ett fruktat skönt avbräck från Tillvaron men det HADE ju kunnat få skina sol mer än tre av sju dagar. De första två dagarna var jag min vana trogen en okontaktbar zombie som sov även när jag såg ut att inte sova. Fan alltså, det är tur att jag omedvetet lyckas hålla den där fullständiga utmattningen från mig tills jag kommer upp dit, för det vore helvetiskt att tvingas jobba i det där tillståndet av katatoni. Eller vid närmare eftertanke; om jag hade nåt vettigt sätt att koppla bort jobbet på hemmaplan så skulle kanske inte den obligatoriska semesterkoman inträda varje år.

Jag sover alltid bra i Byn vars namn rimmar på synonymer till fisen och röven, men drömde för ovanlighetens skull något som gränsar till mardrömmar i några nätter. Typ Den Ursprungliga Ondskan är mig i hälarna och dyker upp på platser och i skepnader som jag aldrig kan ana och liknande. En natt hade Ondskan Sean Beans ansikte, (bara en sån sak!) men tvärt emot vad man kan tro var inte mindre obehaglig för den skull. De senaste nätternas drömmar har haft den röda tråden Saker man längtat efter som inte blir som man tänkt sig; också det ett högst frustrerande och stressande tema. Jag vaknar alltid med en vag känsla av otillfredsställelse efter en sån dröm och det tar ett tag innan eftersmaken försvinner.

Hann klämma nästan 9 böcker på de här dagarna om man räknar upp- och nerresan.

Gotiska av Torbjörn Nilsson och Patrik Svensson Jag är ju en språkvetenskapsnörd av mycket hög rang, och tänkte därför att det vore lajbans att förkovra mig i det sedan länge utdöda östgermanska språket gotiska lite semesterslött sådär. Om vi säger så här: jag fick vad jag begärde och mer därtill, nämligen en regelrätt lärobok i det ädla språket, komplett med textprover och ordlista. Tabeller över verbböjningar i alla numeri och personer samt kasusböjningar för substantiv och olika typer av pronomina (varav jag skam till sägandes aldrig riktigt lärt mig betydelsen av ungefär hälften, studier i både klassiska språk och svensk grammatik till trots) blev dock för mycket till och med för mig, så jag skummade igenom stora delar av boken. MEN riktigt intressant var det på sina ställen! Jag får alltid mysrysningar efter ryggraden av jämförande lingvistik, omljud och andra språkliga njutbarheter och är man bara en smula slängd i ämnet indoeuropeiska språk så kan man inte undgå att se en hel del likheter med många av de moderna europeiska språken även när de inte pekas ut av författarna.

Spanska sjukan av Gina Kolata En utförlig beskrivning av Spanska sjukan och jakten på viruset som orsakade den från 2000; långt före svininfluensan men i kölvattnet av fågelinfluensahysterin. Nu har jag läst så pass mycket om Spanskan att jag tyckte en del var gammal skåpmat (särskilt med tanke på att den skrevs för en amerikansk publik där den tydligen inte satt samma spår i det kollektiva medvetandet som den gjort här och alltså inte med jämna mellanrum diskuterats i böcker och andra media) men jag fick reda på en massa nytt ändå. Inte minst var det spännande att läsa om de länge fruktlösa försöken att isolera smittämnet och allmänt om epidemiologi.

Sista evangeliet av David Gibbins Lättillgänglig action på det slitna men fortfarande medryckande temat Jesu lära var inte ALLS vad katolska kyrkan förvrängt den till samt hjält* som hittar bevis på detta och får fan för det innan sanningen till slut kommer fram. I denna bok är det ett gäng undervattensarkeologer som dels hittar resterna efter aposteln Paulus förlista skepp utanför Sicilien och dels kommer på spåren en hemlighet som rör en av romarrikets mer välkända kejsare. Sibyllan i Cumae och den keltiska krigardrottningen Boudica är andra viktiga aktörer i denna stundtals långtråkiga men ändå fantasieggande historia.

Fru Marianne av Victoria Benedictsson Om inte bondsonen Börje Olsson vore en karaktär i en roman så skulle han fan ha en given plats på min GILF-lista! Med det sagt så kan jag upplysa om att det här var tredje gången jag läste den här berättelsen, och den blir bättre för varje gång. Borgardottern Marianne Björk får ett besynnerligt och mycket rakt på sak ställt friarbrev från herr Olsson på bokens första sida. Hon är en bortklemad och kokett flicka som inte får det helt lätt att anpassa sig till det liv som bjuds på gården Tomtö, men Börje är en kärleksfull make och tar hennes later med ro i hopp om att hans unga hustru med tiden ska komma att tycka om lantlivet lika mycket som han. Det hela kompliceras dock när hans barndomsvän Pål dyker upp och för med sig mer än en liten fläkt av det liv som Marianne traktar efter och som hon läst om i en oändlig mängd av missromaner.

Grannsjälar av Charlotte Ekbom I ett hus på Föreningsgatan 8 i Västerås bor den nyinflyttade, olyckliga tvåbarnsmamman Hedvig, den ensamma pensionären Judit och den labile studenten Elliott. De har alla kors att bära och hanterar dem på olika sätt.

Var det inte mer än så här?

Om man inte kan lita på den som står en närmast, vem kan man då lita på?

Plötsligt gör man något som definierar en för livet.

Och sen?

Min egen väg av Prinsessan Birgitta Ja, hrm, för att vara antirojalist hyser jag ett ovanligt starkt intresse för kungahuset, därav denna katt bland hermelinerna i årets semesterläsning. Det här är hur som helst en småputtrigt trevlig liten biografi, skriven i en på gränsen till olidligt käck ton men ändå godis för en garderobsskvallerkärring som jag.

Själens osaliga längtan av Audrey Nifenegger Jag älskade hennes förra bok Tidsresenärens hustru och var rätt spänd på om hon skulle kunna få till en lika fängslande historia igen. Och jodå, det gjorde hon med den äran! Tvillingarna Julia och Valentina ärver sin moster Elspeths våning i London med vidhängande underliga villkor. Tvillingarnas mödrar är också tvillingar men har inte haft någon kontakt sen innan flickornas födelse. En märklig historia nystas upp. För någon som inte ens har ett "vanligt" syskon är det fascinerande att läsa om det både trösterika och kvävande samspelet flickorna emellan, för någon som är intresserad av det extraordinära är det fascinerande att läsa om hur livet och döden kanske inte är vad man tror att det är och för någon som är intresserad av att läsa om hur människor hanterar förluster är det gripande att läsa om hur Elspeths käraste Robert hanterar förlusten och det som kommer efter och om hur korsordskonstruktören Martin till slut lider den ultimata förlusten till följd av sin OCD.

Kryptan av Kate Mosse En krypta i en skogsglänta på ett gods i Languedoc och en underlig tarotkortlek spelar huvudrollerna i denna berättelse. Aktörerna som för den framåt är 17-åriga Leonie som kommer till godset Domaine la Cade vid 1800-talets slut och debussybiografen Meredith som kommer till samma ställe vid 2000-talets början. Slumrande krafter väcks till liv av flickan Leonie och ringarna på verklighetens yta påverkar även Meredith, över 100 år senare.

Doktor Zjivago av Boris Pasternak Filmen med Julie Christie som Lara och Omar Sharif som doktorn är en av mina absoluta favoriter. Boken är en smula trögläst; jag började på den förra semestern men orkade inte läsa klart den. Nu fick jag dock slut på läsning och tog itu med den på nytt. Jodå, det är en storslagen historia som förtjänar att berättas, men det vete sjutton om jag inte tycker att den gör sig bättre på film där man ser gatorna, våningarna, gränderna, naturen, vidderna, stugorna och det går lättare att åskådliggöra det armod och de våndor som nationen gick igenom när bolsjevismen skulle genomdrivas till varje pris. Kärlekshistorien mellan Lara och Jura har jag svårare att se storheten i eftersom jag blir barnsligt arg på att de båda är otrogna, samtidigt som de hävdar att de älskar sina makar intill döden... dubbeltänk gillas inte!