Hell is the bell that will not ring again
Tillagt kl 14:47:
Besten är död! Mitt namn skall hädanefter vara Hades Proppbane.
So, drink, drink, drink and be ill tonight
Nåväl. Vi ska fira henne på tillbörligt vis imorrn kväll i varje fall genom att käka på Fragolino. Farsan och jag har gjort något väldigt okarakteristiskt för vår familj och släkt, nämligen fixat en liten överraskningsmiddag med morsans bror, bästa kompis I och B som är I:s dotter och en av mina finest. När de gamla kroknar tänkte jag och B, som ju bara är medelålders och alltså orkar vara ute hela natten, dra vidare för att fortsätta ölandet tillsammans med B2 (B:s sambo) och några andra kompisar. Känns som en rätt soft Valborg.
Egentligen skulle jag ha jobbat på lördag, men eftersom det är Alla Arbetares Högtidsdag så är bibblan stängd och jag kan ligga hemma och kolla på dålig TV och vara bakis istället. MEN det betyder oxå att jag har en maratondag på jobbet imorrn. Schemat är nämligen lagt så att de som jobbar helg alltid stänger på fredagar och dessutom har dubbla pass i infodisken, dvs 10-13 och 15-18 (vanligtvis har man max ett pass på tre timmar per dag). Jag vet att det är svårt att föreställa sig, men det är faktiskt rätt ansträngande att sitta på display sådär flera timmar på raken. Det känns lite som att man sitter i ett skyltfönster i red light district, men istället för krav på sexuella tjänster är det krav på att ständigt vara på hugget, jättetrevlig och tjänstvillig oavsett om besökaren vill att jag ska laga hotmail, undrar hur man gör för att börja släktforska eller frågar efter information om bomullsplantager ur ett miljöperspektiv.
(JAAAAAAAA jag vet att det är det jag har betalt för, men det hindrar inte att jag tycker att det är påfrestande emellanåt och att det finns andra arbetsuppgifter som jag inte blir lika slut av. Och att jag blir slut av det betyder dessutom inte att jag hatar det eller tycker att alla som frågar saker är dumma i huvet, utan att jag är en typisk introvert personlighet enligt Myers-Briggs type indicator...)
Idag har det faktiskt varit drägligt klimat i fackbiblioteket i alla fall och jag hoppas verkligen att det fortsätter så, för annars kommer jag kollapsa imorrn kväll.
Blev förresten kallad vulgär av en jobbarkompis igår. Jag vet att jag stundom har ett rätt mustigt språk så att säga dårå, men jag hade faktiskt inte tänkt på att nån kunde ta anstöt av det. Igår beklagade jag mig återigen över värmen:
"Fan... den här värmen alltså... för att använda ett aningens vulgärt uttryck så känner jag mig som utskitet äppelmos", förkunnade jag när jag kom tillbaks från mitt pass.
"Å nej Hades, MÅSTE du göra det? Jag tycker det är så otrevligt när du är sådär vulgär, jag kan inte hjälpa det...!" sa kollegan B-M generat.
Så nu ska jag, för att uppvisa prov på min hänsynsfulla läggning, hålla tand för tunga i två månader tills B-M går i pension. Sen kan jag återgå till att vara grov som en hamnsjåare i munnen igen.
You think you've won but sorrow will come to you in the end
Skulle inhandla lite födoämnen på Coop Konsum innan jag påbörjade hemfärden, och valde som vanligt en av deras självservicekassor när jag skulle göra rätt för mig. Det är very smidigt, men jag har tydligen lite problem med koordinationen, för jag lyckas alltid klanta mig på olika sätt så att det tar skitlång tid och jag känner mig som Mr Bean.
Idag blev jag dessutom åthutad av en dam som tydligen hade väldigt bråttom när jag stod och krånglade med min egen tygkasse, konsumkassen med mat, handväskan, plånboken, bankkortet och kvittot. Jag hade tagit tygkassen från korgen för att knöla ner den + innehåll (bl a matlådor, whisky och en skittjock bok) i pappkassen. Samtidigt försökte jag pula ner kvittot och kortet i plånboken och plånboken i handväskan. Det MÅSTE ha synts att jag var inne i ett riktigt Mr Bean-moment.
Men tror du kärringjäveln kunde vänta på att jag skulle krångla klart (det tog alltså inte extremt lång tid, hade hon väntat 5 sekunder till så hade jag varit klar)? Inte fan kunde hon det! Jag hörde att hon sa något till mig, så jag tog ur mp3-lurarna och sa "Ursäkta"?, varpå hon sötsurt sa: "Du glömde att ta ner den där!" och pekade på kundkorgen. Det var inte kö och damen som använde snabbkassan bredvid mig var precis på väg att bli klar hon också, så jag blev en smula förtretad på den beskäftiga gamla harpan.
"JAMEN KÄNNS DET SKÖNT NU NÄR DU FICK SLÖSA LUFT PÅ ATT TILLRÄTTAVISA MIG OM NÅT SÅ JÄVLA BAGATELLARTAT ISTÄLLET FÖR ATT A) LYFTA NER KORGJÄVELN SJÄLV OM DU NU INTE KUNDE VÄNTA EN NANOSEKUND TILL OCH SPARA DIG SJÄLV TID OCH MIG EN AGGRESSIONSRELATERAD STROKE OCH B) ANVÄNDA DITT SÅ KALLADE CIVILKURAGE TILL VIKTIGARE SAKER??? LÅTIT BLI ATT ÄTA NÅN GRIS PÅ SISTONE? SAGT IFRÅN NÄR NÅN KOMMIT MED EN SEXISTISK ELLER RASISTISK KOMMENTAR I FIKARUMMET PÅ JOBBET HÄRFÖRLIDEN?? NÄ MEN PRECIS, JAG TRODDE VÄL INTE DET, FÖR DU HAR FULLT UPP MED ATT PÅPEKA FÖR VUXNA MÄNNISKOR ATT DE INTE ANVÄNDER SNABBKASSAN PÅ KONSUM TILLRÄCKLIGT FORT!!!"
vrålade jag inte. Istället sa jag, utan ett spår av sarkasm i rösten "Åh, tack, vad bra att du sa till!" och log mitt soligaste leende, samtidigt som jag knöt näven i fickan. Jag hoppas budskapet (ta ett bad i en reaktorhärd, missfoster) gick fram.
På vägen hem gick jag in på min lokala Ica för att hämta ett paket. Kunde konstatera att Johnny Depps lillebror, som jobbar där, såg lite ämlig och gulblek ut. Ungefär som jag i måndags. Jag har hämtat paket där i 5 år, och idag var första gången han sa något till mig utöver ett knappt hörbart "hej". Han mumlade nåt om att paketet var precis för stort för brevlådan och att det var därför de skickat en avi, sneglade på mig och flinade nervöst. Jag tror det betyder att han vill bli far till mina barn. Eller så betyder det att det tar 5 år innan man får stamkundsstatus och alltså är värd en hel mening lite då och då.
I break the news to you gently
Men idag tycker jag faktiskt att jag har fått svart på vitt att det verkligen är something rotten in the kingdom of Denmark, och inte bara i våra skallar.
Efter två timmars pass i infodisken på musikavdelningen kände jag mig pigg, fräsch och utvilad, trots att jag var lite nervös inför att kanske få en massa bisarra musikfrågor om jazzarr av Aarvo Pärts första pianokonsert eller tips på musik till en bröllopsfest med azerbajdjanskt tema.
Efter en timme på fackavdelningen kände jag mig som en urvriden, sönderkokt disktrasa som någon ätit upp och sen bajsat ut.
1 + 1 = ... 2?
So how did I end up attached to this person when his sense of humour gets gradually worser?
Sen tänker jag att om man slår en tärning tillräckligt många gånger i rad så kommer man vid nån tidpunkt att få tio 6:or på raken... men det tar inte bort magin!
But there is nothing I can do to make you mine
Vid halv tiofikat välte kollegan P ut en mugg kaffe med mjölk på mig, så jag har lallat runt och luktat ICA-rosteriet hela dagen. Förvisso en ganska angenäm lukt men inte när den kommer från ens egna, halvfuktiga brallor. Tyckte dock att besökarna var ovanligt vänliga och glada när jag hade pass idag, vilket kanske beror på den känsla av välbefinnande kaffedoft sprider... Och med tanke på hur ini helvete olidligt varmt vi har det på jobbet så känns ju varje lukt som kan hjälpa till att kamouflera odören av svettig bibliotekspersonal välkommen.
Vi har förresten upptäckt en (av ca 348 olika samverkande faktorer om man ska tro fastighetsskötaren...) orsak till varför fackbibliotekets klimat inte står Amazonas efter. Nån... ehrm... mindre begåvad biblioteksbesökare som tycker att ventilationen låter för högt har satt i system att skruva ner reglagen för luftinsläpp på noll. Nån annan med samma intellektuella begränsning har upptäckt att det finns termostater lite här och var i lokalen som är väldigt roliga att fingra på. Alltså: termostater på max + ventilation på noll = jävligt lokal växthuseffekt. Det var en rätt lugn eftermiddag, men jag kände mig ändå som utskitet äppelmos när passet var över eftersom hjärnan blir som en tvättsvamp av värmen och kvalmigheten.
(Kom nyss in från en promenad med kollegan L. Hon är övertygad om att puckona mixtrar med ventilationen för att de vill se personalen i bikini. Jag är skeptisk.)
Hittade en kinesisk språkkurs på min katalogiseringshylla som jag varit ner och härjat med inköpsavdelningen om. En smula pinsamt eftersom jag bestämt hävdade att jag minsann inte hade fått upp nån sån kurs till mig. När ska jag lära mig att den enda gången jag kan hävda något säkert är när jag har bevis i handen?? Allt annat som jag gör eller inte gör glömmer jag ju bort så fort jag lagt ifrån mig pappret/boken/skickat mejlet/whatever.
Drabbades av "Kung i baren"-syndromet eftersom jag fick lön idag och tog en sväng på stan efter jobbet. Hittade dock inget, trots att jag provade klänningar på Flash, Esprit och en skitdyr butik i Punkt vars namn jag aldrig kunnat och nu spelar det ingen roll längre eftersom de ska slå igen. Kunde konstatera att jag har för små bröst och för stor röv för att såna där strikta Jackie O-klänningar som jag börjat sukta efter ska passa på mig. Alla jag provade idag satt nämligen som ålskinn över rumpan och var alldeles för stora upptill. Verkligen smickrande för figuren så att säga dårå. Och jag är ju definitivt inte den mest päronformade av kvinnor, jag har nog rätt normala proportioner skulle jag vilja påstå. Förutom dvärgväxten då, som alltid ställer till problem när man ska prova klänningar. Midjan hamnar alltid i höfthöjd, vilket gör att överdelen sitter som en säck eller att jag ser helt bisarr ut eftersom klänningen sitter åt mest där jag är som bredast.
MEN det jag skulle komma till är att jag har ett hett tips till alla damer som förstorat brösten och nu tycker att det är svårt att hitta kläder som passar på skitsmala kroppar med G-kupor. Satsa på fodralklänningar, för de verkar vara tillverkade för kvinnor med 120 i bystmått och 80 i stussmått. Eller för kvinnor med abnormt bred rygg/stor bröstkorg.
GILF III
Den här GILF:en beundrar jag förstås mest för hans briljanta intellekt, okuvliga personlighet och musikaliska genialitet, men det gör ju inte ont att han är en förjävla stilig man också.
STEVEN PATRICK MORRISSEY.
Och så en till, only for you redan frälsta...
Boot the grime of this world in the crotch, dear
I förmiddags hade jag och I ett möte med F och C från Arkiv Västmanland. Vi ska arrangera Arkivens dag på biblioteket i år så vi satt och spånade lite på idéer, alltmedan jag försökte se osynlig ut för att inte skrämma bort våra samarbetspartners med min skräckinjagande uppsyn. Men vi kom en bra bit, det ska bli kul att börja rådda med det där sen.
Resten av dagen tillbringade jag med att göra om katalogiseringsövningarna som jag gjorde i fredags, men som försvann i serverkraschen som inträffade nån gång under förra veckan. Det är alltid lika roligt att ägna tid åt att göra samma sak två gånger! Den där adrenalinrusningen man får när man tänker på allt man inte kommer hinna att göra bara för att man måste dubbelarbeta är riktigt härlig, som heroin nästan. Ja, när blodtrycket skjuter i höjden i takt med pappershögarna känner man verkligen livet i sig!!
Dagens roligaste: en herre i medelåldern som ville ha hjälp av kollegan L att göra en skoluppgift om manligt och kvinnligt. Han redan själv skrivit ner några saker, bland annat detta:
När kvinnor blir gamla och har fött barn blir deras bröst platta och hänger långt ner.
This is you on a pale day
Kunde imorse konstatera att det är dags att surfa på den röda vågen ett tag, för att använda en av alla skitlöjliga metaforer som finns för att slippa använda ordet "mens". Nämen hoppsan, nu skrev jag ju det ändå!! :-O
Anywho, i tillägg till prinskorvsfingrar, svullna, ömma bröst och extrem trötthet, som brukar vara de vanliga symtomen för min del, så noterade jag i badrumsspegeln att jag dessutom hade samma ansiktsfärg som ett postit-block. Den trevliga, gulbleka färgen accentuerades vackert av de bjärtröda prickar som veckan till ära pryder mitt ansikte.
I ett försök att muntra upp mig själv lite tänkte jag att äsch, det är säkert bara belysningen här inne och jag är faktiskt ganska trött och man ser ju aldrig särskilt smashing ut i badrumsspegeln.
Men sällan välter en boll. Det är nu objektivt fastslaget att jag ser extra jävlig ut idag.
Bevis A: Anlände till jobbet. Hoppade förskräckt till när jag passerade en spegel och där skymtade något som var väldigt likt Edward Munchs målning Skriet. Den uppmärksamme läsaren fattar givetvis direkt att det var mig själv jag såg, and it wasn't pretty för att uttrycka sig milt. Jag ser alltså inte bara ut som kriget i taskig belysning utan även i dagsljus.
Bevis B: Skulle gå och hämta min kollega I för ett möte. Kliver in i hennes rum och börjar oförtrutet svamla som vanligt, men upptäcker efter ett tag att hon inte lyssnar utan oroligt skärskådar mig. Jag tystnar förvirrat, och då säger hon: "Men... vad blek du ser ut!! Mår du dåligt??" Jag : "Eh... nej... jag har mens..."
Jag måste ju verkligen se helt anemisk ut. Kanske skulle ta och undersöka om jag har några märkliga, runda sår med några millimeters mellanrum nånstans på kroppen.
(FAAAN nu lyckades jag skrämma upp mig själv så att jag inte kommer kunna sova med lampan släckt inatt!!! Att jag aldrig lär mig!!!)
It's sizzling blood and the unholy stench of MURDER
Idag har jag lagat så många matlådor att jag känner mig traumatiserad och funderar på att utveckla en ätstörning för att ha en ursäkt för att aldrig mer behöva gå in i ett kök. Sen kom jag att tänka på att det var så här min farmor hade det varenda dag (farsan har 10 syskon). Nu kom jag dock att tänka på att hon inte alls lagade mat åt 13 pers 3 ggr varje dag, för alla bodde ju inte hemma samtidigt. Men skitsamma. För den tvivelsamme kommer här ett bildbevis på resultatet av mitt idoga slit:
Jag är väl medveten om att det kanske ser ut som att jag i själva verket inte alls har slavat i köket hela dagen utan istället roat mig med att spy i 16 plastburkar, men jag försäkrar; det är mat (som inte passerat upp och ner genom min strupe dårå). Tre olika rätter dessutom.
Längs till vänster har vi en delikat gryta på kokosmjölk, morötter, paprika, lök, dinkelris, krossade tomater, röda linser och tre sorters bönor. Anrättningen är kryddad med mortlade kryddnejlikor, kanel, spiskummin, sambal oelek, röd currypasta och vitlök.
Längst upp tronar en modifierad chili sin carne med gröna linser, sojaköttstrimlor, lök, purjolök och krossade tomater som bas. Därtill kastade jag i ajvar, gröna oliver, pyttesmå ättiksgurkor, persilja, kanel, spiskummin, sambal oelek och vitlök.
Till höger ser vi en afrikansk röra med sojaköttstrimlor, gröna linser, morötter, körsbärstomater, lök, purjolök och en jävla massa färsk persilja smaksatt med skal + saft från två citroner, sambal oelek samt 73 skivade vitlöksklyftor.
För övrligt noterade jag igår, när jag var med käraste B och stashade upp för dagens matlåd-o-rama, att säsongen för snabbsaltad gurka har börjat. Fröjd!
When you are young you crave affection and it can come from the strangest direction
Jag tror att grejen är att det fortfarande, av nån suspekt anledning, anses lite anmärkningsvärt att
a) kvinnor som fött barn kan vara smoking hot och sexuellt intressanta för andra än sin partner/avkommans far
b) det finns mödrar som inte ser det som att de använt sitt könsorgan färdigt när de reproducerat sig så många gånger som de planerat
Uppenbarligen så pass anmärkningsvärt att det är värt att få ett eget namn och bli ett fenomen.
A och B är ju så jävla självklart att det känns pinsamt att ens sätta det på pränt (slå in öppna dörrar och uppfinna hjulet igen är några metaforer jag kommer att tänka på...), men alltså... NÅN orsak måste det ju finnas till att det snackas en massa om MILF:s men inte fullt lika mycket om DILF:s.
Och jag vore inte Hades om jag inte letade efter orsaken i våra ruttna gamla könsroller som är lika begränsande för individen som en enkelbiljett till Sibirien var för en homosexuell, religiös kapitalist i 30-talets Sovjetunionen.
Själv är jag inte fullt så petig med mina dreggelobjekts reproduktionsstatus. Nån annan frågade i en kommentar vad G:et i GILF står för, och svaret är att det står för gentlemen, eller guys eller annat ord för representant av det manliga könet som börjar på G. Nu är förvisso många på min lista säkert DILF:s, men det är som sagt inget inträdeskrav så att säga dårå...
Man kan i och för sig tänka sig att föräldraskap och hur det hanteras kan vara en ledtråd till hur MILF:ens/DILF:ens ansvarkänsla både allmänt och i relationer fungerar, men det vete fan om inte det är att blanda äpplen och päron? Och om F:et verkligen ska förtjäna sin plats i akronymen borde väl ansvar och annat känslojidder inte vara det minsta intressant... egentligen...?
Men vad vet jag? Jag är ju bara en enkel SWOLF.
( = Spinster Who Occasionally Likes to Fuck)
Then I'll tell you the story of my life: sixteen, clumsy and shy
Ja, jag var tafatt och blyg när jag var sexton, och femton, och fjorton... och sjutton och arton också för den delen. Du fattar.
(jag är nog ganska tafatt och blyg fortfarande i vissa avseenden)
När jag var nitton var det värre än nånsin. Jag undrade om detta helvetet som kallades liv skulle fortsätta på det här viset länge till, och hur jag i så fall skulle stå ut.
Det var på den tiden då vanliga dödliga som jag fick det mesta av sin musikaliska input via ZTV, MTV och trackslistan. En eftermiddag efter skolan satt jag och slözappade mellan Lilla huset på prärien, Glamour och musikkanalerna som vanligt. Kanske deppade jag över att jag var tjock, ful och konstig och inte smal, snygg och sådär tjejig och utåtriktad som jag för länge sen hade fattat att man måste vara för att vara någon att räkna med.
Eftersom jag egentligen trivdes rätt bra med att vara mig själv så var det en smula jobbigt att veta att de två alternativ jag hade var att A) fortsätta som vanligt (vilket förvisso inte var kattpiss; jag hade mina älskade vänner, min familj och släkt och trivdes som sagt rätt bra med tillvaron i stort för det mesta) eller B) ändra på mig.
Jag valde A. A så ini helvete.
(jag väljer fortfarande A)
Det var bara det att en av anledningarna till att jag valde A var att jag inte hade kunnat ändra på mig även om jag velat. Jag visste inte hur man gjorde.
Plötsligt dök det upp nåt annat på TV:n. Nåt som inte var skitnygga Christina Applegate, vars kropp jag grät när jag såg eftersom jag var så avundsjuk. Nåt som inte var de där "härligt spontana" och "naturligt charmiga" (och krystat hippa och intill förväxling likadana) vj:sen på ZTV eller MTV som fick mig att känna mig ännu mer som en social freakshow än jag vanligtvis gjorde.
Det var Morrissey.
Det må låta pretentiöst, men det var som om sången hans klöste sig in i mitt bröst och rev med sig mitt hjärta. Sen blåste han nytt liv i det med sina ord när han upptäckte vad han hade gjort. Och la tillbaks det igen, så försiktigt.
Och jag kände mig annorlunda. Inte mycket, men lite. Och lite mer och lite mer, för varje dag och och varje månad och varje år som gick sen efter den där dagen.
Detta omvälvande, omstörtande som jag såg och hörde och drack med varenda tillgänglig nerv i min kropp var The more you ignore me, the closer I get (Vauxhall and I 1994), som fortfarande är en av mina favoritlåtar med honom.
(ju mer du ignorerar mig, desto närmare kommer jag)
Jag får fortfarande rysningar när jag lyssnar på den och när jag ser videon blir jag nästan tårögd, för jag förvandlas till den där tafatta nittonåringen som väntade på att få höra den varje dag efter skolan ända tills studiebidraget kom och hon sprang direkt till Skivbörsen och köpte singeln. Som aldrig hade hört något liknande förut, trots att hon ändå var mer intresserad av musik än de flesta av sina vänner.
(du slösar bara tid)
Jag önskar att jag kunde säga att jag genast köpte varenda skiva han gett ut och allt med Smiths också, och att jag direkt förstod att HÄR har jag en själsfrände, men det gjorde jag inte. Det tog några år innan jag köpte min första morrisseyskiva (jag har aldrig varit bra på att lägga pengar på hög) och ytterligare ett tag innan min vän A tvingade mig att börja lyssna på The Smiths. Allteftersom tiden gick började jag också se mer av personen bakom texterna och musiken, och min beundran inför den här mannen växer varje dag.
(jag bor i ditt huvud nu, oavsett om du bryr dig eller inte)
Men även då, i början, när jag inte visste nånting om Morrisseys framtoning som särling och bortbyting bland människorna, var det något som fångade mig. Bara det att jag hörde vad han sjöng var något alldeles extraordinärt. Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på texter i musik, men Morrisseys texter var det omöjligt att INTE höra.
(jag har bestämt dig)
Ju mer du ignorerar mig, desto närmare kommer jag. Den meningen dyker fortfarande upp i mitt huvud nästan varje dag. Vad var det som fascinerade mig så med den enkla raden?
(se upp! Jag hyser fler agg än ensamma män med makt)
Kanske den loja obevekligheten. Det bara är så här, antingen du gillar det eller inte. Själv bryr jag mig inte så mycket, för jag vet att det kommer bli som jag vill till slut i vilket fall.
(när du sover nästlar jag mig in i dina tankar...)
Kanske för att jag ibland känner det som om jag bemödar mig med att hålla replängds avstånd - fast jag egentligen inte vill. Som om det finns personer i mitt liv som jag inte klarar av att släppa nära fastän jag borde. Och som att det började tidigare än jag riktigt förstår.
(...som en gammal skuld du aldrig kommer att kunna betala...)
Nåväl; alla som gillar eller älskar Morrissey hör sina egna demoner drivas ut i hans musik. Så är det. Vi är många vars skärseldar svalnar och vars lycka får en djupare dimension när de ackompanjeras av honom, och många är vi som anser honom vara den som bäst sätter ord på vår misär, vår uppgivenhet och vår jublande extas.
(... så välj den enkla utvägen och släpp in mig)
Ja, jag är trettiofem, tafatt och blyg. Och okuvlig! Och stark! Och jävla fantastisk!
Tack vare enslingen från Manchester.
DET ÄR KRIG!
I want the one I can't have and it's driving me mad
Jag är nästan övertygad om att denna klänning och min kropp tillsammans skulle skapa en skönhetssymfoni utan dess like:
Men inte tillräckligt övertygad för att utan att kunna prova den vilja punga ut med en triljard långsjalar, vilket auktionen troligtvis kommer att sluta på.
(rockabilly är tydligen extremt hippt just nu med tanke på att 80% av alla klänningar på tradera beskrivs med detta ord... om jag tillhörde en subkultur som plötsligt blev inne så skulle jag vrida mig i min grav innan jag ens dött, så till alla er drabbade där ute: ni har mina sympatier...)
No, it's NOT like any other love; this one is different because it's us!
Jag KAN inte låta bli! Det här är ett undantag från antioutfitregeln, men jag är så kär i den här klänningen så jag måste visa upp den för mina tre läsare! :D
Jag är väldigt nöjd med puffigheten, som är hemmabygd så att säga dårå... köpte den eftersom jag fetdiggar prickigt (jodå, den är prickig, men det syns inte eftersom min mobilkamera som sagt är sämre än en engångskamera från kodak av årsmodell 1987), men anade att den skulle kännas för kort för att använda som den är. Dessutom fanns ingen underkjol = klänning klättrar upp till midjan efter ca 10 steg. Så jag sydde fast en vid, vit bomullskjol under och den där vita spetsen längst ner för att kunna använda den utanför the safety of my own home och fortfarande känna mig som en Anständig Kvinna. (JA LÅTSAS KAN MAN JU I ALLA FALL HÖ HÖ HÖ HÖ HÖ HÖ... eh...)
Nu skäms jag lite... jag har blivit en sån som bara "IIIIIIH kolla min nya klänning vizzt ären fett snyggh va???"
(men visst är den fin...?)
I could say more but you get the general idea
Framåt tre i eftermiddags när jag satt i informationsdisken på fackbiblioteket började det bli rätt glest med folk, så jag tänkte vara lite wild and krejsy och kolla fejjan. Dessvärre råkade jag skriva nåt helt annat än just "fejsbook" i adressfältet, för jag kom till getiton.com. För er som i likhet med mig inte är så värst välorienterade i den underbara världen av sexkontaktsajter kan jag upplysa om att man verkligen inte vill bli sedd surfande på getiton.com när man sitter i infodisken på ett bibliotek. Det dröjde nån nanosekund innan jag insåg att det vita som bländade mig inte var inloggningssidan till fejjan, utan en väldigt närgången bild på en kvinnoröv.
Nu var det ingen som stod och glodde över axeln på mig tack och lov. Värre var det den där gången för 100 år sen när jag jobbade på barnavdelningen och råkade få upp en sajt där en kvinna blev... eh... betäckt av en schäfer när jag satt och lönnsurfade en långtråkig eftermiddag. Det var på den tiden då datorerna med biblioteksdatasystemet i diskarna inte hade internet. Personalens internetdatorer (bara det att de kallades "internetdatorer" ger väl en hint om hur länge sen det var :D ) stod ofta på en annan disk där man pedagogiskt nog satt med ryggen ut mot lokalen, så att alla kunde se vad man hade för sig på www.
Hur som helst; jag var väldigt intresserad av romer och resande just då, och närhelst jag fick chansen googlade (eller fan, google fanns inte då, altavistade är väl mer korrekt uttryckt...) jag vilt på alla möjliga och omöjliga benämningar på dessa folkgrupper, både de officiella och de... ehrm... mindre politiskt korrekta. Och det var alltså i en träfflista från en sökning på ordet tattare (jag gillar fan inte ens att skriva det) som den här trevliga sajten dök upp. Det var då jag lärde mig att läsa ordentligt vad som står i utdraget från träffen som presenteras i sökmotorns lista, och även kolla varifrån träffen kommer. T ex är ju URLen www.blotsven.se en rätt fet ledtråd om att informationen på sidan kan vara aningen ... hm... ska vi säga ..."blågulbrunt"...?... vinklad, men det krävdes några klavertramp i stil med det här för att fatta det.
Nåväl, när jag vände mig om efter att äntligen, efter ungefär en halvtimmes desperat klickande ha lyckats stänga sidan (är det inte märkligt att datorer alltid verkar hänga sig när man råkar gå in på tidelagssajter på arbetstid?? Jag HATAR när det händer!) stod där en liten kö med några förskräckta föräldrar som skulle låna en laddning böcker. Barnen de hade i släptåg var lyckligtvis så små att de inte nådde upp över disken, annars hade de väl anmält mig för grovt vållande till traumatisering av minderårig och för att vara allmänt bisarr, pervers och opassande för att jobba på barnbibliotek. Jag kände hur allt blod försvann från huvudet, mumlade nån vag, obegriplig ursäkt samtidigt som jag hoppades att de inte sett något. Sen slog jag världsrekordet i snabbutlåning av bilderböcker.
It's so shameful of me; I like you
| 000 | 01092cam a22002657a 4500 | |
|---|---|---|
| 001 | 11807235 | |
| 003 | SE-LIBR | |
| 005 | 20100331154317.0 | |
| 008 | 100331s2010 sw ab 000 0 swe c | |
| 040 | a VSTM | |
| 042 | 9 VSTM | |
| 084 | a Ufhe.07-cae2 kssb/8 | |
| 245 | 1 0 | a Inventering av violgubbe (Gomphus clavatus) och rödlistade fjälltaggsvampar (Sarcodon spp.) i Västmanlands län 2008 /c Författare: Leif Andersson (...) |
| 260 | a Västerås :b Naturvårdsenheten, Länsstyrelsen i Västmanlands län,c [2010] | |
| 300 | a 82 s. :b ill. | |
| 490 | 0 | a Länsstyrelsens rapportserie,x 0284-8813 ;v 2010:1 |
| 650 | 7 | a Svamparx inventeringz Sverigez Västmanland2 sao |
| 650 | 7 | a Utrotningshotade växterz Sverigez Västmanland2 sao |
| 700 | 1 | a Andersson, Leif |
| 710 | 2 | a Länsstyrelsen i Västmanlands länb Naturvårdsenheten4 pbl |
| 830 | 0 | a Länsstyrelsen i Västmanlands län ;v 2010:1 |
| 841 | 5 VSTMa x ab 100331|| 8 1001b|swe0100331e 1 | |
| 852 | 5 VSTMb VSTM | |
| 841 | 5 Vasba x ab 1003314u 8 1001b|swe0100331e 1 | |
| 852 | 5 Vasbb Vasbh vOd(p)i Ref |
Så här ser den ut när den redigeras ut i Libris.
(violgubbe, förresten; är det inte ett alldeles UNDERBART namn på en svamp?!?)
You're not right in the head and nor am I and this is why I like you
A.19B Namn på Satan
Ord som betecknar Satan skrivs med stor begynnelsebokstav.
the Devil
His Satanic Majesty
Lucifer
21.26 Meddelanden från andar
Tillämpas ej.
GILF II
Det är hög tid att presentera ännu en GILF.
Behold JASON ISAACS:
Okej, han SKULLE KUNNA spärra ut näsborrarna liiiite mindre, men ändå... *DROOOOOOL*
Bilder från Bloghogwarts och en fansida på Livejournal.
It's gruesome that someone so handsome should care
Den uppmärksamme läsaren kanske har noterat att mina slapparutstyrslar hittills varit intill förväxling lika. Det beror på att när jag tvättat knölar jag in kläderna i garderoben på ett ytterst opraktiskt sätt, så varje gång jag ska dra på mig en ren hemmauniform är det samma plagg som ligger längst fram och ramlar ut när jag öppnar dörren.
Men nog snackat! Här kommer Dagens antioutfit 20100422:
Nej, jag har inte svalt en säl, det är bara en optisk omöjlighet att fota en helsvart outfit med min kassa mobilkamera. MEN det är ju en del av tjusningen, eller hur?!?
Topp: Indiska. 200...3 tror jag.
Kjol: samma som i tisdags.
Sockar: Team Sportia (eller Intersport, det är fan omöjligt att hålla isär alla meningslösa och trista kedjor som säljer fula sportgrejer... men de har sköna hemmahasarsockar...det var inte Stadium i alla fall, för det minns jag faktiskt var det ligger). 2010.
Gasping - but somehow still alive
"Vad var det jag lånade sist jag var här?"
Jag ba: "Hm... det vet jag inte..." och väntade på att han skulle utveckla resonemanget en smula.
Han ba: "Men vad VAR det jag lånade sist??"
Jag ba: "Jag har faktiskt inte den blekaste aning om det... men..." och skulle just be honom att kanske beskriva vad boken handlade om eller liknande när han fick en flashback:
"Ett plåster var det! Just det! Kan jag få ett plåster?"
Jag ba: "Öh... javisst...!"
(det är inte helt ovanligt att folk tror att om de pratat med en av oss i personalen om något så vet alla det genast, via det där kollektiva medvetandet som alla bibliotekarier och biblioteksassistenter är uppkopplade mot)
I was looking for a job and then I found a job and heaven knows I'm miserable now
a) skriver en jättelång lista på allt som ska göras
b) får nya grejer att göra hela tiden som inte får plats på listan utan som jag skriver upp på små lappar som jag lägger bredvid tangentbordet så att jag ska se dem.
Problem med detta:
a) jag får stresskrupp av att se alla slarvigt nedklottrade lappar med halvt oläsliga instruktioner till mig själv
b) inte sällan hamnar de i oordning så att de viktigaste ligger underst, och eftersom jag saknar förmåga att hålla mer än 2 uppgifter i huvudet samtidigt innebär det att mina prioriteringar ibland verkar en smula märkliga för mina kollegor.
Nu när det är trehundrasextio grader varmt på kontoret och vi har fläktar på för att inte dö värmeslagsdöden så tillkommer ytterligare ett problem: lapparna blåser ner på golvet. Har jag tur upptäcker jag det innan städerskan gör processen kort med dem morgonen efter. Har jag otur ringer det en arg låntagare efter ett par veckor och undrar vad i helvete som hänt med hans inköpsförslag eller en irriterad kollega som undrar om jag helt glömt bort att jag skulle vara med och planera [infoga valfri jobbrelaterad aktivitet] eller varför jag inte har [infoga valfri arbetsuppgift].
Innan helgen måste jag hinna göra fler katalogiseringsövningar och titta igenom rättningarna på de förra ordentligt, vilket tar enormt mycket tid i anspråk eftersom det är så extremt koncentrationskrävande. Skulle helst ha en hel dag till bara detta men det är dessvärre fetkört. Jag måste också hinna gå igenom högen med inköpsförslag, leta efter böcker som folk reserverat men som vi inte hittar när vi letar första gången och fortsätta katalogisera v-samlingsböckerna som jag samlat på hög sen i julas. Suck, får jag se en enda antikvarisk rapport till om nåt jävla vasstak på nån gammal hytta i Björskog så kommer mitt huvud börja snurra Linda Blair-style, det är ett löfte. Jag måste också hitta på ett smart sätt att göra en katalogpost till ett USB-minne som talboksavdelningen vill använda till att låna ut DAISY-talböcker på. Ja, och så skulle jag behöva börja titta på vilka dokument vi ska lägga in i intertextmodulen. Jävla upphovsrätt, fan vad den ställer till det! Måste försöka få tag på kollegan I och höra vad han tror om kvaliteten på prov-OCR-skanningen som kollegan K gjorde och även be honom visa mig hur jag ska göra för att knyta pdf:erna till katalogposterna när vi väl kommer igång med skanningen. Men den största stötostenen är att välja ut dokument och säkerställa att vi inte bryter mot upphovsrättslagen när vi publicerar dem. FAAAAAAANNNNN jag har så jävla svårt att få tummen ur ibland (eller för det mesta...)!!!
Most people keep their brains between their legs
En sak som är intressant att fundera på är ju vad man attraheras av och varför. Nu snackar jag visuellt alltså.
Själv har jag några enkla ledstjärnor:
- det bör vara en man.
- han bör inte se ut som Ernst-Hugo Järegård, Svullo eller Bert Karlsson.
- han bör inte vara väldigt spenslig/smal.
Nu låter det som att jag är en allätare i stil med Samantha i Sex and the city, men riktigt så sjövild är jag inte. Det är bara det att de här, eh, kraven är egentligen det enda jag vet säkert att min reptilhjärna (eller var nu de nervändar sitter som gör att det blir tryck i trosan, s a s...) aldrig kompromissar med. Jag är ohyggligt heterosexuell, gillar ansikten med synliga drag (de tre herrarna ovan representerar alltså en ansiktsform som jag brukar tänka på som "en påse nötter") och stadiga kroppar.
I övrigt är variationerna oändliga på vad jag finner stiligt. Det händer dagligen att jag tänker "Nämen...! Tycker jag att DET DÄR är snyggt också, det visste jag inte!"
MEN. Jag avslöjade ju i ett tidigare inlägg min faiblesse för uniformsklädda män. Det är dock inte den enda perversion som jag är slav under. Det finns en typ av män som jag måste erkänna tilltalar mig lite extra mycket, och det är Den Grovhuggna Skogshuggartypen med Hår på Bröstet och Händer som Dasslock.
Jag har alltid tyckt att det rimmar lite illa med min könsrollsskeptiska övertygelse att tycka att Riktiga Karlar™ är så förbannat härliga att se på (för att göra saken ännu värre får de gärna se lite sådär bistert buttra ut, då jävlar...) Särskilt eftersom en anledning till att jag tycker det är att det känns trevligt att för en gångs skull framstå som en liten, eterisk älva i jämförelse istället för som en bastant bondmora med äppelkinder och germanska barnafödarhöfter. Var fan kommer de där tankarna ifrån?? Det är ju så stereotypt kvinnligt att jag bara vill skjuta mig. Jag skyller på Media och Samhället.
Eller är det kanske Staten som är boven i dramat? Det kanske på ett tidigt stadium noterades på BVC att "RED ALERT!!! Här har vi en mental hermafrodit i en liten flickas kropp!!! Nu måste vi peta in det där chippet i hennes hjärna som programmerar in en massa Kvinnliga Tankar så att hon inte får för sig att utveckla en androgyn personlighet vars identitet inte står och faller med formen på hennes könsorgan!". Taskigt för dem bara att den enda märkbara effekten av deras ansträngningar är att jag gillar män som ser ut som Scott Patterson och Jeffrey Dean Morgan. MOAHAHAHAH SUCKERS!!
Ett annat problem med denna böjelse är att jag sällan gillar personligheten som kommer med DGSMHPBOHSD-utseendet. Den brukar ofta vara obehagligt macho och stereotypt manlig, förvisso i olika grad men nästan alltid tillräckligt för att jag ska dra öronen åt mig. Nu är jag ju förvisso ingen mansslukerska direkt, men lite tråkigt är det allt att urvalet är så begränsat när det gäller just denna nisch av Män Som På Något Sätt Attraherar Mig. (jag bör väl för ordningens skull påpeka att DGSMHPBOHSD-män med starkt utvecklade machodrag nästan undantagslöst dissar mig också; det är nån sorts inbyggd skyddsmekanism hos båda parter tror jag)
Hur som helst, nu är jag nästan framme vid det jag skulle komma till. Här om dagen när jag än en gång funderade över hur det kommer sig att jag attraheras av ett sånt stereotypt manligt utseende fastän jag i regel tycker att stereotypt manliga personligheter är skitjobbiga, dryga och totalt oattraktiva så insåg jag att det faktiskt GÅR att gilla en sorts utseende och en helt annan sorts personlighet. Eller alltså, klart jag VET det, men omedvetet har jag uppenbarligen haft en föreställning om att om man gillar en viss typ så "måste" man gilla hela paketlösningen. Dvs om jag tycker Supermacho Stenåldersberra är ashet så betyder det att jag EGENTLIGEN, förutom att hångla upp honom, även vill att han ska klubba ner mig, dra hem mig i håret och låsa fast mig vid löplinan mellan köket och sovrummet. Att jag egentligen är en garderobs-surrendered wife.
Detta är givetvis inget annat än D Y N G A. Så grattis till mig som har gjort en sån revolutionerande insikt! I fortsättningen kan jag lugnt sukta efter håriga kroppsarbetare utan att känna det som att jag kompromissar med min feministiska övertygelse. Om det sen dyker upp en dylik som i tillägg till sina dasslockskardor dessutom har en schysst o-macho personlighet är det bara ett plus!
And I just can't explain so I won't even try to
1. Min främsta källa till nyheter privat (näst efter texttv = fler WT-poäng) är Västerås tidning. Ja men kom igen, den är gratis, jag kan läsa VLT på jobbet (vilket jag måste eftersom jag är boss över västmanlandssamlingen) och alltid får man sig ett njurstensframkallande garv eller två över att tidningen så väl lyckas med sin Hemmets journal/Grönköpings veckoblad-fusion.
2. Jag har inte ett akvarium (som oxå finns med på WT-bloggens lista över bannlysta prylar) men väl en liten samling glasfiskar som jag är mer än lovligt förtjust i. Notera att alla utom en är blend-blå.
Från det ena till det andra så känner jag ett lätt obehag i svalget. Jag hoppas verkligen att en whisky tar kål på eventuella bakterier, för jag är inte det minsta upplagd för nån förkylning just nu.
The only one around here who is me is me
Dagen började härligt med att jag vaknade kl 03:45. Kunde inte somna om ordentligt utan låg och skruvade på mig i halvdvala med allehanda bisarra stressdrömmar farande genom huvet. Bland annat drömde jag att jag vaknade och upptäckte att jag missat det i drömmen JÄTTEVIKTIGA (i verkligheten inte så himla viktiga) mötet jag skulle på vid 08:15. Jag låg och hade ångest över detta faktum ett tag, innan jag kom på att det var en dröm och lyckades väcka mig själv. Märklig känsla att bara "men vafan ligger jag och oggar över det här för, jag drömmer ju faktiskt nu!" och sen slå upp ögonen och vara vaken på riktigt.
När klockan ringde kl 06:30 hade jag äntligen somnat och sovit i ca 20 minuter. Stort misstag att inte gå upp när jag började inse att loppet var kört, för man är fan aldrig så halvdöd som när man blir väckt efter att ha sovit sådär kort tid. Det kändes som om jag hade passerat genom Godzillas mag-tarmkanal ungefär.
Annars har jag haft en rätt ointressant dag. Jobbade lite med en fråga jag fick från en farbror förra veckan om ett företag i stan som ska ha funnits under 40- och 50-talen. Kollade in de rättade katalogiseringsövningarna från Btj och fipplade lite med Timecare. Idag var det bara 25 grader varmt på kontoret, så jag var faktiskt tvungen att ha koftan på mig ibland! :-O
Igår upptäckte jag att jag hade en kvarglömd cd från jobbet hemma. Lyssnade en smula på den nu och kan konstatera att den är riktigt FIN. Alltså, känslan när man hittar ett nytt, lysande band är bättre än... än smörgåstårta till och med!
Delphic - This momentary
Her skirt ascends for a watching eye
Topp: samma som i söndags.
Trikåkjol: fick av en kompis som köpt den på Tradera. 2006.
Raggsockar: Åhléns. 2009.
Tofflor: samma som i söndags.
Now this might disturb you
Hade ett möte med ABM-gruppen och Lokalhistoriskt nätverk kl 13 som jag var lite spänd inför eftersom jag skulle prata lite om Västmanlandssamlingen. Jag kommer aldrig sluta att tycka det är konstigt att jag avskyr att prata inför grupper så intensivt - jag borde älska det! But I don't. Hur som helst; jag testade ett råd jag fick från en jobbarkompis, nämligen att vara lite wild and krejsy och inte förbereda så mycket och det funkade faktiskt! Det gick ASBRA. Man skulle nästan kunna säga att jag gjorde succé.
Jag trivs så fruktansvärt bra på jobbet just nu. Allt är roligt, besökarna är snälla och de som inte är snälla charmar jag brallorna av med min briljanta personlighet. Jag riktigt känner att det jag håller på med är meningsfullt och passar mig SÅ bra.
Dessutom känner jag mig smoking hot i min bibliotekarieklänning. Det är nästan så jag funderar på att på allvar utveckla den där exekutiva looken lite mer... Pennkjolar, välsittande blusar och dräktliknande klänningar... hm... men det får bli ett projekt på ett par år i så fall, för jag anar att den exekutiva looken är en smula mer kostsam än min nuvarande "övervintrad 90-talsindie"-approach...
Apropå smoking hot; även om jag nu för tiden faktiskt oftast gillar det jag ser i spegeln och inte får en horribilitetschock varje gång jag råkar se mig själv i ett skyltfönster på stan så skulle jag I N T E grina om jag vaknade imorrn och såg ut som Christina Hendricks. JÄVVVLAR vad stilig den kvinnan är!!!
I'll tell you the story of my life
Ibland blir jag dock lite... öh... fundersam när jag läser den. Somliga grejer de listar är nämligen sånt som jag själv helt aningslöst gör/använder/gillar. Och då undrar jag givetvis: betyder det att jag är en garderobs-WT utan att fatta det själv?? Björnöns året runt-camping nästa?
Exempel:
Mentholcigaretter - kejrå, jag förstår kopplingen, men ändååååååååå...
Att gå i strumplästen på högtider - öh, jag tycker snarare att det känns wanna be-överklassigt att ha skorna på inomhus, oavsett tillfälle. Eller som om man kommer från generationerna som känner till konceptet "skopåse".
Smörgåstårta - JAMEN STICK I KNIVEN OCH VRID OM DÅ FÖR FAN!!!! Är ingenting heligt längre? Smörgåstårta WT:igt? Det som är så gooooooooott..... *YYYYYYYYYL*
Popkornmaskin - den ÄR ju faktiskt praktisk... och jag gillar popkorn men hatar att poppa i kastrull!
Trekvartsbyxorna - men det kanske inte räknas... för anledningen till att jag gillar dem är att jag aldrig behöver sy upp dem, eftersom benen är lagom långa åt mig redan vid inköp = räcker ner till fotknölarna... till skillnad från vanliga byxor som 9 ggr av 10 är 2 dm för långa.
Toalettlektyr - jag köper visserligen inte särskild lektyr till toaletten, men nog har jag gjort mig skyldig till en del toalettläsning i mina dagar...
Krukkaktus - återigen, vad är det för fel på att vara lite praktisk, och dessutom inse sina begränsningar? Nu har jag iofs inga kaktusar hemma men skulle jag nån gång få för mig att vilja piffa upp mitt hem med lite organisk fägnad så är ett måste att den INTE dör av att först bli gravt försummad i veckor och därefter ihjälvattnad när jag väl upptäcker de sorgliga resterna som slickar krukkanten.
Takfläkt - äger ingen och tycker att de är jävligt fula men kom igen... de fyller faktiskt en VISS funktion, det måste man väl ändå tillstå??
Kombinationskalaset (t ex att 2 personer som fyller 25 bjuder in till 50-årsfest) - även detta har jag gjort mig skyldig till ett par ggr... att jag inte fattar vad som är så WT:igt med det är väl ytterligare ett bevis på hur rökt jag är...
Så; hur lyder allmänhetens dom? Är det lika bra att jag säger upp mig från jobbet, skaffar 5 barn med olika män, bleker håret pissgult, skjuter in restylane i läpparna och silikon i the ladies, börjar gilla Lugna favoriter och byter till blå blend?
So for once in my life let me get what I want
Sålunda satt jag och jäste framför datorn med en kopp kaffe och kände mig allmänt degig när min mor ringde och undrade om jag inte ville följa med henne och farsan "ut och åka" (är det inte förresten väldigt 60-talsmedelklassigt att "åka ut och åka"?). Eftersom jag sov sällsynt dåligt i natt och dessutom vaknade före fan var jag måttligt entusiastisk över förslaget, men tänkte att äh vafan.
Det slumpade sig så att vi hamnade på den där jätteloppisen vid Sala silvergruva. Om du är det minsta förtjust i gamla prylar så är ditt liv inte komplett förrän efter ett besök på detta plejs, jag svär!
Anywho, det var en JÄVVVLA tur att vi hamnade där. Eller kanske var det ödet.
Allra längst in, när jag passerat triljarder virkade bordslöpare, kantstötta bersåskålar och handgjorda kommoder och forcerat horder av dollarögda tanter och farbröder som förtittat sig på Antikrundan hittade jag nämligen en pjäs som jag letat efter under lång tid.
Jag hittade...
*INREDNINGSORGASM*
...den här:
Är den inte FIN??? :D En RIKTIG, GAMMAL med teakfot är det också, inte en sån där ful, ny remake med fot av svärtad mässing som finns på Billiga Nisses och liknande classy etablissemang.
Jag är alldeles rusig av konsumtionsinducerat adrenalin!! Nu väntar jag bara på att det ska bli mörkt så att underverket får komma till sin rätt i all sin prakt!!
(och nu blir det VERKLIGEN embargo på allt den närmaste veckan...)
I wish I could laugh
Det här tycker jag t ex är jätteroligt:
Slow may whore tea chair ten.
Buy sea chair ten.
Run car snow pen.
Bara så att du vet.
Deep in the cell of my heart I will feel so glad to go
"In memoriam
Nu ligger mormor sex fot under jord.
Och under hela evenemanget, från det att mamma och pappa hämtade mig tills att de släppte av mig hemma igen tänkte jag gång på gång: ”Men vad tusan... har vi glömt att hämta mormor...?”
Och gång på gång mindes jag varför vi var där.
Nu tror jag att jag riktigt har fattat att hon verkligen är borta. Att hon inte kommer sitta och rysa åt Trötter på julafton i år när flugan flyger in i munnen på honom, att jag inte behöver köpa fler flaskor body shops kroppslotion med kakaosmör åt henne, att jag inte kommer sitta fler gånger vid hennes köksbord och dricka kaffe och äta citronmuffins och läsa Hänt Extra.
Det känns så jävla tragiskt bara att se senaste åren mest varit präglade av skuldkänslor från min sida över att jag, som bor närmast, var där minst. Relativt sett i alla fall.
Skuldkänslorna gjorde mig blind för vår relation känns det som nu. Jag distanserade mig för att jag inte orkade hälsa på henne, stoppade huvudet i sanden för att slippa tänka på det. Jag var så fruktansvärt slutkörd att jag inte orkade med nånting som på minsta sätt kändes som en plikt (förutom att gå till det jobb som gjorde att jag blev slutkörd) och det blev en ond spiral av skuldkänslor som tyngde ner mig och gjorde att jag ännu mindre orkade.
Jag glömde bort vem hon var, allt hon varit för mig. Det fanns ju en tid när hon var min värld (ja OK då, mamma och pappa hade väl en plats de med, men den var ganska marginell jämfört med the almighty MORMOR). Och nu när jag börjar komma i form igen och skulle ha orkat så finns hon inte mer och det gör mig så förbannat sorgsen.
Men när vi satt i kapellet idag, och prästen i sitt griftetal återgav lite av det jag och mamma berättat för honom när vi träffades inför begravningen, så kändes det ändå som om det jag kommer minnas mest är alla de fina stunderna vi hade ihop, tryggheten jag kände när jag var med henne och vilken klippa hon var för mig. Mycket av det som känns odelat positivt och ljust och härligt med min barndom är förknippat med henne.
Det var aldrig några stora gester eller yviga känsloutbrott med mormor och hon tog inte med mig på några storslagna äventyr, men det behövdes inte. För det räckte att bara få vara med henne. Hur banalt det än låter så blev det mesta ett äventyr när det var hon och jag. Vi brukade t ex åka 15 till ändhållplatsen på Bäckby, köpa en festis på ICA i Bäckby centrum och sen gå tillbaka hem, kanske 2 km. En gång åkte vi till Kristinehamn och bodde på pensionat ett par dagar. Vilken grej! Och inför varje första advent när mamma skulle julstäda tog vi en promenad till ICA-butiken som låg vid Mikaelikyrkan och köpte en julkalender till mig.
Ja, antingen är man lättroad som barn, eller så var det magiskt för att det var jag och mormor. Jag föredrar att tro på det senare alternativet.
Och jag föredrar också, trots att jag numera är en inbiten agnostiker, att tro att mormor ser tårarna som droppar ner på tangentbordet när jag skriver det här, och att hon känner hur mycket hon betyder för mig och hur mycket jag tycker om henne, på samma sätt som jag alltid kände det från henne, trots att jag inte kan minnas att vi någonsin har talat om det för varandra i klartext och trots att vi sällan träffades de sista åren.
Jag hade alltid en fristad hos dig, mormor, och det är jag tacksam för. Jag ångrar bara att jag inte utnyttjade den oftare. Den trygghet som du ingav, känslan av att vara omtyckt utan stora åthävor är något som jag alltid har burit med mig. Jag har tvivlat många gånger på om jag egentligen gör nån som helst nytta på den här planeten, men i alla dessa hopplösa stunder av självömkan så har du varit den vars villkorslösa kärlek som jag aldrig har tvivlat på. Och jag är verkligen lyckligt lottad som har haft en sån person i mitt liv; en klippa vars omtanke inte ens ifrågasätts av depressioner och tonårshormonella självömkansorgier.
Du var alltid närvarande i mina tankar och det kommer du vara i fortsättningen också."
*rinn*
*snyt*
Good looking lady 'bout town
Jag tänkte påbörja ett projekt vid namn Dagens antioutfit eller Bakom varje välklädd dam du ser på stan döljer sig nån som helst går klädd i mysbrallor och en urtvättad topp från 1997 med chipssmulor på bröstet. Projektet går ut på att istället för att ta skitnödiga outfitbilder på mig själv när jag ser som hetast ut med en flashig high tech-kamera så delar jag med mig av mina sunkigaste slapparuniformer, förevigade med min väldigt low tech och tämligen crappy mobilkamera.
Ambitionen är att redogöra för varifrån varje plagg kommer, men det kan bli lite svårt eftersom min slackergarderob har sitt utsprung i senmedeltiden och är nästan lika stor som min "visa mig bland folk"-garderob.
Så; skåda den första i raden av Dagens antioutfit (oddsen för hur länge jag ids hålla på är... hm... vi säger dåliga, för jag minns aldrig om det är "höga odds" eller "låga odds" som betyder att det är stor sannolikhet att nåt kommer inträffa)!
Kofta: Rea på Indiska. 2007 tror jag.
Topp: Ginatricot via tantsecondhandaffären Kupan på Vasagatan. 2009.
Mysbrallor: nån outlet vid Clas Ohlson i Insjön som jag & damerna alltid raidar när vi åker på den årliga spahelgen i Tällberg. 2007.
Raggsockar: Åhléns. 2009.
Tofflor: H&M. 2010.
GILF I
En populär missuppfattning är att damer inte är lika visuellt orienterade som herrar när det gäller att dregla över stiliga exemplar av the kön of ones choice.
Nu är jag ju inte alla damer, men jag kan i varje fall meddela att själv är jag lika intresserad av manlig ögonfägnad nu som när jag var... pja... 15, hormonstinn(are) och hade budoiren tapetserad med cheezy posters på halvnakna killar som jag fick med fridatidningarna som jag prenumererade på (lordy, jag kom ut med många mörka hemligheter i den meningen...).
Hur som helst; här kommer den första i raden av mina GILF:s:
SEAN BEAN.
*burning all field coils*
His hotness som Major Sharpe - ignorera hockeyfrillan är du snäll. Av någon anledning finner jag män i uniform sällsamt attraktiva. Detta är en böjelse som jag aktivt försöker kämpa emot, men det är allt som oftast fett lönlöst.
Boromir - enda anledningen att se Sagan om ringen-filmerna. Jag har alltså bara sett den första.
Vi ses igen när du minst anar det - samma tantslemskanal, en annan tantslemstid!
(bilder från Moviefill och Uncyclopedia)
And I've never felt so alive in the whole of my life
Idag vaknade jag vid halv åtta och kände mig som utskitet äppelmos. Lyckades somna om och vaknade igen vid tiotiden då jag praktiserade mig upp för att brygga en halvliter kaffe och inhalera någon typ av frukost.
Kollade lite på "Flickan som lekte med elden" igår (eller vafan den nu heter, nr 2 i millennieserien iaf) och kan konstatera 2 saker: a) Michael Nyqvist är gravt överreklamerad och ser ut som en koppärrig jättekerub och b) det finns visst ingen gräns för hur många olika vis man kan plåga unga damer på i populärkulturen, och varje sätt är uppenbarligen ett steg närmare publiksuccé. Svårt kräkframkallande insikt, på min ära.
Tog bussen till Brödet & fiskarna och kunde väl där konstatera att WT-beståndet i den här stan är större än jag riktigt vill låtsas om (själv tillhör jag givetvis en mycket mer sofistikerad del av populationen...). Nä men allvarligt talat, jag blir fan deprimerad av att vistas bland folk ibland. Det händer dock att jag drabbas av den smärtsamma insikten att jag nog inte låter så jävla smart själv heller alla gånger när jag glider runt i offentligheten och ägnar mig åt hjärndöd slentriankonversation med mina vänner, men det väljer jag att ignorera.
Hittade hur som helst en mycket puffig kjol i nån sorts mörk, ganska mättad kakifärg
(skämdes en smula över att jag var tvungen att slå upp hur "kaki" stavas, men skammen vändes i extas när jag såg att det på den excellenta sajten thesauruslex finns ett BASKISKT lexikon - HELVETE vad fränt!!!)
som jag bara måste dra ihop lite i midjan med ett resårband innan den blir användbar, en svart tunika/klänning som jag tänkte förlänga med en spetskant och sy på en ficka på samt en gråblå tunn kofta. Sen missade jag bussen med en plancktidsenhet och istället för att stå och vänta i en halvtimme på nästa promenerade jag ner på stan, vilket var förvånansvärt skönt. Att promenera så långt brukar tråka ut mig men av nån anledning hade jag en massa spring i benen. Dessvärre var det jonstorm ute så jag fick nekros i öronen.
Tog en sväng på pöbelbutiken Ginatricot och hittade där en otroligt ball tillika gigantisk röd ring i form av en bukett rosor, samt en svart tygkasse med ett blingbling-kranium på.
Rätt OK shoppingrunda m a o. Nu blir det dock embargo på typ allt fram till den 27.
