Others sang your life but now's your chance to shine XVI
Ja alltså, den här var jag tvungen att klämma på ett tag. Eftersom jag som sagt väldigt sällan lägger märke till texter så var det ju helt kört att direkt komma på nån låt som bara "ÅH den DÄR är verkligen JAG i ett nötskal!!!" ( <--- uttryck som jag kommit att avsky sen jag lagt märke till att det är ett ord som med förkärlek används av personer som gärna använder epitetet "lilla jag" om sig själva). Dessutom är jag så anal att om jag ska välja en låt som beskriver mig så ska den banne mig göra det ordentligt, och inte bara på nåt ytterst långsökt sätt, typ "den förmedlar en känsla som jag ofta har inom mig" eller liknande abstrakt tjafs. Nej, helst ska den exakt beskriva hela eller nån aspekt av mitt liv eller personlighet på ett mycket handgripligt sätt. Och det gör ju faktiskt Morrisseys (I'm) The end of the family line.
Others sang your life but now's your chance to shine XV
Hm, jag har verkligen ingen som helst uppfattning om vad andra tror om min musiksmak. Möjligen framgår det ganska fort att jag inte är nåt fan av t ex schlager, hiphop, r'n'b och de flesta typer av metal, men det finns ju låtar även i de genrerna som jag faktiskt uppskattar. Dock vete fan om nån skulle bli förvånad över att jag gillar dem i så fall. Sen tror jag också att ju bättre man känner mig, desto mindre förvånas man. Förstås. Men jag äger faktiskt en cd-singel med Ronan Keating, närmare bestämt Life is a rollercoaster. Nu var det länge sen jag lyssnade på den, men jag tycker fortfarande att den är riktigt, riktigt bra. Den är liksom luftigt bubblig och jag blir glad av den. Det KANSKE skulle kunna förvåna någon lite grann i alla fall...?
Others sang your life but now's your chance to shine XIV
Guilty pleasure är ett skitbegrepp tycker jag. Det finns nog inte mycket jag gillar som jag skäms för att jag gillar. Däremot kanske det finns sammanhang då jag INTE ljudligt skulle annonsera att jag garvar läppen av mig åt låten Pappa av Belinda, ett band vars existens jag endast hittat belägg för i ett enda sammanhang. Låten finns varken på Spotify eller Youtube, men här kommer ett smakprov på texten:
(ARR: bossanova korsat med 70-talsprogg, sjungs av Arja Saijonmaas röst-tvilling)
"Å snälla pappa, pippa med mig
lägg av med din falska blygsamhet
Jag har nog tittat genom dörren åtskilliga gånger
när du och mamma juckar våldsamt
Och på morgnarna vid teet har jag sett dina blickar
som sugande sveper över min tunna pyjamas...
...
Så varför hycklaaaaa?
Och morsan kan väl också få vara meeed
om hon propsar på deeet
om hon skulle bli sne
men bäst av allt
vore bara du och jag, va?
Tänk dig morsan
fast trettio år yngreee!"
Och så vidare i samma stil... *kiknar av skratt*
(den som inte är känslig för grova incestskämt och vill läsa resten kan ju höra av sig)
Others sang your life but now's your chance to shine XIII
Dag 12 - en låt av ett band du hatar
Jag hatar Tomas Ledin med en passion som nästan skulle skrämma mig om det inte vore för att jag tycker att mitt enorma förakt för hans så kallade "artisteri" är så berättigat. En av alla vedervärdiga skitlåtar som han vräkt ur sig är Gilla läget. Jag menar, FÖR FAAAAAN TOMAS!!!!! "Ta det som det kommer, ta det som en man, gilla-la-la-la läget" GAAAAAAAAAAAAAAAAH Till och med du har väl kapacitet att klämma ur dig nåt mindre hjärndött än så!!!
Others sang your life but now's your chance to shine XII
Jamen GAAAAAAH för helvete jag har väl inte ETT favoritband heller!!! Men kejrå, ett band/en artist som tar stor plats i min musiksamling är Air, det franska bubbel-electronicabandet som jag fetdiggat sen de släppte albumet Moon safari 1998. Första spåret på den plattan, La femme d'argent, är ruskigt bra tycker jag!
Others sang your life but now's your chance to shine XI
Jag kan inte somna till musik om jag inte är extremt trött, och då spelar det ingen roll vilken musik som spelas för jag somnar/svimmar ändå. Men en låt får mig att varva ner och andas lugnt oavsett stressnivå är Goldfrapps Utopia. Jag brukar föredra mörka mansröster framför ljuva kvinnodito, men den här damens kraftfullt svävande och drömska stämma går som ett paradoxalt nog lugnande spjut rätt in i min hörselnerv.
Others sang your life but now's your chance to shine X
Antalet låtar jag kan dansa till är legio eftersom jag gillar att dansa och därtill är enormt lättflörtad när det gäller svängig musik, men en låt som jag kan dansa till OCH som dessutom är en favoritlåt är Cure's Lovecats. Tyvärr har jag aldrig hört den på nåt dansgolv. Jag hänger helt uppenbart på fel ställen i det avseendet!
Others sang your life but now's your chance to shine IX
Här hade jag kunnat göra det enkelt för mig och svara att jag kan HEEEEEELA texten till Glenn Millers Pennsylvania 6-5000 utantill, men till och med jag håller med om att det vore lite...fusk... :D
Det förhåller sig nämligen så att jag är monumentalt jävla usel på att lära mig texter. När jag var liten och lekte melodifestival med mina kompisar fick jag alltid lov att välja Sveriges bidrag, hur kassa jag än tyckte de var, eftersom de var de enda låtar jag nödtorftigt kunde lära mig mima till.
När jag lyssnar på musik så hör jag sällan texterna heller, såvida det inte rör sig om nåt oerhört fantastiskt. Det är inte det att jag skiter i texterna, de hör bara inte till det jag lyssnar efter eller uppskattar mest med musik.
Men hur som helst så har jag ju lyckats lära mig några låttexter utantill i alla fall; somliga meddelst omedveten innötning och andra meddelst medveten ansträngning. Tom Jones' Delilah hör till den senare kategorin. Jag menar, hur kan man INTE se nyttan med att kunna skriksjunga med i den, med passionerad inlevelse och yviga gester närhelst den spelas??
(brasklapp: av alla låtar jag "kan hela texten till" så är det kanske en eller två som jag skulle kunna sjunga direkt ur minnet utan låten i bakgrunden...)
Others sang your life but now's your chance to shine VIII
Jag promenerade hem från stan, hade väl varit på nåt möte på HB eller kollat lite i affärer efter jobbet. Det var på hösten 2006. I början av augusti hade jag, efter ett antal år som fan, varit på min första Morrisseykonsert. Lite av euforin fanns kvar fastän det var flera veckor sen konserten och fortfarande lyssnade jag BARA på honom.
Livet var rätt tungt vid den här tidpunkten; bland annat vantrivdes jag fruktansvärt med vissa aspekter av jobbet. Det var saker som hade förföljt mig i många år, från ett ställe till ett annat. Jag hade fått hjälp via kommunhälsovården men istället för att göra så att jag kunde hantera det som bröt ner mig drev samtalen med beteendevetaren fram ett beslut att jag måste säga stopp; att jag faktiskt kan välja att inte utsätta mig för detta som jag kände var så destruktivt för mig på ett väldigt grundläggande plan. Det finns sånt man kan vänja sig vid och som man kan lära sig hantera, och så finns det sånt som enbart är nedbrytande och så energikrävande att man aldrig hinner återhämta sig och komma i balans. Och nu när jag hade identifierat problemet och ändå hade ett visst mått av handlingskraft kvar så var det ju mitt ansvar att försöka ta mig därifrån.
Några dagar tidigare hade jag varit på ett möte med min chef angående ett mejl som jag skrivit till henne där jag mycket utförligt beskrev vad den nuvarande situationen gjorde med mig, och varför jag kände att det var ohållbart för alla parter att låta mig vara kvar på min dåvarande tjänst. Chefen tog verkligen det här på allvar; jag såg på henne hur bekymrad hon var och jag fick intrycket att hon förstod hur nära jag var att tippa över kanten. "Vi ska se vad vi kan göra", sa hon. "Det går ju inte att trolla fram nån annan tjänst åt dig, det förstår du ju, men vi ska göra allt vi kan för att hitta nåt alternativ."
Och när jag gick hem från stan den där dagen i september 2006 så slumpade min morrisseyspäckade mp3-spelare fram You just haven't earned it yet, baby från smithsalbumet Louder than bombs. Och texten gick rakt in i mig.
You just haven't earned it yet, baby
You must suffer and cry for a longer time
Jag tyckte så fruktansvärt synd om mig själv och som så många gånger förr kändes det som att Morrisseys ord passade precis in på mig, just där, just då. "Hur länge är det meningen att jag ska lida och gråta för fan?" tänkte jag. "Är det nån gigantisk karmisk skuld jag går och släpar på eller vad i helvete är det frågan om???" Och så vältrade jag mig lite till i självömkan. Men jag hämtade samtidigt styrka i musiken, för trots allt som de oupplysta säger om att Moz är en obotlig pessimist och misärromantiker så är det en hoppfull text.
Några dagar senare var jag på ett nytt möte med chefen. Där fick jag veta att jag efter årsskiftet skulle bli förflyttad till fackavdelningen och en befattning som ansvarig för bibliotekets katalogdatabas; ett jobb som jag suktat efter sen jag började jobba som bibliotekarie 7 år tidigare.
Och tänk, gamle Moz hade nåt att säga om det också!
Today I am remembering the time
When they pulled me back
And held me down
And looked me in the eyes and said
You just haven't earned it yet, baby
You just haven't earned it, my son
You just haven't earned it yet, baby
You must stay on your own for slightly longer
Och den låten hjälpte mig att bita ihop de 77 dagarna jag hade kvar innan jag fick vad jag förtjänade.
Others sang your life but now's your chance to shine VII
Dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
Massive attacks Man next door påminner mig om AKs korridorsrum på Peddan 1B och alla förfester innan GK som slutade med att AK och J ylade "SJUAN!!!! SJUAN EN GÅNG TILL INNAN VI ÅKER!!!!" och så lyssnade vi på sjuan på Mezzanine och extasdansade och drack upp det sista innan vi sprang ner till taxin, som kanske kördes av Mats-Olov (vars bror Kurt-Allan för övrigt var kommunalråd i Bjurholm).
O tempora, o mores...
Others sang your life but now's your chance to shine VI
Dag 05 – en låt som påminner dig om någon
1995 flyttade jag till Karlstad för att börja på Kulturvetarprogrammet. Dagen för uppropet höll allt på att gå åt helvete eftersom jag lyckades svänga åt fel håll och cykla vilse på väg till högskolan (försök inte memorera en karta om vägen innehåller mer än tre svängar åt olika håll och är längre än 1 km). Efter att ha begrundat min misär en stund tog jag sikte på domkyrkan och trampade snabbt som fan ner till centrum för att leta rätt på nån buss som kunde ta mig till min destination. Svettig, stressad, ilsken och med andan i halsen hoppade jag på nummer 14 och försökte se oberörd ut medan jag spanade runt efter nånstans att sätta mig. Jag känner mig alltid som Mr Bean när jag åker buss och har en rent osannolikt stark tendens att klanta mig på olika sätt om omständigheterna för resan är sämre än optimala.
Den här gången hade jag dock tur på mer än ett sätt; innan jag hann snubbla på kjolen och slå ut tänderna mot en stolpe, trassla in mig i axelremmen på väskan när jag skulle häkta av mig ryggsäcken eller hitta nåt ledigt säte var det nån som nappade tag i min jackärm. "Åh nej", tänkte jag, "klart det är nån pratsjuk jävel som ser ett enkelt offer i min förvirrade uppsyn och kommer förpesta hela resan med oväsentligt svammel och närgångna frågor för att h*n tycker synd om mig som ser så bortkommen ut!!" Men det var det inte. Det var M.
M undrade om jag också skulle börja kulturvetarprogrammet, för hon tyckte att jag såg sån ut. "Ja det ska jag", sa jag och slog mig ner. Och vi blev vänner direkt. Under de två år jag bodde i Karlstad var hon min bästa vän (tillsammans med J som jag bodde med). Vi festade, fikade, tränade, shoppade och pluggade ihop. Hon peppade mig när jag tyckte att jag var för tjock och fulast i världen, och jag försökte stötta henne när hon tyckte det var jobbigt att bo så långt från pojkvännen. Vi svamlade om allt mellan himmel och jord, högt och lågt, stort och smått [infoga här (om du har lust) ytterligare plattityder för att uttrycka att vi pratade om precis allting som föll oss in och som var viktigt för oss].
M och jag hade också kärleken till musiken gemensamt. Hon älskade bl a Depeche mode, som släppte albumet Ultra 1997 och första singeln var It's no good. Och varje gång jag hör den, eller ser videon där David Gahan jazzar runt i sin gröna glitterkostym så kommer jag att tänka på M och översvämmas av minnen...alla nätter på Klaraborg när vi dansade oss svettiga, förfester i hennes lilla etta på Orrholmen där vi vältrade oss i bra musik, 20-nåntingmisär och den livsglädjen vi faktiskt ändå kände ibland, alla fikor på Café Java och rundor i Karlstads skivaffärer där vi rotade efter billiga plattor med band vi redan älskade eller var nyfikna på. Och det ständiga samtalet om allt som var viktigt som aldrig tog slut.
I sommar är det 13 år sen jag träffade M senast, men jag tänker ofta på henne och på det av alla mina universum som befolkades av henne och mig.
Others sang your life but now's your chance to shine V
Fan den här punkten måste jag skriva jävligt snabbt, annars börjar jag grina! För om jag är det minsta melankolisk, eller känner mig lite nere men tårarna inte riktigt vill komma ut, så behöver jag bara tänka på Euskefeurats Till Elias för att fontänen ska sätta igång. Ja, jag behöver faktiskt inte vara det minsta modfälld för att den ska ha effekt, märker jag nu... *snyter mig diskret*
Others sang your life but now's your chance to shine IV
Jag hade kunnat snyta ur mig nåt betydligt mer kreddigt och indie-svårt till den här punkten men fan, den som inte blir hoppig och sprättig av Koops Come to me är antingen död eller döv!
Others sang your life but now's your chance to shine III
Å herrejävlar, det finns så fruktansvärt mycket musik som jag inte står ut med att lyssna på och som jag tycker är rent provocerande usel, men det betyder dessvärre att det är svårt att välja ut nån specifik låt som jag avskyr särskilt mycket. Dessutom; i många avseenden är jag en notorisk kverulant som till viss del njuter av att vältra mig i och dissekera saker jag retar mig på, men just när det gäller musik väljer jag att faktiskt fokusera på det jag älskar istället för det jag hatar. Därför lägger jag inte de här skitkassa låtarna på minnet över huvud taget, utan minns bara att jag hatar dem när jag har oturen att exponeras för dem ofrivilligt.
MEN från den magnifika dynghög av skitmusik som svävar runt i etern måste jag väl ändå kunna komma på EN låt att nämna idag. Och eftersom jag just för tillfället känner en stark lust att urinera lite på den svenska flaggan så att säga dårå, så petar jag in en av våra gravt överreklamerade "nationalskalder" på plats nummer två. Det förhåller sig nämligen på det viset att jag ända sen jag insåg vad "samba" betyder i just denna kontext har känt en enorm motvilja inför det så kallade "geniet" Cornelis Vreeswijks prostitutionsglorifierande lilla bagatell Deirdres samba.
Others sang your life but now's your chance to shine II
Just för tillfället är Hot Chip's No fit state min favoritlåt. Den har gått på repeat i mp3-spelaren den senaste veckan och Å VAD DEN SVÄNGER! för att citera bossakungen Astor Qvarts.
Others sang your life but now's your chance to shine I
Jag har inte gett upp den förra listan, men det går ju lite trögt som du märker, så jag försöker väcka liv i listglöden med en lista som känns un peau enklare att ta itu med...
dag 01 – din favoritlåt
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året
Could life ever be sane again
Som en spya på bajshögen jag kallar gårdag hade jag tvättid på kvällen. Slängde in tvätten i maskinen, valde program och tryckte på startknappen. Då dök ett trevligt felmeddelande upp i displayen:
Felindikation: motorfel
Det var väl jävligt typiskt, tänkte jag och tryckte på låsknappen för att ta ur tvätten. Det gick inte. Jag tryckte en gång till, jääääättelänge, men inget hände. Stängde av strömmen på maskinen och satte på den igen, tryckte på nyckelknappen, fortfarande inget resultat. Nu började jag svettas lite, men kom att tänka på att jag kunde prova att bryta huvudströmmen met flippswitchen på väggen. Det hjälpte inte heller!!! Gjorde om proceduren 5-6 ggr innan jag blev tvungen att inse att min tvätt oåterkalleligen var fången i tvättmaskinens buk.
I normala fall hade jag visserligen blivit rätt irriterad men ändå tagit det hela med fattning. Just igår kändes det dock som ett bevis på min teori om att varje partikel i universum ända ner på kvantnivå hatade mig och samarbetade för att göra mitt liv till ett helvete. Jag såg framför mig ändlösa samtal till Mimer och att få ta ut en semesterdag för att kunna vara där när de kom och fixade tvättmaskinen för att de inte skulle slänga mina grejer åt helvete. Jag är både rationell och full av positivt tänkande under the influence som du märker.
Anywho, jag gjorde det wajld and crazy valet att ringa till Mimers journummer för katastroffall och efter nån halvtimme dök två joursnubbar upp. Jag lommade ner till tvättstugan igen och visade var som var fel. Den ena killen började med att trycka på nyckelknappen, men inget hände. Han ryckte och drog lite i luckan, men tog sen resolut itu med flippswitchen innan han provade nyckelknappen igen. Just när jag skulle till att säga att jag redan provat det där en massa gånger så klickade det till och luckan gick upp. Det finns inte ord nog för att beskriva hur oändligt dum jag kände mig.
När de hade åkt stod jag och begrundade mitt elände en stund innan jag började pilla lite på maskinen igen. Den såg ut att funka helt normalt; inga felmeddelanden eller nåt. Jag slog igen luckan och startade ett program utan tvätt i och det gick utan problem. På äldre dagar har jag blivit lite mer våghalsig, så jag bestämde mig för att köra tvätten istället för att vara anal och övermåttan försiktig och inte våga använda tvättmasiknen, trots att den verkade vara felfri. Jag knölade in grejerna, valde program och
Felindikation: motorfel
Jag var såhär nära [måttar en plancklängdsenhet mellan tummen och pekfingret] att börja grina okontrollerat medan jag tänkte på hur jävla puckad jag var som inte kunde låta tvättmaskinshelvetet vara, och på hur idiotisk jag skulle framstå om jag ringde jouren en gång till och förklarade att jag lyckats låsa in min tvätt än en gång. För att inte tala om förnedringen när de två jourkillarna skulle komma tillbaks och med ett enkelt knapptryck öppna luckan igen. Lyckligtvis slapp jag den nesan eftersom jag fick upp den efter en stunds panikslaget fipplande med huvudströmbrytaren och nyckelknappen.
Spänning i vardagen är överreklamerad, i alla fall när man har PMS!
Jag kom förresten att tänka på att PMS är för mig vad pon farr är för vulkanier (minus fortplantningsdriften dårå); en period av bristande självkontroll där jag är slav under bisarra instinkter och känsloutbrott som annars inte ingår i min repertoar.
Can you stop the pain?
utan på
"det vore trevligt att slippa de där dagarna i månaden då hormonerna löper amok och det känns som om ingen skulle sakna mig om jag försvann, världen motarbetar mig aktivt på alla upptänkliga plan och jag bara vill ligga under en filt och grina för att det är så jävla synd om mig"-sättet.
26 dagar av 28 känns det helt overkligt att tänka sig att jag skulle kunna få en klump i halsen av att exempelvis de gröna äpplena är slut på Konsum och i djupet av mitt inre känna att det är ju för fan mitt liv i ett nötskal det här, allt är slut, allt tar slut, inget varar för evigt och sen är det bara möööörker som återstår, faaan adjö grymma värld!!! och vilja låsa in mig på toa och grina tills ögonen löses upp av allt salt, men just idag framstår det som ett fullt rationellt sätt att hantera att Coops leverans av Granny Smith blev försenad på grund av att planet störtade över kinesiska sjön eller vafan.
Men snart är den här skitdagen över och imorgon är jag förhoppningsvis inte hatad och avskydd av världsalltet och alla dess invånare längre.
