It can play hideous tricks on the brain

Jag har ju tidigare skrivit om att det bl a är väldigt besvärligt att bajsa när lysröret i badrummet är trasigt. En annan grej som gör bajsande besvärligt är att gå på muggen direkt efter att ha suttit ute och läst på lunchen iförd solglajjor (de vanliga glasögonen ligger förstås uppe på arbetsrummet; alldeles för långt bort för att man ska orka hämta dem för en sån simpel syssla som att släppa ut herr Brun).

Revolutionerande upptäckt: solglasögon ger ungefär samma effekt som det där blåa ljuset på en del offentliga toaletter som är till för att pundarna inte ska se sina vener.

(jo, jag är faktiskt så närsynt att jag inte gärna lägger kablar utan glasögon...)

And I don't feel bad so wish me luck my friends

Nåt mycket märkligt har inträffat. Trots att jag rökte hundraelva cigg och drack öl, cider och whisky till kl 2 inatt känner jag mig inte nämnvärt bakis. Ytterligare en märklighet är att jag vaknade kl 9.30 (dvs "tidigt") men har ännu inte drabbats av Den Stora Retroaktiva Skälvan, vilken alltid brukar göra sig påmind frampå eftermiddagen de dagar efter då jag vaknat före fan men ändå inte mår som uppspytt bajs direkt vid uppvaknandet. Den Stora Retroaktiva Skälvan brukar smyga sig på lika diskret som en handgranat och försätta mig i ett högst obehagligt tillstånd av orolig, ångestriden halvdvala, kryddad med fruktansvärd huvudvärk. MEN denna midsommardag slipper jag tydligen alla former av illabefinnande, trots att vi höll en backanal värdig Caligulas hov igår.

Innan min blygsamma gästtrio dök upp tillbringade jag dagen med att mocka lägenheten samt reta gallfeber på mina fejsbokvänner genom att uppdatera en gång i kvarten med en ny förvärvningsregel. Vid halv fyratiden inträffade dock en katastrof; internet försvann!! Ve och fasa, jag som just fixat en sån schucker spotifylista kvällen till ära! Jag tänkte att det säkert bara var nån tillfällig vajsing på stadsnätet, men när det fortfarande inte fanns nån anslutning imorse började jag bli lite nervös. Datorn hittade inget trådlöst nätverk och eftersom jag är dum i huvet har jag ingen aning om var lösenordet till routern är, så jag blev grönblek vid tanken på hur i helvete jag skulle fixa det om det visade sig att det var den som strulade. Alldeles bortsett från att jag inte har en aning om hur man handskas med strulande routrar då förstås. Till slut lyckades jag med hjälp av manualen till datorn och windows offlinesupport räkna ut att jag hade råkat komma åt av/påknappen för det trådlösa nätverkskortet. Jag känner mig både lite stolt över att jag lyckades komma på vad problemet var och lite dum som inte direkt fattade vad som hänt...

Idag har min ambition varit att sitta på balkongen och läsa och glo på TV ( TV-bord på hjul FTW!!), men projektet tappade sin tjusning när jag upptäckte en vidrigt äcklig spindel som spatserade omkring i balkongtaket och gjorde att jag inte riktigt kunde slappna av. Dessutom sitter det en gigantisk myggskrank precis intill balkongdörren, gud nåde den om den så mycket som försöker ta sig in i lägenheten med sina äckliga ben och äckliga vingar som skrapar äckligt mot tak och väggar. Fy FAN vad jag hatar äckliga insekter som ALLTID invaderar mitt hem på nätterna så det är helt jävla omöjligt att somna eftersom jag bara väntar på att få en nattfjäril i ögat!!!

Nu är jag ohyggligt mätt efter att ha klämt i mig ca 1 kg klyftpotatis och dippsås med gräslök, men samtidigt godissugen. Undrar om jag ska hugga in på den fina chokladasken jag fick av B2&B3 igår.





Som B2 sa; det enda som är mer bisarrt än att chokladen över huvud taget finns är att man knappt kan se vem som är vem av dem. Tur att den ena har klänning, annars skulle de se ännu mer ut som siamestvillingarna Chang och Eng än de redan gör.

(det bisarra i sammanhanget är alltså inte att Victoria skulle se manlig ut eller Daniel kvinnlig, utan det incestuösa i att fastna för nån som skulle kunna vara ens spegelbild. De kungliga lär väl iofs ha vanan inne efter århundraden av adlig inavel Europas blåblodiga emellan, men vad säger det om Daniel egentligen? Han kan ju inte åberopa ärftlig belastning. Men han är ju å andra sidan tydligen släkt med nån som hette Fet-Mats, vilket man väl får erkänna förpliktigar en del när det gäller att föra vansinnets fackla vidare in i framtiden)

and they LAUGH THEIR HEADS OFF

Jag älskar verkligen mitt jobb ibland. Nu förväntas jag skriva att det är när ett möte med en besökare går extra bra, när jag får beröm för någon extra fin katalogpost jag gjort eller när jag lyckas med en extra svår referensfråga. Men icke. Det ger mig förvisso en mild känsla av tillfredsställelse, men orsaken till de mer intensiva känsloutbrotten är det jag skrivit om tidigare; nämligen att det finns så många helt vansinniga böcker som man trillar på när man minst anar det. Här om dagen satt jag t ex och rensade katalogdatabasen på katalogposter som inte har några exemplar knutna till sig ( = vi har inte boken längre, så därför ska den inte heller ha någon post i vår katalog). Då stötte jag på följande mästerverk:

Om du mot förmodan skulle vara intresserad av att läsa förlagets beskrivning av boken så kan du göra det här men jag kan inte låta bli att bjucka på ett smakprov:

"Undervattensfisarna är konstfullt tecknade av Johan Wanloo..."

Jag har varit svag för Fredde Granberg och Peter Settman ända sen de gjorde sommarlovsmorgon och Laijv i början av 90-talet. Sen dess har de ju så att säga va gått lite skilda vägar karriärmässigt, och jag tycker definitivt att det är Fredde som dragit den humormässiga vinstlotten av de två...

En annan intressant bok jag hade turen att ramla över i jåns handlade om kustjägarutbildningen. Hur kommer det sig att jag över huvud taget fann det vettigt att ens titta åt en bok om militär utbilding undrar du kanske. Jo, så här va; jag är bl a ansvarig för avdelning S, krigsväsen. I ett anfall av plikttrogenhet företog jag en liten städning av den konstant röriga hyllan (alltså, du ANAR inte hur populära böcker om krig, vapen och stridsflygplan är!!! Och det är, för att underdriva en smula, ingen preussisk disciplin på dem som går och river i hyllorna. Så fort nån låntagare varit där och botaniserat så ser det ut som om en tornado dragit genom ett redskapsskjul) när jag helt oförhappandes råkade slå upp den här sidan, och nästan fick hembud av pur förtjusning:

Nåväl, som den uppmärksamme läsaren noterat älskar jag inte bara kiss&bajshumor utan  även att katalogisera, men igår var det nära att jag förpassade KRS till krematoriet på Hovdestalund i min frustration över att inte fatta ett skit av följande paragraf:



Enligt formathandboken för BTJMARCI är det med ledning av denna så kallade instruktion som man ska räkna ut när serieuppgift bildar biuppslag och inte. Jag är mer böjd att tro att SAB:s kommitté för katalogfrågor slängde in den här paragrafen för att kunna fnissa åt hur jävla dumma vi måste se ut när vi sitter och försöker förstå den, fast den i själva verket inte betyder nånting.


So for once in my life let me get what I want

Till jultomten

Jag behöver egentligen inga julklappar, men OM du skulle få för dig att dumpa nåt på min balkong när du flyger förbi så kan du kanske tänka på det här:

Han ska vara snäll, glad och o-macho.

Han ska givetvis ha samma vansinnigt roliga humor som jag.

Han ska gilla att använda hjärnan och att reflektera över tillvaron, oavsett om det gäller de djupare filosofiska frågorna eller hur det kommer sig att man i denna högteknologiska tidsålder ännu inte har lyckats uppfinna ett högtalarsystem som INTE förvandlar mänskligt tal till oächoächoächoächoä på tågstationer och flygplatser.

Han ska inte tycka att jag ”överanalyserar” när jag försöker föra en vettig konversation som är en smula intellektuellt utmanande.

Han ska vara genusmedveten och vegetarian och gärna gilla Star Trek.

Han ska besitta ett visst mått av självkännedom och självdistans och inte vara en skitnödig, gravallvarlig besserwisser (det räcker med en sån människa i en relation, tack skaru ha).

Han ska ha en sån där typ av självkänsla som gör att han blir avslappnad och inte måste hålla på och bevisa en massa saker för sig själv och andra.

Han ska gärna gilla att ge uttryck för sitt estetiska sinne med kläder på ett sätt som av somliga trångsynta individer kallas för ”feminint” eller ”fjolligt”. Typ tycka det är kul att experimentera med färger, former och detaljer på ett genomtänkt sätt.

Han ska helst inte se ut som Svullo, Ernst-Hugo Järegård eller Dolph Lundgren.

Kära jultomten, får man önska sig en sån? Om du tror att det skulle hjälpa så kan jag försöka anstränga mig litegrann också, börja fila fötterna t ex och tvätta håret lite oftare.

(allt det ovanstående stämmer naturligtvis in på mig. Förutom det där med o-macho. Jag är nog mer macho än femo faktiskt. Och på måndagmorgnar är jag inte helt olik Svullo.)

And still we move in closer every day

Nu fattas bara att de kommer med i LCSH och Svenska ämnesord så är de så belagda de bara kan bli! :D  

/HK

Vänliga hälsningar
Hades Kronosson
Bibliotekarie
Fackavdelningen
Hades Stadsbibliotek 
Tfn: 000 11 22 33
E-post: hades.kronosson@hades.uj
www.bibliotek.hades.se 
Från: Kollegan I
Skickat: den 23 juni 2010 13:46
Till: Hades Kronosson
Ämne: VB: NAMN: Morrissey. NAMN: Smiths

Har du sett! Han/dom är auktoriserade nu!!!!!

Hälsningar

I    

Från:
Libris - marc21kat-
Skickat: den 23 juni 2010 13:27
Till: MARC21KAT
Ämne: NAMN: Morrissey. NAMN: Smiths

Auktoritetsposten The Smiths & Morrissey som saknade bibliografiska poster har makulerats och två nya har skapats: Morrissey samt Smiths.

Bibliografiska poster kommer att ändras så att de stämmer överens med de nya auktoritetsposterna.

Vänliga hälsningar,

Sine Nomine

Bibliotekarie
Biblioteksavdelningen

Nationalbibliografin

Kungl. biblioteket/National Library of Sweden
Post: Box 5039, 102 41 Stockholm
Besök: Humlegården, Stockholm


I am sick and I am dull and I am plain

Jag aldrig varit särskilt bra på att misslyckas utan att genast tycka att vad det nu gäller är meningslöst, poänglöst och säkert helt jävla astråkigt. Surt sa räven om rönnbären, skulle kanske någon nu få för sig att säga och på detta svarar jag: ÄT BAJS.

Här är några exempel på saker som jag provat och därför med empirisk emfas kan döma ut som meningslösa, poänglösa och helt jävla astråkiga:

* minigolf
* bowling
* biljard
* att ta körkort

Nej, jag spottar, pissar och kräks på det gamla ordspråket "Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna sin båge". Bara en jublande fullblodsoptimist kan hitta på ett så genomkorkat talesätt. "Bättre först kolla så att strängjäveln verkligen håller innan man spänner bågen, för det tar bara ca en nanosekund och lite KONSEKVENSANALYS har aldrig dödat nån!!!" är mer min melodi.

Om det finns en motsats till patologiskt bristande impulskontroll så har jag det. Tur för mig att jag är så otroligt spirituell och har en sån halsbrytande fantasi, för annars skulle jag kväva både mig själv och min omgivning med ett kompakt moln av beige tristess.

Give us a drink and make it quick

Jesus, Maria, Josef och alla andra tvivelaktiga gudomar som folk dyrkar, jag är totalt och fullständigt slut. Som sig bör efter en helg i Estocolmo hos mina favorit-turturduvor L och E. Det började bra med en tågförsening i fredags och fortsatte på samma trevliga spår med en helt bisarrt fullsatt tunnelbana ut till the hood. Jo, jag HAR färdats i Sthlms fredagsrusning förut så jag vet hur det brukar vara vid femtiden på eftermiddagen, och är därför trovärdig i mitt påstående att det var ovanligt mycket folk i rörelse. Det är iofs föga förvånande med tanke på mitt ostrategiska val av helg för besöket men fram kom jag till slut och blev serverad en fantastisk middag som slank ner på sådär en 5 minuter blankt. Därefter vidtog öl- och ciderdrickande allt medan den ena trevliga personen efter den andra droppade in. Framåt elvatiden åkte whiskyn fram och jag kan nöjt konstatera att det var precis vad som behövdes för att göra en himla rolig kväll om möjligt ännu mer himmelsk. Det tyckte dock inte L, som undrade varför vi envisades med att dricka tjära. Spotify bjöd på allt från Mesh, Elvis och dödsmetall till klassisk musik som vida övergår min smak i sofistikation, men när jag vid tretiden tyckte att det var dags för lite Goldfrapp sordinerades feststämningen en smula och gäspningarna blev större och större och längre och längre. Okej då, jag får väl erkänna att ms G kanske inte är den bästa att dra på när det börjar ljusna och man tillsammans genererat en pantsamling som skulle kunna försörja ett mindre samhälle i en vecka, men jag kunde inte låta bli.

Jag tror de sista ramlade in i en taxi vid halv fyratiden och då bestämde jag mig för att skita i att dra ut bäddsoffan och istället köra spritfest-style och slagga direkt på plyschsoffan med en soffkudde under huvudet. Värdparet hade redan lagt sig, så jag ville inte väcka dem genom att riva halva vardagsrummet vilket tvivelsutan hade blivit resultatet om jag försökt mig på att veckla ut sängbottnen. Att sova på det viset hade aldrig funkat i nyktert tillstånd, men som alla vet gillar ju John Blund att sprinkla sömnpulver över berusade personer oavsett sovplats och kroppsvidrig ställning så det var nemas problemas att somna. Det var dock mindre trevligt att vakna hopvikt och svettig igår morse, fastklistrad på underlaget och med en känsla av att jag ätit upp halva soffan i sömnen och glömt att svälja sista tuggan. Jag försökte öppna ögonen så långsamt som möjligt, allt medan solstrålarna skickade in små scudmissiler i hjärnan på mig, men min plan att på detta vis ta kål på de små troll som satt inne i kraniet och rådbråkade mina nervändar utan att för den skull bränna sönder hornhinnan kom nesligen på skam. När jag väl fått upp de ljusblå till mer än ett par smala springor förstärktes dessutom spritfestkänslan ytterligare av att den första syn som mötte mig var vardagsrumsbordet, belamrat med lik från gårdagen. Lyckligtvis fanns det rejält med chips kvar som jag snabbt inhalerade för att återställa saltbalansen.

Några timmars orolig sömn senare vaknade hela hushållet till liv och då kändes det något bättre. En slö dag galore inleddes med frukost framför tv:n, där allt givetvis handlade om the bröllop. Sen tog vi den traditionsenliga promenaden till Bea i Svedmyra och provianterade. När vi larvat hem låg vi på en filt i solen en stund medan herrskapets tre katter tumlade runt i gräset och sen parkerade vi våra sega arslen i soffor och fåtöljer och reste oss inte på hela eftermiddagen och kvällen såvida vi inte behövde gå på muggen, byta film eller hämta nåt mer att äta.

Och idag vaknade vi så tidigt att vi hann med att strosa runt på söder ett par timmar fastän jag köpt biljett hem till kl 13.07. Vi åt glass och jag hittade ett par turkosa nätstrumpbyxor samt en fluga med flugor.



En sån där härlig helg som man vill ha oftare!

I travelled to a mystical time zone

Idag var jag och fick massage efter jobbet och nu känns det som om någon klämt sönder varenda muskelknuta i ryggen med en vitlökspress. Fick prova en ny massör som koncentrerade sig mycket på korsryggen och hör mig nu, tro mig senare; HELVETES JÄVLAR vad ont det gjorde när hon tog i! Jag visste inte ens att jag var spänd där, men jag måste ha varit helt stenhård för hon gick på som en stansmaskin och när hon var klar kändes hela övre delen av röven en vetedeg. Nackmusklerna fick en jävla massa spö också och jag vet inte om min förra massör var för mjäkig eller om jag var extra stel idag, för jag var på vippen att börja grina flera gånger. Som den amazonkvinna jag är bet jag dock ihop och körde samma trick som hos tandläkaren; jag försökte slappna av i överkroppen men låg och skruvade på fötterna sådär som man gör när man mår riktigt illa och inte törs röra sig för mycket men inte heller kan ligga still.

Men rättning mittåt för fan, nu var det alldeles för länge sen jag saliggjorde världen med en anti-outfit:




Dagens toilett består av följande coutureplagg:

Tunika: H&M, vintern 2007 tror jag
Kjol: samma som på ett otal andra bilder.

Och roligare än så blir det inte.

Igår kunde jag till min extas hämta solglasögonen som jag väntat på i tretusen år. De är så ohyggligt snygga så jag var tvungen att ha på mig dem när jag cyklade till Djäkneberget igår kväll för att käka avtackningsmiddag med arbetslaget och kollegan B som gick i pension sista maj. Jag medger att det kändes en smula fjantigt att ha solbrillor på kvällen, men till mitt försvar kan jag hävda att jag faktiskt cyklade mot väst och sålunda hade solen i ögonen. Och idag satt jag ute en stund på lunchen och läste i Rudbecksparken bara för att få använda dem. GUD vad det är HÄRLIGT att kunna SE BRA och samtidigt slippa kisa som en djuphavslevande sköldpadda så fort solen skiner!!! De KUNDE gärna få vara ännu kattigare men jag orkade inte dammsuga stans optiker samt internet efter bågar. Jag är alldeles för torsk på omedelbar behovstillfredsställelse för det.

          

Nu ska jag gå och hälla ut resterna av min uppmjukade kropp i sängen och kolla på sista avsnittet av Greys anatomy. Utan solglasögon.


Sister, I'm a poet II

Sister, I'm a poet I

Och vid några enstaka tillfällen kommer det ord i ens väg som så totalt definierar en att man nästan önskar att man sluppit insikten.

Jag tänker på gallret.

Pappa går runt lite planlöst i rummet. Jag sitter i en av stolarna. Mamma sitter i den andra stolen vid mormors säng. Vi småpratar trögt med långa pauser emellan replikerna. Försöker låtsas att vi bara är och hälsar på, att det är vilken vanlig helg som helst. Försöker skapa en sorts atmosfär av normalitet så att hon inte ska känna tungsinnet inom oss.

Mormor är döende. Hon ligger i halvdvala och vaknar oroligt till ibland och tittar ut i rummet med oseende ögon, försöker fokusera på någon av oss men misslyckas. Hon har morfindropp men gnyr ändå till då och då när smärtorna i benet penetrerar opiatdimman som en glödande bajonett.

Utanför rummet råder friden. Detta är sista utposten för alla som är här. I de andra rummen sitter andra anhöriga och väntar på det oundvikliga. Personalen går omkring i skor med mjuka sulor och utstrålar värme och hänsynsfullhet.

Till slut blir det för mycket för mamma. Jag ser att hon försöker hålla tillbaka gråten, men tårarna börjar rinna utefter hennes kinder där hon sitter och lyssnar på mormors kvidande.

Själv är jag också ledsen. Det känns som om jag ska kvävas när jag tänker på veckorna innan hon hamnade här på Gryta hospice. Hur hon fick ligga och ha ont i flera veckor på servicehuset bara för att personalen där inte fattade hur allvarligt det var, fastän hon skrek av smärtan, inte kunde sova och benet var tjockt som en telefonstolpe och alldeles blått och kallt. Hur hon, som på nåder, fick åka upp till lasarettet efter att man till slut kallat på hennes husläkare för att hennes socker sjönk i botten. Tro fan det när hon inte kunnat äta ordentligt på gud vet hur många dagar.

Stora tårar droppar ner i mammas knä. Hon hulkar inte utan sitter bara med mormors hand i sin och försöker vara stark. Det känns som om jag har ett svart hål i bröstkorgen, det gör så ont i mig att se mamma så förtvivlad. Jag skulle vilja gå fram och sätta mig på armstödet till hennes stol och stryka henne över håret. Det är hennes mamma som håller på att dö, det är jag som måste vara stark. Det känns nästan värre att se hur ledsen mamma är än att veta att mormor snart inte finns mer.

Men jag klarar inte av det. Jag klarar inte av att trösta mamma. Något i mig säger stopp. Jag kan inte förmå mig att gå över den där osynliga barriären som jag byggt upp. Som gör att jag har så förbannat svårt att släppa mina föräldrar nära.

Jag försöker stålsätta mig. Tänker att nu får jag väl för fan ge mig, det är min mamma som sitter där och håller på att bli föräldralös, nu måste jag för helvete sluta larva mig! Men jag är som förlamad. Jag kan inte röra mig ur fläcken.

Jag vet inte vad jag tror ska hända om jag räcker ut den där handen, men det känns som om singulariteten i mitt bröst är en malström av alla mina omsorgsfullt gömda känslor. Och jag vågar inte, vågar inte, släppa dem lösa. Vågar inte knyta det där starka bandet som det innebär att ta emot mammas hopplösa förtvivlan här och nu.

Mormor sjunker ner i en lite mer rofylld sömn. Mamma torkar tårarna och säger att nej, ska vi ta och åka och äta någonstans?

Och jag tänker på det jävla gallret.

En ghasel


Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Gustaf Fröding

As low as he goes he never quite goes this low

Eftersom mitt liv för tillfället är ungefär lika spännande som golf roade jag mig nyss med att rensa avloppen i badrummet. Det visade sig bli lite mer rafflande än jag hade tänkt mig.

Handfatet gick rätt smärtfritt förutom att jag höll på att svimma och kräkas samtidigt när en grå, hårig slemklump stor som ett nästan fullgånget elefantfoster med ett ljudligt SCHLURP pressade sig ut ur vattenlåset. Hur i helvete fick den plats där?? undrade jag, tills jag kom att tänka på att det var just det den inte fick, och att det är därför det varit stopp i handfatet den senaste veckan. D'oh!

Badkarsavloppet beredde inga större problem, men jag blev aningen fascinerad när jag grävde runt i vattenlåset och fick detta på kroken (känsliga läsare varnas):





Voila! En hårkorv av galaktiska dimensioner. Märkligt att jag över huvud taget har hår kvar på huvet. Särskilt med tanke på att jag faktiskt dessutom samlar upp och slänger ungefär 3 hårbollar stora som hönsägg som jag får i händerna varje gång jag tvättar håret.

Men det var inte den monstruösa hårkorven som gjorde att det hela blev lite för intressant. När jag hade rengjort avloppet och skulle sätta tillbaks plastploppen till höger på bilden i hålet som hårkorven kommer upp ur så blev jag varse att gummihandskar + tvålavlagringar tillsammans ger en högst ovälkommen såpad gris-effekt. Jag klämde till med hela min kraft för att få ner ploppen i det underdimensionerade hålet, och SPLATT sa det när den åkte ner i fel hål och försvann i det bruna vattnet.

Jag blev alldeles kall, samtidigt som jag än en gång kände att jag kommer sorgligt till korta på svordomsområdet. Desperat försökte jag få ner handen bredvid röret för att känna efter om jag kunde fiska upp den, men det var för trångt. Under bråkdelen av en sekund funderade jag på att ringa Mimers jourtelefon, för jag trodde att ploppen var ett minne blott och nu låg och skvalpade i nån kloakbassäng nånstans djupt under huset och att det kanske inte är så klokt att använda badkaret om det inte finns nåt lock till vattenlåset. Efter en stund gaskade jag dock upp mig och bände med våld loss badkarsröret från hålet och stack ner handen så långt jag kunde och där var ploppen!

Det visade sig dock att jag ropade hej för tidigt. Såpad gris-effekten skulle än en gång köra upp en knölpåk i röven på mig. Flyktig som en hägring och hal som en ål gled ploppjäveln undan så fort jag lyckades få ett aldrig så litet grepp om den, och jag kallsvettades av skräck för att den skulle slinka genom passagen till avloppet och vara för evigt borta. MEN! Skam den som ger sig, friskt vågat, hälften vunnet, today is a good day to die med  flera liknande plattityder. Till slut fick jag ett ordentligt tag om min slemmiga nemesis och fiskade segervisst upp den för att med aningen mer brutalt våld än nöden krävde återbörda den till sin rätta plats.

Som Worf skulle ha sagt: many songs will be sung about this glorious battle!

 


But the person underneath where does she go?

Idag tänkte jag göra en lista över sånt som jag skäms över att jag irriterar mig på. Grejer som jag inte riktigt står ut med, även om jag vet att det gör mig till en intolerant och trångsynt människa. Och som dessutom är så totalt ovidkommande att till och med jag själv förvånas över att jag ens reflekterar över dem.

OK, här kommer listan som sällar mig till De Trångsynta Tjockskallarnas skara:

1. Gamla gubbar med luftrörsbesvär som med täta men plågsamt ojämna mellanrum harklar sig ljudligt så det låter som att 47 liter slem är på väg upp genom halsen på dem tillsammans med hälften av deras illa medfarna bronker.

Hade en skräckupplevelse i den vägen när jag för 100 år sen gick regelbundet i kyrkan och två farbröder av denna sort (dessutom lätt utvecklingsstörda - ytterligare en orsak att skämmas för min intolerans mot dem) alltid satt längst fram och störde de stämningsfulla nattvardsgudtjänsterna med sina sanslösa gurgel-orgier. Försök själv att försjunka i djup kontemplation över något av tillvarons mysterier i vetskap om att du när som helst kan bli påmind om den krassa verkligheten i form av ett TBC-hostanfall.

2. Gamla tanter med luftrörsbesvär som gurglar när de pratar och med täta men plågsamt ojämna mellanrum harklar sig på ovan beskrivna sätt samt måste spotta slem en gång var 5:e minut.

Denna aversion utvecklade jag när jag skulle skriva min examensuppsats och därför bodde i fem veckor i ett litet samhälle i Jämtland hos en äldre dam med dessa problem. Hon hyrde ut ett rum i sin lägenhet och jag delade kök och badrum med henne. Att varje morgon, trött-illamående och småsur exponeras för en kvarts gurgelhostande och spottande på toaletten samt sitta till bords med damen och veta att hon när som helst kunde få en mikroskopisk matbit i fel strupe och börja gurgla och harkla upp slem var mer än min vanligtvis goda aptit kunde stå ut med. Jag skämdes som en hund där jag satt och försökte hålla god min och kräkreflexen under kontroll. Än idag blir jag ljusgrön i ansiktet när jag hör nån älskvärd gammal tant börja kraxa.

3. (den här punkten skäms jag verkligen extremt mycket för) Folk som av någon anledning har en speciell sorts ihålig röst som gör att de låter som första klassens byfånar.

Jag vet inte varför, men det bara kryper i mig när jag hör såna där röster. Särskilt om de är i kombination med att personen ifråga har lite svårt att få fram det han/hon vill ha sagt (OBS! Detta bör EJ förväxlas med stamning, som definitivt inte har ngn plats på denna lista över min intolerans) Antagligen var det någon människa i min barndom som var extremt elak eller svåruthärdlig och som jag numer förträngt som hade en sån röst. Den andra godtagbara förklaringen är ju att jag helt enkelt bara är en ond människa som inte tål människor som är lite mer annorlunda än andra, men så långt i min självinsikt har jag inte kommit än att jag vill acceptera den förklaringen utan vidare...

4. Folk som inte har tillstymmelse till sångröst men ändå envisas med att gå runt och nynna/sjunga på olika poplåtar eller finstämda visor hela tiden. Folk som HAR sångröst och som går runt och sjunger jämt är förresten också jävligt irriterande. Kalla mig hämmad men vafan får dem att tro att omvärlden vill höra just deras version av ”Du lindar av olvon” eller ”Halo”? Duschen och körer är till för dem som vill få utlopp för sin musikaliska (inbillade) ådra.

När jag utsätts för någon sån här självutnämnd Beyonce så får jag samma känsla som när ett barn kommer med en teckning och förkunnar att det är en bild på mamma och hunden, och jag känner mig tvingad att säga att den är jättefin fast den ser ut som uppspydd pölsa. Skillnaden är dock att jag oftast kan mena att barnets teckning är fin, eftersom barnteckningar liksom inrymmer så mycket mer än bara motivet. En vuxen människa däremot, som väntar sig samma beröm för sin härligt spontana sång, är det lite svårare att tackla.

Eftersom jag själv inte har nån vidare sångröst så kan jag tycka att andra som sjunger lika illa som jag borde höra skillnaden på dem själva och Carola. Nu lägger jag i och för sig ingen värdering i att sjunga som Carola och att sjunga lite mindre vackert (dessutom avskyr jag Carolas röst, men tog henne som exempel ändå eftersom många obegripligt nog tycker att hon är en gudabenådad artist...). Gillar man att sjunga ska man väl göra det hur man än låter, men eftersom merparten av mänskligheten föredrar Carola-typen av sångrösterna så borde det ju kanske tala för att man ska vara lite försiktig med att låta omgivningen njuta av sin egen om man gör det i syfte att få beröm. Vilket jag oftast får känslan av att såna här hobbyvokalister gör. Och egentligen är det väl det som jag retar mig på. Att det ofta är på ett mer eller mindre självbelåtet och/eller förväntansfullt sätt som sången framförs. Och så sitter man där och lider och lyssnar och vet inte var man ska ta vägen.

Visst, de kanske tycker de är jävligt bra på att sjunga och vill ta varje tillfälle att visa det och utöva sin hobby, men bara för att jag är intresserad av klassiska språk så går väl inte jag och rabblar latinska verbändelser för mig själv hela tiden, för att folk ska fatta att jag är intresserad och dessutom jävligt skicklig på det?

Alltså, missförstå mig rätt, jag har inget emot om någon går och nynnar eller sjunger någon sång då och då, det är de som vid varje givet tillfälle brister ut i sång som jag inte riktigt klarar av. Som, när man t ex ska laga mat ihop ett gäng, drar igång sin repertoar vid den första hackade moroten och inte avslutar förrän man sätter sig till bords. Som kokett svansar runt i köket ylandes allt från ”Somliga gååår i traaasiga skooor... säg vad beror det påååå?” till ”6, 6, 6, the number of the beast!!!” med tillhörande wailanden och vibraton, helt okänslig för omgivningens vinkar om att det kanske vore trevligare att konversera medan man lagar mat. Gärna med danssteg till också.

Ibland undrar jag om inte idén bakom Idol och Talang huvudsakligen är att spräcka storhetsvansinnet hos de många duschsångarna (som allt för ofta tar med sig sången från badrummet när de duschat färdigt) där ute. Tyvärr verkar dock deras självinsikt vara lika dålig som deras sångröst varför de kan skaka av sig ett nederlag genom att skylla på allt från inkompetens hos juryn till att bollen är rund.

5. Folk som är så ovana vid datorer att när de ska logga in tar det 10 minuter att hitta tangenterna till användarnamnet och lösenordet och som undrar hur de ska göra med musen när bordet tar slut. Och gud förbjude om de måste använda shift eller alt gr för att få till nåt specialtecken! Återigen; jag är smärtsamt medveten om hur intolerant jag låter, men sån där extrem tafflighet kan få mig otroligt otålig. Det är väl en sak om man vet att det är första gången människan använder ett tangentbord men när man vet att det är någon som använder dator regelbundet (om än i liten utsträckning) så blir jag fascinerad intill frustration över sådan ineffektivitet. Det ska väl tilläggas att jag inte är världens mest effektiva människa på andra sätt, men när det gäller att förenkla min tillvaro genom att grundligt lära mig saker jag gör ofta så är jag jävligt effektiv.

6. Folk som har pedalen i hålfoten när de cyklar. De ser ut som Enöga i Dunderklumpen! Varje gång jag ser en hålfotscyklare förundras jag över hur otroligt puckat det ser ut och vill springa fram till dem och skrika: ”Fattar du inte att hävstångseffekten går förlorad om du har pedalen mitt under foten??? Fattar du inte att det går ungefär 1000 gånger lättare att cykla om du har pedalen under tårna istället??”

Listan kan göras bra mycket längre, men jag tror budskapet har gått fram; under min sympatiska och toleranta yta döljer sig en grinig småpåve som i smyg föraktar större delen av sin omgivning.


Disappointment came to me and booted me and bruised and hurt me

Damen som inte vill bli stor

Det här är faktiskt Hades
Hon jobbar på bibliotek
Hon fyllde 35 i år
och har 38 i skor
Det här är också Hades
I Hades fantasi
För ju mer hon tänker på det
Desto mindre vill hon bli.
”Tänk om man var 10
eller kanske bara 7
Då skulle jag va ute
Och leka lite nu.”
Så brukar Hades tänka
När hon sitter på sitt bibliotek
För hon är faktiskt damen
som inte vill bli stor
Ja, hon är faktiskt damen
som inte vill bli stor!


Det bästa med att vara stor är att man får vara uppe hur sent man vill, äta godis när man vill och se på tv hur mycket man vill. I alla fall när man är ledig. Annars skulle jag helt klart föredra att vara 11 år igen! Ingen mens, ingen pubertet, inget försörjningstvång. Mamma och pappa var fortfarande ofelbara hjältar, och man behövde ingen alkohol för att ha roligt.

I'm tired and I want to go to bed

Bert Karlssons flatlöss vad slut jag är. Som en skurtrasa från en städskrubb på Mariapol ungefär.

Ett annat sätt att beskriva det tillstånd jag befinner mig i just nu:





Nåja, jag piggar upp mig med att fortsätta temat vansinniga grejer som folk skrivit böcker om:





I det avseendet kan man alltid lita på avdelning Mz och gamle Jan-Öjvind Swahn, som är författare till ca 50% av böckerna på den här hyllan. Resten är ganska jämnt fördelade mellan Ebbe Schön och Bengt af Klintberg.

Paint a vulgar picture

Eftersom jag antar att alla mina tre läsare är oändligt intresserade av mitt jobb så tänkte jag bjuda på en guidad tur genom mitt skrivbord. Brace for impact!



Här har vi min omistliga lilla fläkt utan vilken jag skulle avdunsta när termostaten hamnar i klimakteriet och ventilationen åkt till Bahamas. Tack, Clas Ohlson. Jag tror jag älskar dig. Vill du gifta dig med mig?



När man jobbar i offentlig miljö och hyser en intensiv skräck för kräksjuka samt dricker 7 liter vatten om dagen och därför kissar 21X7 gånger varje dag snittar man strax under kirurgerna när det gäller antalet handtvättar. Utan handkräm skulle mina händer vittra sönder i ett moln av hudflagor, så därför har den en självklar plats på skrivbordet. Likaså läppbalsamet från Bodyshop med körsbärssmak. Bakom kosmetikavdelningen står Barba Jävel som jag fick av L och M när jag slutade på Råby/Bäckby och skulle börja på fackavdelningen.



Detta är min mycket effektiva lappkatalog över arbetsuppgifter. Dessvärre blir lappkatalogen lätt arbetsuppgifternas motsvarighet till "ring inte mig, jag ringer dig".



Och här har vi högarna med grejer som jag håller på med för tillfället. Där ligger bland annat några inköpsförslag och papper om böcker som ska beställas, en kladdlapp med förslag på böcker och andra sätt att hitta info om en brukspatron från 1700-talet på Ferna bruk till en låntagare, en ljudbok som ska märkas om, några tidskrifter jag har på cirkulation och en bok med en röding i = den är reserverad så jag måste katta den fort som fan.



Som du ser skulle jag behöva ett dokumentkorgtorn med minst 5 våningar till. I mappen står alla mina manualer och papper om katalogisering och anvisningar till Book-IT och Libris. I högen till vänster hamnar trasiga böcker, språkkurser och filmer som jag ska kolla upp och gallra/återinköpa. Det var där Värsta språket låg i hundra år innan nån stackare reserverade den.



Högen längst ut på kanten är mitt skrivbords motsvarighet till slutförvaring av kärnavfall. Där lägger jag sånt som jag egentligen inte behöver göra, men av olika anledningar ändå inte bara kan slänga direkt. Typ suspekta rapporter från olika expertgrupper som ingen orkar bestämma om vi ska införliva i beståndet eller ej. Mina lunchböcker brukar paradoxalt nog få ligga överst i den högen. Idag började jag läsa en bok om globalisering av Peter Singer som verkar fett intressant. Bokvagnen som står bredvid skrivbordet är givetvis min. Jag vore väl ingen riktig bibliotekarie om jag inte hade ett eget vrålåk av märket HUSHNOW3000.

Sist men inte minst: som officiell temperaturövervakare i mitt arbetslag har jag denna termometer ständigt redo för att när som helst kunna bevisa att i vårt arbetsrum är "varmt" och "kallt" objektiva begrepp och inga subjektiva flummigheter som skiftar från individ till individ.  


GILF V

Om jag vore bara en liten smula mer kärlekskrank så skulle jag titta på duvparet som sitter och hånglar i tallen utanför min balkong och tänka "jamen vaf... till och med duvjävlarna!!!".

(undrar förresten om det är de som bajsade på min stolsdyna för några veckor sen)

Men eftersom jag är en sansad individ kommer här istället en orgie i CHRISTIAN BALE, min nästa GILF i ordningen.

                     


Innnan du tittar på den sista bilden måste jag varna för seriös GILF-overload:




SNAILTRAIL-FIVE!!! som the Todd skulle ha sagt.

You don't know a thing about their lives

Utmaning: hitta på vad som helst som verkar helt vansinnigt och skittråkigt så lovar jag att nån jävel har skrivit en bok om det.

Ibland även flera:


  

 

Notera att det finns en hel skriftserie om posthistoria! Jag ser ingen annan förklaring än att hr Lindgren et consortes har nån form av autism eller aspergers syndrom som kanaliseras i deras patologiska intresse för postväsendet.

(det kanske iofs en viss frk Hades också har, med tanke på hennes fascination för folk med bisarra intressen)


You're drunker quicker and you're sicker even quicker

Av nån anledning kom jag att tänka på den gamla såpoperan Lösa förbindelser. Sen kom jag följdaktligen att tänka på farsan till mina kompisar som bodde i lägenheten under mig där jag växte upp. Han var av den... eh... vi kan säga färgstarka typen som gärna tog sig ett glas eller 375 och ofta hängde på det anrika gamla etablissemanget Etna på Råby. Som sig bör hade han även ett färgstarkt ordförråd som han gärna delade med sig av till oss barn. Min mor fick till exempel epitetet "fitta i övergångsåldern" (eller var det "hora"...? Hm, jag minns inte riktigt... men det står väl utom allt tvivel att det var tanken bakom uttalandet som räknades) när hon under mina kompisars föräldrars ganska så otrevliga skilsmässa försökte stötta deras mamma som var hennes väninna. Själv var jag  "den där feta ungen som tror att hon vet bäst jämt". Inte så långt från sanningen förvisso, men jag tyckte ändå att det var lite väl ouppfostrat av honom att säga till sina barn att deras bästa kompis var en olidlig besserwissertjockis.

I vilket fall, anledningen till att jag förknippar honom med Lösa förbindelser är att han envisades med att kalla den högkvalitativa TV-serien för Lösa förpattelser. Man skulle utan att hänge sig åt allt för vidlyftiga antaganden kunna säga att han låg ganska nära oss barn i intellektuellt avseende, för vi tyckte alltid att hans verbala innovationer var otroligt roliga och snillrika, medan de andra vuxna mest såg besvärade ut. Jag tror till exempel inte att våra föräldrar tyckte det var så trevligt att vi konsekvent använde hans hemsnickrade namn på Fanta Black Orange, som fanns en kort period på 80-talet och smakade som en blandning av apelsinfanta och coca cola. Även om detta tilldrog sig på den tid då det fortfarande var helt okej att slänga sig med diverse ur rasbiologisk synpunkt tvivelaktiga uttryck och föreställningar så var det nog tämligen pinsamt att stå på ICA och höra sin avkomma skrika över hela butiken:

MAMMA KAN JAG FÅ EN NEGERFANTA SNÄLLA MAMMA??? MAMMA JAG VILL HA EN NEEEEEEEEEEEEEEGERFANTAAAAAAA!!! MAMMA EN NEGERFANTA MAMMAAAAAAAAAA!!!


Apropå Etna förresten så verkar det som om de lagom till fotbolls-VM försöker shejpa upp anseendet lite och locka en annan typ av klientel än de trogna stammisar som hängt på låset varje dag sen tidig bronsålder:

 

Hades önskar LYCKA TILL!


I'm just passing through here on my way to somewhere civilised

Jag var ledig i fredags och ägnade förmiddagen åt balkongsanering bland annat. Tyckte det var synd och skam att hälla ut en fin hink såpvatten utan att utnyttja den till fullo, så efter att jag torkat bort allt gult pollenklet gick jag på den fina, gröna plastpresenning som fungerar som insynsskydd på balkongräcket i detta fashionabla bostadsområde. Det var inte gjort sen eldkvarn brann, så när jag var klar fick jag bända ut vattnet med ett stämjärn för att få ut det ur hinken så jag skulle kunna spola ner det i muggen. Väl bekomme, alla kloakråttor och alligatorer som helt säkert befolkar vårt avloppsnät.

Sen shejpade jag upp mig en smula och promenerade ner på stan för att därifrån ta bussen ut till Hälla eftersom jag tänkte avlägga en visit på Stadsmissionens nyöppnade second handbutik. Först blev det dock ett besök på en elektronikaffär i närheten för batteriproviantering, då min mp3-spelare dog. Jag pallar verkligen inte att vara ute och färdas utan musik i öronen. I elaffären möttes jag av 2 karlar av väldigt god kvalitet så att säga dårå, och jag förbannde det faktum att mina solglasögon inte kommit än för då hade jag passat på att stirra ohämmat. Blev betjänad av den ena och eftersom jag har samma mognad som en tolvåring på området flört så svettades och stammade jag mig igenom hela transaktionen.

Secondhanden var helt okej. Hittade bland annat en klänning, en kjol och en blus. Orkade inte kolla igenom prylavdelningen utan spurtade ut till bussen så jag skulle slippa stå och vänta i en halvtimme på nästa. Hade ingen lust att gå till stan och ytterligare förvandla mina fötter till Eddie Kreuger-lookalikes.

Efter en typisk eftermiddag då jag drog ut på allt alldeles för länge och sen blev tvungen att slänga i mig maten hann jag precis med bussen hem till L. Vi satt på hennes balkong och svamlade ett par timmar innan vi åkte ner på stan och mötte U och hennes posse på Pitchers. Det var 100 år sen jag var där och ja... det var väl ett ganska acceptabelt ställe tycker jag. Varken skitnödigt eller för mycket kvarterskrogskänsla om du hajar tugget. Åkte hem efter en macka på Subway och igår mådde jag som jag förtjänade, det vill säga väldigt bra.

Den här dagen har hittills ägnats åt dammsugning, matlådetillverkning (som inte riktigt är klar än) och kroppsvård. Nu håller jag på att samla kraft för att rensa handfatsavloppet i badrummet.

Jag provade förresten tofukorv från Goodstore idag och låt mig säga så här: likkorv smakar uppspytt bajs i jämförelse! Nu måste jag bara bearbeta det trauma som det innebär att inte kunna köpa den korven när jag vill.


But she swam too far against the tide

En låt som...

...har gjort mig glad: The lovecats - Cure

...har gjort mig ledsen: Requiem efter död älghund - Euskefeurat

...jag vill dansa till: Sing it back - Moloko

...jag vill dansa ännu mer till: Song 2 - Blur

...lugnar ner mig: Evangeline - Cocteau twins

...jag lyssnar på för att bli pepp: Alright - Supergrass

...påminner om kärlek: Ciao - Lush

...påminner om gamla tider: True faith - New order

...påminner om ångest: Foundations - Kate Nash

...jag lyssnar på väldigt mycket just nu: Blind Mary - Gnarls Barkley

...är väldigt, väldigt bra: At amber - Morrissey

...lyssnas på i ilska: Meat is murder - The smiths

...jag lyssnar på när jag är kreativ: Chrysanthemum - Kelley Polar

...påminner om sommardagar: Babooshka - Kate Bush

...påminner om våren: Beautiful stranger - Madonna

...påminner om staden jag tycker om: Man next door - Massive attack

...jag lyssnade på när jag var 13: I'm you man - Leonard Cohen

...jag lyssnade på när jag var 15: Pink sunshine - Fuzzbox

...jag lyssnade på när jag var 17: Get the message - Electronic

...jag lyssnar på just precis nu: Utopia - Goldfrapp

And as sure as my words are pure I praise the day that brings you pain

För några timmar sen märkte jag att mitt ordförråd vad gäller svordomar behöver en rejäl uppdatering. Stod på Steens och hade hämtat ett paket hos Johnnys lillbrorsa och köpt folköl till morgondagens sammandrabbning med L när jag upptäckte att hemnycklarna inte låg i väskan. "Fan", "helvete" och "jävlar" räckte inte till riktigt när jag insåg att jag skulle bli tvungen att ta bussen tillbaks ner på stan för att hämta nycklarna som låg kvar i skrivbordslådan på jobbet.

Nåväl. Svordomar var det. Jag är huvudsakligen en svärjare med religiösa förtecken, kanske på grund av min forntida historia som kristen. Tyvärr kan jag inte tillräckligt många namn på killen en trappa ner och hans medhjälpare för att excellera så som jag skulle vilja. Visst kan man nedkalla en hel del fräna förbannelser endast med hjälp av olika varianter av "må du brinna i helvetet för evigt med Bert Karlsson och Lotta Engberg som närmsta grannar", men när det gäller rena frustrationsutbrott där eden inte har nåt klart mål kör jag oftast fast och det blir bara ytterligare en fantasilös "helvetes jävla skitfan"-tirad.

Jag skulle nog kunna bli rätt så kreativ och mustig på det anala och fekala området, likaså inom gebitet spyor, var och andra äckliga kroppsutsöndringar men det känns inte riktigt som rätt väg att gå. För enkelt liksom. Könsord är också för simpelt, även om ett "KUKFAN!!!" då och då undslipper mig. Eder på temat vem/vad folk knullar med och hur är alltså inte aktuella. Jag får klura vidare helt enkelt. En korsning av vad som brukar slinka ur pilsnerfilmsskådisar och apraka hamnsjåare vore en fin utveckling tycker jag.

En ny gudinna har dykt upp i mitt liv. Eller ja, hon har funnits där ett tag, men de senaste dagarna har jag lyssnat nonstop på en spellista med bland annat Massive Attack och Goldfrapp och blir mer och mer lyrisk över Alison Goldfrapps svala, intensiva röst och fängslande melodislingor. Triphop när det är som bäst! Hon håller t o m på att putta ner Massive Attack på andraplatsen på min lista över band i genren och det är verkligen anmärkningsvärt eftersom de hängt med och varit outstanding sen de släppte Blue lines 1991. Fan alltså, att sitta på balkongen med en cigg och kisa mot solen och se spelet i lövverket och känna lukten av syrener från villaträdgårdarna samtidigt som Goldfrapps gudabenådade musik flyter runt i luften är jävlar så nära total harmoni jag kan komma just nu. Hela kroppen blir alldeles mjuk och lycklig.

De andra banden på spellistan är för övrigt också makalöst bra. Jag ÄLSKAR spotify!!

Yes, you've made yourself very plain

Förutom att tillbringa en timme med att lyssna på foliehattens utläggningar om myndigheternas mörkläggning av spöken, inavel och allmänt ogudaktigt beteende i en liten byhåla i Bergslagen så gjorde jag igår ett lånekort åt en schweizare som såg ut som en blandning av den blonda datanörden i Arkiv X och Garth i Wayne's world. Det eventuellt komiska i hans utseende hamnade dock i skymundan av min pinsamt urkassa engelska. Jag låter verkligen som en afasidrabbad Kurt Olsson. "Öh änd wit thö pinkod you borrow böcker in our self service device... änd on our webbsajt jo can låna om... eh... renew loans... öh... änd jo kän use värius dejtabejses... öh... which kontejns informejtion... öh..." Var finns babelfiskarna när man behöver dem??

Vi har börjat med ett nytt schemaläggningsprogram på jobbet där man lägger in alla sina möten, pass och andra aktiviteter. För att det ska funka så lägger alla först in sina önskemål och sen ska vi göra korrigeringar under en period innan det slutliga schemat genereras. Programmet är så fruktansvärt segt att varje gång man ändrat på nåt och klickar på OK tar det en halvminut för sidan att ladda så att man kan göra nästa ändring. Det här driver fler än mig till vansinne eftersom vi ju har annat att göra som känns mer angeläget än att sitta och tomglo i en halvminut 75 ggr på raken i 2 timmar. Nu har jag dock kommit på ett sätt att göra den här dötiden lite mindre retfull och plågsam, nämligen att ägna den åt KNIPÖVNINGAR. Det funkar även att fylla tiden med när man har golvpass och går med tomma och fulla bokvagnar fram och tillbaka till receptionen och måste vänta på den skitlångsamma handikapphissen med sin skitlångsamt självstängande dörr varje gång man ska upp eller ner från gången över Vasagatan till fackbiblioteket. Med tanke på hur mycket tid jag lär ägna åt dessa sysslor framöver lär jag få passa mig så jag inte får så fitta (HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH) bäckenbottenmuskler att jag till slut inte ens kan slappna av när jag ska på muggen.

Varje gång jag tror att jag sett det värsta av 90-talet återvända från modehelvetet dyker det upp ett nytt jävla påfund som ger mig svåra konvulsioner. Idag insåg jag på allvar att alla horribla plaggs moder, cykelbyxan, krälat upp från den stinkande dypöl där den vilat salig i åminnelse sen sommaren 1991. Jag är mycket väl medveten om att jag tycker det är skitfult delvis på grund av att jag var med sist det begav sig men kom igen, hur mycket ska en estet behöva tåla egentligen??? Först foppatofflan, sen pastellblommiga byxdressar och nu det här!

Apropå pasteller så såg jag världens beigaste man på bussen idag igen. Han har exakt samma färg på kläderna som på håret, det vill säga beige. Hur tänker han? "Hm... hur ska jag göra för att se så trist och intetsägande ut som möjligt...?" Grejen är ju bara att det blir fejl ändå eftersom han blir iögonenfallande på grund av sin beigehet. Men håll med om att det är en smula udda att matcha kläderna helt med färgen på resten av sig själv. Ungefär som om jag skulle köpa en hel garderob endast bestående av kläder i exakt samma bruna färg som mitt hår och så kanske nåt accentplagg eller nån accessoar i samma kaffe med mycket mjölk-nyans som jag har på huden.

Är det nån som vill byta fötter med mig? Jag skulle fan få skavsår om jag använde sockiplast. Innan jag gick från jobbet var jag tvungen att spontan-plåstra om fötterna med 5 plåster för att palla att gå till body shop och sen till bussen. Allt trots att jag var helt säker på att jag hade ett par skavsårssäkra skor. Men det var väl promenaden till Helskön vid Ringvägen för att köpa ansiktskräm på lunchen som gjorde susen. Imorrn blir det kinaskor, oavsett väder. I såna här lägen funkar inte ens annars säkra kort som träskor eller converse.

MEN på bussen hem såg jag i alla fall nåt som piggade upp i min skinnflådda misär, nämligen att Stadsmissionen ska öppna en second handbutik på Hälla syd. Gissa vem som kommer sitta på en buss dit på fredag?? Hoppas bara de har kul grejer där och inte är lika amish som Röda korset.

Jag köpte förresten hudvårdsprodukter för drygt 800 spänn idag vilket är tämligen anmärkningsvärt om man beaktar det faktum att jag tills för drygt ett år sen alltid köpte det billigaste möjliga som gick att få tag på utan att det var rent skadligt för huden. Men plötsligt insåg jag att a) jag har faktiskt råd att köpa annat än exempelvis acos ansiktskräm för 50 spänn som bara gör att jag blir torr och flottig samtidigt och b) dyra grejer räcker faktiskt längre. Grattis till mig, det tog mig bara 15 år av självständig ekonomi att upptäcka att ibland är det faktiskt både  bättre OCH mer lönsamt med kvalitet än kvantitet. Och jag måste ju säga att grapefruktdoftande duschkräm har sina poänger.

RSS 2.0