Don't try to wake me in the morning 'cause I will be gone

Förnedringen är total!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag gjorde ett löjligt test på en jävla piss-sajt om vilken science fiction-karaktär jag är, och till min stora förtrytelse blev jag den olidliga ungjäveln Wesley Crusher!!!!

Här hade jag hoppats att jag var andligt besläktad med typ Spock eller Picard eller Janeway men tydligen är jag en beskäftig tönt.

Fan.

Farväl, grymma värld! Jag klarar inte av att bära skammen.

[begår harakiri med en slö osthyvel]

Somewhere in the wasteland of your head

 20 - Den här månaden
 
Jaha, vad har jag gjort hittills den här månaden då? Jobbat, träffat herr Herrbekant, varit på fest hos S som jag träffar allt för sällan, varit på fest hos L som utmynnade i spritorgie på Circus tillsammans med herr H och hans kompisar, haft ångest över mitt hems tilltagande förfall, haft ångest över när i helvete jag ska hinna köpa julklappar, haft ångest i största allmänhet eftersom jag är ett sånt jävla emo-psykfall ibland och särskilt när det är mörkt 20 timmar om dygnet och jag har sömnbrist och hjärnan är för liten för allt som försiggår däri.
 
Framöver ska jag hosta upp ett antal bagis för att få ryggen rådbråkad, jobba, försöka få köpt några julklappar, träffa herr H ännu mer, dricka öl med L&E (WOHO!! :D ), äta julbord på Hermans, fira jul med mor&far, fira nyår med herr H och B3&B2 och Å&K och ett gäng andra damer och herrar. Och njuta av att vara kär. Och ha mindre ångest.

(the never-played symphonies)

19 - Något du ångrar
 
Jag ångrar att jag slutade spela kontrabas.
 
(mamma och pappa, ni fick rätt... FAN!)

Lucky lisp was not wasted on you

Dagens FÖR DET ÄR JAG SÅ INI HELVETE VÄRD!!1!!11!11!!!!!!!! :

* Liv Strömquist-o-rama bestående av 100% fett, Einsteins fru, Prins Charles känsla, Drift samt hennes två kalendrar. Liv, du är min nya idol. Låt mig dyrka marken där du går och städa din toalett med vördnad!! Jag är blott en mask, en ovärdig, jämfört med DIG!

* The collected poems of Emily Dickinson. Nu jävlar ska här förkovras i en poet som jag alltid gillat men läst alldeles för lite av.

(But I won't cry)

Dag 18 – Din favoritfödelsedag
 
Det var riktigt länge sen jag verkligen brydde mig om min födelsedag. Jag minns inte ens någon som skulle kunna vara "den bästa". Det låter ju fruktansvärt tragiskt, men det är nog mer bara så att jag själv inte riktigt har brytt mig sen jag var så liten att jag hade kalas. Dessutom är det så sällan födelsedagen verkligen har firats på rätt dag, så även om jag minns roliga fester och fina presenter så kan det lika gärna ha varit två veckor före eller efter dagen D.
 
Den senaste födelsedagen jag verkligen kommer ihåg är nog min 30-årsdag, som var en vardag. Jag jobbade på gymnasiebiblioteket och mina kollegor hade köpt blommor och ett stort, fint fruktfat i rött, grönt och gult glas. U hade dessutom tillverkat ett stiligt bibliotek i en pappkartong som jag fortfarande har kvar, även om det numera står i mitt sprängfulla källarförråd.
 
1998 fyllde jag 23 och bodde i Umeå och var bakis och J och M gjorde en minismörgåstårta till mig. Dagen innan hade jag varit på Scharinska som vanligt med AK och Kärran och slitit ner benen till blanka knotor på dansgolvet.
 
På min 7-årsdag hade jag tid hos tandläkaren och tappat rösten och kalas där jag lekte att jag var en hund för att slippa prata så mycket.
 
Nästa födelsedag blir en bra en tror jag.

Let's hold fast to the dream that tastes and sparkles like wine

17 – Ditt bästa minne
 
Ja gott folk, det tör knappast behöva påpekas att det är helt jävla störtomöjligt att välja ut ETT enda minne som liksom skulle vara det BÄSTA, summan av mitt liv, mitt JAG, min LYCKA.
 
Men något som jag ofta tänker på när jag är uppe i varv och behöver slappna av, eller när Den Mjältsjuka Svartalfen ansätter min själ med brinnande pilar av ångest och blöta potatissäckar av tungsinne är Byn vars namn rimmar på synonymer till fisen och röven.
 
Att sitta på bänken på stenbryggan en klar och varm kväll när himlen är rosa och orange och solen rinner ner över bergen vid horisonten och luften är aftonmättad av dofter; varm skog, sjö, gammal vass, nyslaget hö. Och sjön är svart och stilla och dagen sänker sig ner över den och kanske skriker en storlom längre inöver. Och jag har bränt mig lite i solen så det är skönt med den svala kvällsluften och tystnaden är som en tung sammetsfilt runt mina sinnen. Och uppe i stugan väntar saft och skorpor och korsordslösning i stearinljussken.
 
Att stå på gräsmattan utanför stugan en varm, solig dag, omgiven av blommande nyponbuskar och titta ut över lejdan och den spegelblanka sjön med bruset från bäcken i bakgrunden. Och lite längre bort pular farbror L omkring vid sin stuga och på landsvägen ser jag lantbrevbäraren komma med tidningen och jag går och hämtar den, barfota i det varma gräset och tänker att efter frukosten ska jag nog lägga mig på en filt och läsa gamla Hemmets journal och bada när värmen blir olidlig.
 
Att skura mattor nere vid bäcken en tidig förmiddag när solen gassar och det luktar såpa och gräs och bäckvatten och det är så varmt fast det är tidigt att jag kan stå i bara shorts och bh. Och vattnet är kallt och strömt och jag har svårt att hålla balansen när jag kliver ut med de blytunga mattorna för att hänga dem över stören som ligger tvärs över bäckfåran och bromsen bits och jag blir trött i armen av skurandet men det gör ingenting alls.
 
Och, icke att förglömma, nu för tiden händer det ju inte allt för sällan att jag försjunker i fina tankar på herr H förstås (ja ursäkta min okaraktäristiska grad av gullepluttighet hära, men jag är nykär för fan, nån gång måste det ju svämma över även för mig).

Close your eyes and think of someone you physically admire

 16 - Din första kyss
 
Å hur många förstor som blivit av endast tack vare Sanning eller kånke, denna märkligt exhibitionistiska lek som var en favoritsysselsättning i mellanstadiet! Ba: ja nu tar vi och exponerar våra första, trevande försök till fysisk samvaro med [infoga det/de kön du föredrar] för omvärlden hära! Eller i alla fall för ett gäng nyfikna kompisar.
 
Nåväl, min första kyss ägde rum under en session av S&K hemma hos en klasskompis hösten 1987. Jag gick i sexan, hade mysbyxor i skolan varje dag och Pet shop boys hade just släppt Actually, där den MÄSTERLIGA It's a sin försatte mig i extas varje gång jag hörde den (det gör den fortfarande). Den som fick nöjet att slaska min jungfuliga mule var F, som figurerar i inlägget om min första kärlek. En helt okej första kyss får jag lov att säga, även om han krossade mitt hjärta några dagar senare.

Haven't had a dream in a long time

15 - Dina drömmar

Jag ser mig själv som en rätt så fantasifull person på många sätt, med stor kapacitet till associationshopp och abstrakta diskussioner. Men när det gäller drömmar och visioner om mitt eget liv så är jag helt sjukt o-visionär. När jag tänker mig framtiden så brukar det vara ungefär så här:

"Jaaa... jag hoppas ju att jag mår bra och känner mig harmonisk och trivs med livet...och att alla mina relationer fortsätter fungera bra och att jag kanske får några nya vänner...och att jag får fler insikter om mig själv och tillvaron och blir klokare...".

Och så kanske några eventuella förbättringspunkter som att hitta ett ännu roligare jobb, ha nån sorts sexliv när jag får lust med det om jag inte har det för tillfället, kanske bli kär i nån som blir kär i mig tillbaks om det känns nödvändigt. Och har jag ett förhållande så hoppas jag förstås att det ska fortsätta vara bra och utvecklande på alla sätt.

Och så tycker jag förstås att det vore trevligt om alla mina nära och kära också har det fint och mår bra.

Men annars är jag verkligen ett rö för vinden i det här avseendet. Däremot finns det ju en oändlig mängd saker som jag INTE drömmer om. T ex flytta ut på landet, bli busschaufför, åka skidor till Nordpolen, skaffa barn, starta eget företag, bli brandman, börja segelflyga eller bli svensk mästare i bowling.

Jag inser mer och mer att jag är en typ av person som hellre får ett förslag presenterat för mig som jag kan anta eller förkasta än hittar på själv - min hjärna är helt enkelt kass på att drömma fram balla grejer att göra!

(men det vore coolt att kunna dansa lindy hop...och bli bättre på latin igen... och ryska... och åka transsibiriska järnvägen...!)


You handsome devil

 14 – Vad du hade på dig idag
 
Idag bär jag följande ensemble:
 
* Svarta birkenstock och svarta raggsockar.
 
* Vita strumpbyxor med svarta leopardfläckar. Under det ett par andra vita strumpbyxor.
 
* Kort, blå kjol med vita spräcklor och de livsviktiga fickorna.
 
* Svart topp med spetsränder och knappar upptill.
 
* Svart kofta i ett material som får mitt hår att se ut som om någon torktumlat Pippi Långstrump.
 
* Svarta armvärmare och svarta torgvantar - because I'm worth not to frysa lemmarna av mig!
 
* Svart sjal med silvertrådar i runt halsen.
 
* Smycken: vitt metallhjärta i lång kedja. Höger långfinger: ring i form av vit ros. Vänster pekfinger: svart ring i form av ett spadertecken. Vänster tumme: metallfärgad ring med en utstansad ödla.
 
Jag känner mig rätt nöjd med min utstyrsel idag måste jag säga.

Take me when you go

13 - Den här veckan.
 
Måndag: Ta farväl av herr Herrbekant tidigt på morgonen. Sova några timmar till. Gå till jobbet. Sushi till lunch. Jobba till sent.
 
Tisdag: Jobba. Sy ut en fodralklänning jag köpte på Myrorna som satt som en smäck men nesligen krympte i första tvätten. Ringa en L.
 
Onsdag: Jobba. Promenera med en annan L.
 
Torsdag: Jobba. Tvätta.
 
Fredag: Jobba. Inflyttningspartaj hos S.
 
Lördag: Få besök av herr H. Glöggpartaj hos en tredje L.
 
Söndag: Sannolikt ta det väldigt, väldigt piano.

Everything of worth on earth is there

12 – Vad har du i väskan?

Min kalender.

Plånboken.

Jobbnycklar.

Penna.

Liten sminkväska med ipren, lypsyl, puder, nagelklippare, nödbinda, plåster och några extra hårspännen och snoddar.

Liten portmonnä med små batterier till mp3-spelaren.

Busstidtabell.

Handkräm.

A tough kid who sometimes swallows nails

11 – Dina syskon

Öh. Det här blir en kort en. Jag har inga syskon. Och har heller aldrig saknat några. Jag tror inte att jag är olidligt bortskämd som det ibland hävdas att ensambarn per definition är, men visst har det präglat mig på olika sätt att alltid ha mina föräldrars odelade uppmärksamhet. Exempelvis saknar jag nästan helt tävlingsinstinkt och jag skulle tro att min egensinnighet delvis kommer av att jag aldrig behövde ta hänsyn till några syskon som barn.

Will Nature make a man of me yet?

10 – Vad du hade på dig idag

Idag skrider jag runt i följande rafflande utstyrsel:

* Klänning i en av de många nyanser som jag tror kallas "lattebrun" + svart skärp. Det är en mycket ovanlig färg för att vara mig, då jag tenderar att se alla bruna nyanser som per definition ointressanta, men jag gillar modellen: vid kjol, insvängd midja och snävare liv. Samt FICKOR, som är en nödvändighet när man jobbar på ett ställe där man är i ständig rörelse och har en nyckelknippa som väger 10 kg och en mobiltelefon att bära runt på.

* Svart kofta

* Röda armvärmare

* Röd lack-choker

* Ringar: en stor, svart ros, en röd hemgjord av indianpärlor och några större, diamantformade plastpärlor. En bred metallring med en smal, svart gummirand runt och en metallring med en liten krusidull frampå.

* Svarta strumpbyxor.

* Svarta overknee-strumpor med röda pussmunnar.

* Svarta raggsockar.

* Svarta birkenstock.

Och mer spännande än så blir det inte.

I lost my faith

 09 - Vad du tror på
 
Jag tror på logik och strukturer.
 
Jag tror på rättvisa.
 
Jag tror på solidaritet.
 
Jag tror på den tusenhövdade skaran inom varje människa.
 
Jag tror på att värna och vårda mig själv utan att göra livet svårare för någon annan.
 
Jag tror på den ensamma människan.

What really lies beyond the constraints of my mind?

Avdelningen Djuplodande samtal med kollegor

Scen: på väg tillbaks till mitt rum efter lunchen. Måste då passera en inomhus-gångbro vars temperatur växlar efter årstid. Idag är det alltså minusgrader.

A
(kommer gående med bokvagn): HU vad kallt det är härinne idag!

Hades: Ja-a! Och värre kommer det bli!

A: Jaa, det här är bara början!

Hades: Jaa!

Snillen spekulerar. Giganternas kamp. Hjärntrusten i arbete. Etc.

So much more than my heart can hold

08 - Ett ögonblick

Jag sitter i mitt diminutiva rum i det lilla kollektivet på Ålidhem. Har dragit mig tillbaka för kvällen och njuter av att vara ensam. Fönstret är öppet, tre rökelsestickor och en cigg är tända. Kanhända har jag just varit på IKSU och tränat, kanske har jag just kommit hem från jobbet på UB. Kanske är det kväll efter en dag av pluggande eller av slött gloende på högkvalitativ dag-TV.

Jag tror det är vår eller höst. Det är i varje fall fortfarande skymningsljus fastän det är ganska sent, så jag kan iaktta människorna som rör sig på bussgatan nedanför fönstret och på parkeringen vid Ålidhems centrum. Luften är hög och klar och himlen har de där färgerna som man aldrig vill ska försvinna. Som samtidigt är plågsamma, för det snör ihop sig i bröstet på mig till en hård knut av längtan efter något som jag inte vet vad det är. Det är så förbannat vackert, men det räcker liksom inte att titta på det. Jag skulle vilja kunna uppgå i det, leva de där färgerna, vila i dem jämt. Känna den där lyckan och friden jämt istället för att känna sorg över att mina ögon inte är nog för att ta in detta storslagna, underbara.

Röken som jag omsorgsfullt blåser ut genom fönstret drar in igen och blandar sig med rökelsen, slingrar sig genom mitt lilla, lilla rum och blir en tredimensionell förlängning av det hiskliga rosenmönstret på tapeten. Jag tittar ut genom fönstret igen. På andra sidan parkeringen bor Kärran och AK. Kanske är det dagen innan ännu en fredag på GK, magiska GK där de alltid spelar exakt den musik vi vill höra. Där vi alltid dansar i dionysisk extas och önskar att kvällen aldrig ska ta slut. Ja, fick jag välja en lycka som skulle vara för evigt så nog fan skulle att stå med en öl i ena näven och en cigg i andra på dansgolvet i Scharinska villan en fredag medan New Orders True faith brölar ur högtalarna kvala in på topp 5 i alla fall.

Askan börjar närma sig filtret och jag börjar bli lite darrhänt av den svala kvällsluften. Jag släcker noggrant ciggen mot teglet nedanför fönsterbrädet och slänger ut fimpen på bussgatan. Sitter kvar ett tag till och dricker solnedgången i djupa klunkar.

I detta ögonblick känns livet fullkomligt.

Fade into you / Mazzy Star

I want to hold the hand inside you
I want to take a breath thats true
I look to you and I see nothing
I look to you to see the truth
You live your life
You go in shadows
Youll come apart and youll go black
Some kind of night into your darkness
Colors your eyes with whats not there.

Fade into you
Strange you never knew
Fade into you
I think its strange you never knew

A strangers light comes on slowly
A strangers heart without a home
You put your hands into your head
And then smiles cover your heart

Fade into you
Strange you never knew
Fade into you
I think its strange you never knew

Fade into you
Strange you never knew
Fade into you
I think its strange you never knew
I think its strange you never knew

But we have something they'll never have

07 – Din bästa vän

Jag får lite ångest när jag blir ombedd att välja ut EN person från ett kollektiv av personer som har ungefär samma funktion (det låter väl sexigt va? Att tänka på vänskap som en funktion? :D Ehm, nåväl...). Min aspergerska känsla för millimeterrättvisa får spelet. Om jag inte har alla fakta jag behöver för att göra en individuell bedömning av hur var och en kan tänkas reagera på något så kör jag nämligen på linjen "lika för alla så är det objektivt sett rättvist i alla fall", mycket väl medveten om att vad som är rätt för en känns förjävligt för en annan und so weiter. Men som sagt; har jag inte alla fakta så kickar den "logiska" "rättvisekänslan"* in och delar in tillvaron i begripliga enheter.

 

Dessutom är jag förvånansvärt nog otroligt rädd för att råka uttrycka mig klumpigt och göra någon ledsen eller fundersam. Ibland har jag otroligt svårt att bedöma vad andra kan ta illa vid sig av.

Hur som helst; detta gör att jag faktiskt inte kan välja ut EN av mina vänner att skriva om. Därför tänkte jag berätta lite om mitt förhållande till vänskap.

 

I den mån jag eftersträvar nära relationer är jag väldigt mycket en enpersonsmänniska. När jag rör mig i större grupper som kompisgäng så håller jag mig ofta lite i utkanten och har en eller två personer som liksom är min väg in i den aktuella kretsen. Det är inte så att jag sitter och surar i periferin; om jag umgås med flera samtidigt så deltar jag i samtalen på samma sätt som alla andra och tycker att det är roligt och givande. Det är bara det att jag inte känner något behov av att ha väldigt många olika nära relationer; för mig räcker det med en eller två primära personer varifrån jag får det mesta av min input och periodvis har jag rätt så ytlig kontakt med de flesta av mina vänner. En förutsättning för att finna det givande att ha mig som vän är att INTE vara beroende av väldigt tät kommunikation...

 

Jag har aldrig haft ett stort kompisgäng där jag varit nästan lika tajt med alla, utan mina vänskaper har varit ganska utspridda på olika sällskap. Det blir ju rätt intressant när jag vid sällsynta tillfällen har fest, för då är det en blandning av människor som inte känner varann, eller som bara träffas genom mig. Jag är väldigt restriktiv med orden "vän" och "kompis", och använder dem bara om personer som jag har en hyfsat tät kontakt med och/eller som jag på ett eller annat sätt medvetet släppt in i mitt liv. Jag anser inte att jag är kompis med personer som jag träffat på fester men inte i andra sammanhang i 10 års tid t ex. Över huvud taget tar det lång tid innan jag tycker att jag kan säga att jag ens är bekant med någon.


När jag var yngre och träffade nya vänner upplevde jag ofta en förälskelseliknande känsla i mötet med den här nya, intressanta personen. Jag har haft flera vänskapsförhållanden som på många sätt liknat kärleksrelationer, både vad gäller den där första, intensiva perioden när man är helt till sig över att ha träffat nån som man passar så bra ihop med, känslan av samhörighet och trygghet när man lärt känna varann väldigt väl och sorgen och tomheten när man inser att man håller på att glida ifrån någon som varit en stor och självklar del av ens liv under en längre period.


Och precis som när det gäller romantisk kärlek och passion så har några av de här "kompisförälskelserna" slutat mindre bra. Jag har märkt att jag har en tendens att dra till mig personer som är väldigt bekräftelsesökande och utåtriktade. Till en början fungerar det bra eftersom bekräftelsesökaren tycker det är schysst med en sidekick som är lite mer laid back och låter henom stå i strålkastarljuset, och själv behöver jag nån som drar med mig på grejer och bryter isen i sociala situationer. Problemet uppstår när bekräftelsesökaren börjar märka att jag inte alls är den blyga tapetblomma jag ibland verkar vara, utan faktiskt ofta och gärna tar plats men först efter att jag avvaktat en stund och känt in läget. Det brukar sluta med att jag drar mig undan eftersom dynamiken i relationen blir skev och konstig när jag märker att vännen inte känner sig bekväm med att jag "plötsligt förändrats", eller med att bekräftelsesökaren avpolletterar mig.


Lyckligtvis är det inte bara personer med behov av en lagom självutplånande kuliss till The [infoga valfritt namn] Show som fattar tycke för mig. Bland mina vänner finns en oändlig mängd personligheter, både såna som är lika mig i varierande grad och såna som är väldigt sociala och utåtriktade utan att för den skull vara bekräftelsesvampar.


Som vuxen upplever jag att det inte är lika lätt att träffa nya vänner. Jag tror också att jag har blivit lite mindre benägen till den där totala symbiosen och att mitt behov av eget utrymme har ökat. Att så fullständigt gå upp i någon annan bränner mitt ljus i båda ändarna och det kanske är en omedveten självbevarelsedrift som gör att jag inte är lika öppen för den intensiteten längre. Kanske är jag också lite ärrad av de gånger som en sån symbiosvänskap lämnat en bitter eftersmak.


Jag är dålig på att dela mitt innersta med mina vänner, även om jag litar på dem. Visst kan jag prata om jobbiga saker, men det är oftast i generella termer. På senare år har jag dock blivit lite bättre på att prata om sånt som skaver och upplevt vilken lättnad det är att avbörda sig allt som går på högvarv inne i huvudet och inse att jag faktiskt blir förstådd. Och jag försöker själv vara en god lyssnare, även om jag är medveten om att jag kan vara lite för mycket snusförnuftig problemlösare ibland när någon bara vill utgjuta sig.


Jag har aldrig varit en sån som engagerar mig kollektivt i saker, som t ex politik eller andra typer av intressen. De gånger jag försökt har jag bara känt att "nämen vafaaaaan, människorna här är ju OCKSÅ helt konstiga och jag passar inte in nånstaaaaaaaans!!! *weltschmerzattack*". Alltså har jag sällan haft förutsättning att lära känna nya människor i miljöer där alla har en väldigt stark gemensam nämnare. Kanske beror det också på att jag är så otroligt kass på att knyta kontakter. Eller kanske, det är en högst bidragande faktor... Hur som helst; av den anledningen verkar mina vänner vara en samling människor som jag liksom bara ramlat över i olika sammanhang genom livet, men hör mig nu och tro mig senare: jag kan i de flesta fall peka på exakt vad det var som gjorde att just den personen blev en vän.


ÅH vad jag plötsligt längtar efter alla mina vänner!!


*citationstecken eftersom den där logiska rättvisekänslan kan vara väldigt irrationell ibland...

Typical me, typical me typical me

06 - Min dag
 
Kära dagbok.
 
Idag har jag inte gjort så mycket mer än att stirra framför mig och läsa in bokpresentationer, så jag tänkte berätta om igår istället. Inte för att gårdagen var så mycket mer spännande, men den var inte lika enahanda i alla fall.
 
06:00. Klockan ringer. Herr Herrbekant masar sig omsider upp för att ta tåget hem till Estocolmo och jobbet. Jag går upp för att säga "Farväl, min älskade!!!" och lägger mig sen och sover i några timmar till emedan jag inte börjar jobba förrän kl 10.45.
 
09:15. Vaknar. Känner mig som överkörd av en skördetröska trots att jag sovit nästan 10 timmar.
 
09:25. Lyckas på något magiskt vis praktisera mig ut i badrummet. Tittar på herr Herrbekants tandborste och önskar att han var här istället för någon annanstans. Gör det jag ska i badrummet.
 
09:40 Klär på mig. För ovanlighetens skull har jag på mig ett par baggy brallor i en färg som närmast kan karaktäriseras som någon sorts nyans av beige. Mörkt grönbeige, kanske. Inte helt olik färgen på tjurdiarré. Gödselbeige...? Men ganska snygg ändå. Och eftersom jag hör till dem som brukar skyla hela mig när jag är bland folk väljer jag dagen till ära att dessutom iklä mig en svart skjorta med spetsdetaljer på axlarna samt en svart kofta. Ensemblen utsmyckas med ett tvåradigt svart pärlhalsband med mindre, röda pärlor mellan de svarta samt en stor ring i form av en röd ros på ena handens långfinger och tre mindre ringar på andra handens pek- och långfinger.
 
09:45. Äter frukost framför TV:n.
 
10:10. Borstar tänderna framför TV:n.
 
10:20. Går till jobbet.
 
10:45. Kommer fram till jobbet.
 
11:00. Plockar undan efter lördagens hallabaloo i hörsalen. Rullar ner trettiofjorton glasmontrar i källaren. Fastnar i ett inferno av dagisbarn som just varit på barnteater. De blockerar vägen fram till hissen medan de klär på sig, och jag vågar inte lämna montern eftersom jag inte vill bli hållen ansvarig om nån unge klättrar upp i den och dör i ett inferno av glassplitter och blod. Står och väntar i 20 minuter på att de 457 barnen ska få på sig kläderna och lämna byggnaden.
 
12:00-15:00. Jobbar.
 
15:00. Äter lunch.
 
16:00-19:30. Sitter i fackinfornationen.
 
20:04. Tåget mot Estocolmo rullar iväg och på det sitter jag.
 
21:05. Tåget anländer Estocolmo och jag tar det långa benet före mot tunnelbanan för att komma hem till herr H fortast möjligt.
 
21:30. Kliver innanför dörren hos herr H. Kollar på National treasure II.
 
23:30. Går och lägger oss.

Because I really do love them

05 – Din definition av kärlek

Ja alltså... jag har faktiskt inte ägnat så mycket tid åt att fundera på hur jag definierar kärlek. Mer än att man tycker om en person och gärna vill att den tycker om en själv också, och att personen ska få må bra och känna sig nöjd med livet och sådära. Helst under förutsättning att man själv är en del av det livet dårå. Jag måste erkänna att jag nog är rätt så egoistisk i det avseendet när jag tycker om någon. Jag har lite svårt att förstå det där med "jamen om bara du är lycklig så är jag lycklig!". Jag är kanske en smula possessiv? :-S Det är klart att en del av mig kan glädjas åt vännen som flyttar till andra sidan jordklotet med sin nya kärlek eller partnern som förverkligar sin dröm att börja jobba på oljeplattform i Norge och därmed är borta 3 månader i taget, men det skulle samtidigt kännas förjävla tråkigt och hemskt. Sån är jag!

När jag funderar på kärlek i nån sorts metaperspektiv så är det oftast mer i termer av VAD är kärlek, vilken av alla känslor som jag får när jag tänker på någon viss person är kärlek och vad är det som är andra känslor, varför tycker jag om just den här personen och så vidare. Jag skulle inte säga att jag tror att bara det finns kärlek så löser sig allt annat av sig självt, därtill är jag nog lite för rationell. Däremot är den en väldigt stark motivation för att anstränga sig. Tyvärr är jag stundom rätt dålig på att anstränga mig för att upprätthålla relationer. Ibland tänker jag att det är ett under att jag har några vänner kvar.

Nåväl, om jag ändå ska göra nån sorts lamt försök till en väldigt långrandig definition av kärlek så...

...är en känsla av samhörighet och vilja till ömsesidig förståelse är viktig för mig. Man kanske inte har alla referensramar gemensamma eller alla värderingar eller åsikter, men i och med kärleken finns en gemensam strävan efter att förstå varann och lära av varann och växa tillsammans. Och såklart måste det finnas något som gör att man känner en stark gemenskap med varann, det där som gör att man dras till en person utan att alla gånger kunna förklara riktigt varför.

Kärleken till min familj är i det närmaste ordlös men väldigt påtaglig. Så är det med mamma och pappa och så var det med mormor, morfar och farmor när de levde. Det finns en värme och samhörighet mellan oss som är väldigt stark. Så är det också med mina föräldrars syskon och mina kusiner. Vi träffas inte ofta men när vi väl gör det så känns släktbanden väldigt tydliga. Familjen är mitt sammanhang. Jag känner mig ofta som ett ensamt isberg i en stor ocean, men familj och släkt är den osynliga delen av isberget som håller hela skiten ovanför vattenytan.

Jag säger nästan aldrig till mina vänner att jag tycker om dem heller. Men det gör jag. Utan dem skulle jag känna mig oändligt vilsen och ensam i den här världen av obegripliga människor. Och mitt liv skulle vara en oändlig rad av miserabla ögonblick. Även om jag stundom håller mig undan eller verkar tvär och okontaktbar så är det ovärdeligt att veta att jag har de där människorna i mitt liv som känner mig och som accepterar och till och med tycker om mig. Somliga har jag känt så länge jag kan minnas och andra har jag inte känt länge alls, men alla är omistliga.

För mig, som av naturen håller en ganska stor distans till andra människor, är kärleken till en partner den allra intimaste. I andra relationer väljer jag ofta att hålla mig på replängds avstånd i varierande grad, att bara släppa in personer på vissa plan av min existens. Jag tycker dock att det känns poänglöst att försöka leva ihop med nån om man inte känner att man kan dela med sig även av det som skaver mest eller som jag i andra relationer reflexmässigt håller för mig själv. Det är inte alltid smärtfritt och det går lite knackigt ibland, men ambitionen finns där. Det är i mina försök att riva ner de här murarna som jag bygger upp runt mitt inre som jag lär känna mig själv allra bäst. Och det är bra, eftersom självkännedom är något som är nödvändigt för att jag ska kunna älska förbehållslöst och utan fruktan.

Jahaja hörni, för att vara någon som hävdar att hon inte har funderat så mycket på det här med kärlek så klämde jag ändå ur mig en rätt rejäl litania. Där ser man.


It's sizzling blood and the unholy stench of MURDER

04 - Vad åt du idag?

Jag är lite aspergig när det gäller mat och äter gärna samma sak varje dag flera månader i sträck. Frukosten är den måltid som är mest aspergig. Jag kan utan problem äta samma frukost nästan varje morgon i flera år. Det vinnande konceptet de senaste åren har varit müsli. Gärna euroshoppers eftersom den är billig och hyfsat sockerfri, men den senaste tiden har jag vidgat mina müslivyer lite och provat nån orange påse och en grön påse som båda var väldigt trevliga. Jag brukar även skiva ner en kiwi eller en banan om andan faller på. På helgerna kan jag dock slå mig lös med mackor och en kopp te istället, eller kanske en fruktsallad om jag är på det humöret.

Min lunch består ofta av tofu, bulgur och kokta grönsaker. De senaste åren har jag ansträngt mig och gjort storkok och fryst in matlådor, men eftersom jag är lite lätt tvångsmässig så blir jag stressad så fort jag har mindre än tio färdiga luncher i frysen så även om det är bra för min fysiska hälsa att äta lite mer varierad mat så funderar jag på att återigen gå över till tofu/bulguralternativet igen för att slippa ångesten över att det är så trist att laga matlådor.
 
Till middag äter jag nästan alltid mackor, förutom på helgerna då jag äter frukost sent och lunchen vid middagstid. Helglunchmiddagarna varieras friskt emedan jag då känner att jag har tid och lust att slå mig lös och läsa recept och handla. Helgkvällsmat blir oftast typ popkorn eller rostade kikärter eller några andra snacks. Och har jag sällskap ser förstås menyn ännu mer annorlunda ut.
 
MEN dagens mat var det alltså.
 
Frukost: orangepåsemüsli med kiwi och sojamjölk.
 
Lunch: chili sin carne med sojastrimlor och så många andra ingredienser att det knappast kan kallas för chili sin carne längre.
 
Middag: har jag inte ätit än men jag vet att jag kommer äta tre dubbelmackor med sojaost, tartexpastej och saltgurka och möjligen en kopp te. Kanske en morot om jag känner mig extra hungrig.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0