ETT SORTS HADES

Jag klurar och funderar ju rätt mycket på det här med könsroller. Vad är förväntningar som pådyvlas en? Finns det över huvud taget nåt som är essentiellt manligt och kvinnligt när det gäller beteende, reaktioner och liknande?

Jag är skeptisk.

För personer som aldrig upplevt det som nåt problem att det väntas det ena av dig om du är dam och det andra om du är herre, eller som aldrig tyckt att det kan vara svårt att avkoda omgivningens förutfattade meningar och sociala regler för de två könen kan det säkert förefalla märkligt att lägga ner så mycket tid på att hävda att det inte är så enkelt för alla. 

För andra är det självklart att det vållar både huvudbry och faktiskt lidande när man inte riktigt känner att man passar in nånstans.

Jag brukar beteckna mig själv som mental hermafrodit. Det säger väl det mesta om hur jag ser på min plats i tillvaron och bland alla könade människor där ute. Jag ser ut som en kvinna, jag gillar att fixa och dona med kläder och smycken, jag gillar att ha jättelångt hår, mitt umgänge består till största delen av kvinnor. Men när jag drar på mig den där söta kjolen eller fina klänningen och tillbringar en halvtimme med att prova ut rätt accessoarer är det ändå som att jag klär ut mig till KVINNA™.

För mig är utseendet som en målarduk. Att jag hade turen att födas i en kvinnokropp innebär att jag har större frihet att styra ut mig på ett roligt sätt än om jag hade haft en manskropp. Men jag har otroligt svårt att se mig själv som en del av KVINNLIGHETEN™. Det är därför jag blir så förvånad när jag exempelvis provar kläder som får mig att se sådär jättestereotypt kvinnlig ut. Vadå, är det där jag? Och så blir jag full i skratt, för det känns SÅ bisarrt att föreställa sig att jag skulle tillhöra samma art som alla de där damerna som helt naturligt vet hur man ska göra för att se ut och bete sig som behagfullt ögongodis. Sen lyfter jag blicken några decimeter, möter mina ljusblå i spegeln och ser att PUH, jag finns kvar där inne.

Den här medvetenheten om att nåt inte riktigt stämmer har funnits så länge jag kan minnas. När jag var barn och tonåring hade jag varken förutsättningar eller förmåga att sätta fingret på problemet, förutom det enklaste och mest självklara förstås; att det var mig det var fel på.

Med stigande ålder, ökad bildning och växande intellekt har jag fått och förvärvat redskap att ifrågasätta och problematisera och därmed bli varse att det inte finns EN sanning.

Men den sanning som serveras oss idag är som en matris; den har dig, från ditt första andetag. Antingen ser du aldrig igenom den eller så får du det förlösande pillret och från det ögonblicket är filtret borta för alltid. Du kan aldrig mer bli den du en gång var.

Ibland är det en förbannelse, men oftast en välsignelse. I varje fall för mig, som gradvis började förstå, verkligen FÖRSTÅ att det finns lika många sätt att vara dam och herre som det finns människor. Att det inte bara var jag som råkat bli nåt konstigt "mittemellan fast ändå inte".

Men hur känns det då, det där "jag kände att det var nåt som inte riktigt stämde"...? Hav tålamod så ska jag försöka förklara. Här nedan kommer en text som jag skrev i ett annat forum för flera år sen.

"Jag minns mycket väl att jag kände mig begränsad som barn, även om jag givetvis inte fattade varför. Idag skulle jag ha sagt att jag kände mig begränsad av att socialiseras in i en roll som jag inte kände mig hemma i, men det är väl lite för mycket begärt av en femåring att komma med en sån analys.

Jag var utagerande och oblyg, tyckte om uppmärksamhet och hade föräldrar som klippte mitt hår kort av praktiska skäl (värmeslag var annars en reell fara...) och satte på mig tåliga kläder. Men jag gillade också att leka med barbie och att skriva och rita och andra stillsamma "tjejlekar". Det föll sig så att jag lekte mest med tjejer eftersom jag ofta upplevde killar som stöddiga och jobbiga.

Vad som stört mig långt upp i vuxen ålder är att jag aldrig fick vara bara jag. Alltid skulle det kommenteras att jag var en pojkflicka etc. Så till slut kände jag mig inte riktigt hemma nånstans. Jag visste ju att jag var en flicka, och hade absolut ingen önskan om att vara pojke, men kände mig missanpassad och snärjd av att omgivningen verkade känna ett tvång att kategorisera mig.

Fram till puberteten var jag ändå ganska glad och nöjd, tyckte mest det var kul när folk tog fel och trodde att jag var en kille t ex. Jag upptäckte snabbt att man som pojke "fick" göra fler saker och att det var lite mer status att vara pojke eller åtminstone likna en, så jag spelade på det.

Sen när allt började bli mer uppdelat i tjejer och killar, tror det började nån gång i slutet på lågstadiet-början på mellanstadiet, så blev det mer problematiskt att sticka ut som jag gjorde. Jag blev smärtsamt medveten om att jag varken räckte till som tjej eller som kille. Jag var inte tillräckligt tjejig för att passera som tjej, och inte tillräckligt grabbig för att passera som kille.

I högstadiet började jag tycka det var kul att experimentera med kläder och smink, men jag såg ändå aldrig mig själv som "med i leken". Visst var det kul att fixa med roliga kläder och visst såg jag mig som tjej i det avseendet att jag tyckte det var kul att leka med färger och former osv men jag kände aldrig att jag spelade i samma division som de andra.

Den här känslan av utanförskap har hängt med hela livet och jag har egentligen aldrig känt mig hemma i det så kallade spelet mellan könen. Först när jag var en bit över 20 var jag såpass säker i mig själv att jag blivit herre över alla sidor av min person istället för att känna mig obekväm i att inte höra hemma nånstans.

Än idag känns det dock som att jag "klär ut mig till kvinna" istället för att vara en "SANN" kvinna, och jag har periodvis känt mig väldigt uppgiven över att sånt som verkar komma naturligt för andra bara känns skitjobbigt och meningslöst för mig. Varför blev jag inte ett viljelöst våp som inte ser problem i att slätraka hela mig, fnissa åt dåliga skämt och vänta på att bli erövrad, typ (men naturligtvis skulle jag ju egentligen hellre dö än att vara sån).

Dessutom är jag ju övertygad om att det att vara kvinna inte handlar om attribut utan om en känsla man har inom sig. Det jag förkastar är inte att vara kvinna utan att det finns en färdig mall för vad det innebär att vara kvinna.

Jag kan bli väldigt bitter och förbannad över detta som förstörde så mycket av min barn- och ungdom, och över att jag glömt min sanna personlighet nånstans i ett virrvarr av budskap om hur jag borde vara och hur fel jag var, men samtidigt är jag glad över att det gjorde mig till en tänkande människa som har en förmåga att se könsrollshetsen en smula utifrån."

Störtas skall det gamla snart i gruset!
Slav stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli!