16. A deal is a deal... until a better one comes along.

Hittills idag har jag hunnit med att cykla hem till pärona och kolla så ingen rivit deras bostad samt konstatera att jag nog dödat mors orkidéer, cykla ner på stan för att göra av med extrema mängder pengar på nödvändigheter som löjligt dyr men skrämmande effektiv ansiktskräm, hårklämmor, diverse grejpdoftande kroppsprodukter och ingredienser till kvällens föda och dessutom påbörjat densamma. Jag är mycket neud med att jag hunnit med allt detta redan nu trots att jag gick upp strax före 11. Det kanske inte verkar som nån särskilt imponerande bedrift, men om man betänker att resten av denna semester kännetecknats av att jag vaknat, funderat på om jag ska ta mig för nåt och sen upptäckt att det är läggdags så tycker jag gott att jag kan få en liten eloge i alla fall. JÄJ FÖR MEJ!!!
 
Idag blir det dock ingen bild på anti-outfiten eftersom den pga norra halvklotets högsta luftfuktighet består av underkläder samt ett par sexiga strumpor utan skaft.
 
Att få tag i ansiktskrämen visade sig för övrigt bli mer av en skattjakt än jag hoppats på.Vanligtvis brukar jag köpa den på Helskön dagspa när jag går dit och ger dem pengar för att knåda min kropp en gång i månaden, men de två senaste gångerna jag varit där så har den till min oerhörda desperation varit slut. Eftersom jag är en pensionerad hamster i en 37-årings kropp så brukar jag iofs se till att fylla på förråden lång innan de är slut, så det var ju ingen risk att jag skulle bli stående utan min mirakelkräm som förvandlar mig från blank och plufsig till matt och plufsig (det är ungefär så långt min vardagsfåfänga vad gäller fejset sträcker sig), men det var ändå en smula frustrerande. Innan jag drog iväg idag kollade jag upp om det fanns fler återförsäljare i stan (fråga inte varför jag inte gjort det tidigare så är du snäll) och se det gjorde det. Så när jag svischade förbi Helskön på vägen från föräldrahemmet ignorerade jag den lilla rösten som sa att jag borde stanna där och kolla om krämen kommit in eftersom jag ju i alla fall visste att den BRUKADE finnas där, utan körde på min originalplan som den oflexibla planeringsrunkare jag är.
 
Det visade sig dock vara väldigt dumt eftersom stället jag lagt på minnet bara hade den som beställningsvara. Suck und stön. Jag är helt ointresserad av avancerad hudvård och kosmetik och har därför noll koll på vad det finns för andra krämatorier i stan förutom Kick's, så jag simmade iväg dit genom den till 99% vätskefyllda luften. Dessärre var inte mitt sökande slut där, men de kunde i alla fall upplysa om att eftersom märket jag använder är en hudvårdsprodukt så säljs det bara av hudvårdssalonger. Det hjälpte ju inte mig ett skit, men till slut hade jag ett namn och en plats att glida vidare mot i alla fall. Och se där fick jag lön för min möda.
 
NÅVÄL. Den skarpsinniga iakttalgelse jag skulle komma till med denna rafflande berättelse är i alla fall att jag väldigt ofta reflekterat över att personal på kosmetikbutiker och liknande ALLTID ser ut som hubotar i ansiktet. De har en mask av smink som täcker alla skönjbara ansiktsdrag och jag har otroligt svårt att fatta varför det anses snyggt. Idag blev det extra påtagligt eftersom jag dels var på fyra olika slika etablissemang direkt efter varann och dels till slut handlade krämen av en man. En hubotman. Det är ju inte riktigt lika vanligt att män kör med underlagskräm, välplockade och -målade ögonbryn och hela kittet så därför tillkom liksom en extra dimension av "VAIHELV...?!?!?!" Återigen; jag FATTAR verkligen inte att det anses snyggt!! Det ser ju ut som att de bredspacklat hela ansiktet och sen mejslat ut och ritat dit ansiktsdrag. Och visst, det kanske är mina egna komplex som framkallar denna reaktion, men jag tycker alltid att hubotarna tittar lite medlidsamt och ibland en aning föraktfullt på mitt blanka, flerfärgade ansikte. Som om de tänker att "jahaja, ännu en som inte fattat hur hon ska göra för att mejsla fram sitt sanna jag, sitt VACKRA jag."
 
De få gånger jag blivit sminkad av proffs med hela kittet har jag känt mig som en botoxad och onormalt hudfärgad version av Jim Carrey i The Mask, men utan alla superhjältekrafter. En inte helt angenäm känsla.  Och eftersom jag lyckligtvis får välja alldeles själv hur jag ska sminka mig så väljer jag att gå runt och se lite halvdassig ut men slippa vara rädd för att göra ett repa i lacken varje gång det kliar på kinden och slippa känna det som att jag inte är riktigt påklädd förrän Michelangelo varit på mitt fejs och worked his magic med hammare och stämjärn. "Det är en kvinna där inne, det gäller bara att skulptera fram henne!"*
 
*med reservation för att denna parafras inte stammar från herr M utan från nån annan känd skulptör

I am sick and I am dull and I am plane

Imorse drömde jag en mardröm som avslutades med att jag vaknade och insåg att jag fått en stroke. I drömmen alltså. Jag låg paralyserad i sängen och utstötte sexiga zombiestön som ingen hörde. I vilket fall, när jag vaknat på riktigt och konstaterat att jag med all sannolikhet utstött zombiestön även IRL (läderaktig tunga och stela, torra läppar får väl anses som bevis nog ) så låg jag och begrundade min dröm-misär en stund. Då fick jag en briljant idé.

Så här va: om en bor ensam och dessutom inte för något sprudlande umgängesliv utan liksom gillar sin prajvacy då va så kan en (jag) ju nu och då bli lite nojig över att typ sätta nåt i halsen, få en hjärtattack eller liknande och sen ligga och lida och dö i några dagar innan nån börjar sakna en. MEN om en då hade ett litet larm som skickar en signal till SOS alarm om en inte rör sig på, pja, säg en kvart så skulle en ju kanske klara sig från några livshotande tillstånd i alla fall. Sen skulle en givetvis sätta larmet i stand by-läge när en t ex sover, tar ett bad eller sitter och tomglor så att inte staten skulle behöva bekosta allt för många utryckningar till fullt friska människor som bara sitter still och funderar över sitt korsord.

Jag är dock fullt medveten om att detta larm enbart funkar på oss som aldrig somnar om vi inte planerat det (och knappt ens då).

6. Never allow family to stand in the way of opportunity

23 – Något som gör att du känner dig bättre

Att få sova hur länge jag vill på morgonen. En kopp kaffe. Star trek. Att hitta en ny blogg av nån supersmart/vettig/intressant människa och läsa igenom allt hen skrivit på en gång. Nyponrosor. Solsken (som inte åtföljs av 30000 grader celsius).

Others sang your life but now's your chance to shine XXVII

Dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

Många vad de svala kvällar i maj och juni förra året då jag satt på min hängande japanska trädgård och stirrade på tallarnas svarta siluetter mot den mjukt blå himlen och begrundade tillvaron ackompanjerad av Alison Goldfrapps fantastiska, meditativa röst. Utopia kunde jag lyssna på hur många gånger som helst. Och än har jag inte tröttnat. Den har det där odefinierbara, det där som liksom bryter sig in i min bröstkorg och trycker till runt hjärtat som en sammetsbehanskad järnhand och driver fram tårar och ett lycksaligt leende på samma gång.

Others sang your life but now's your chance to shine XXVI

Dag 29 – en låt från din barndom

Året var 1979. Jag hade en kompis som bodde i lägenheten under mig, och hennes föräldrar var MODERNA och hade en skivspelare och en massa LP-skivor i en back i vardagsrummet. (mina föräldrar var mindre moderna och lyssnade på radio.) En av skivorna hade en bild med två oerhört vackra damer på framsidan; en blond och en mörk i varsin lång paljettklänning. Den mörkas var svart och den blondas var vit om jag inte minns helt åt helvete fel. Den här skivan var helt fantastiskt bra tyckte mina fyraåriga öron och så ofta vi kunde tjatade vi oss till att få lyssna på den och så lekte vi att vi var de tjusiga damerna. Jag har inget minne av att vi slogs om vem som skulle vara vem, så jag kan tänka mig att jag alltid ville vara den svarthåriga och L den vithåriga. Det ska böjas i tid så att säga dårå.

Jag har förvisso inte för vana att skämmas eller mörka musik som jag gillat förut men numer tycker suger syfilitisk elefantballe. Ej heller tycker jag att 70-talsdisco är nån särskilt föraktlig eller usel genre (jag tycker faktiskt att större delen av den musiken svänger SATAN), men är ändå rätt nöjd med att min musiksmaksmässiga utveckling inte stannade vid Baccaras Yes Sir, I can boogie. Eller AJKENBOGI som den hette när det begav sig.

(jag var förresten tvungen att försöka googla rätt på skivomslaget, och se på fan, jag mindes fel; den ljusa var inte blond utan mer rödlätt och det var inte paljettklänningar utan några mer flamencoinspirerade historier, men kontentan är densamma 8-)

Others sang your life but now's your chance to shine XXV

Dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig

När jag hör Prodigys Firestarter så känner jag mig skyldig till stöld, eftersom jag hittade CD-singeln kvarglömd på ett bord på kårhuset Klaraborg i Karlstad en natt 1996 och tog med mig den hem istället för att lämna in den i bardisken eller vad jag nu borde ha gjort som en god människa.


Others sang your life but now's your chance to shine XXIV

Dag 26 – en låt du kan spela på instrument

Om jag fick öva en stund skulle jag nog ännu kunna riva av Visa från Utanmyra på kontrabas.

Dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument

Som gammal kontrabasist är jag otroligt förtjust i basgångarna i swing och rockabilly, men jag kommer inte på nån särskild låt jag skulle vilja kunna. Det vore ju även fett ballt att medverka i nån pampig gammal symfoni eller opera.

(fast Morrissey har ju gjort några rockabillydoftande låtar, och en av dem är The loop. Varje gång jag hör den får jag lust att köpa en kontrabas för 44 lax och lära mig spela igen)


Others sang your life but now's your chance to shine XXII

Dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen

En låt som hittills inte svikit när det gäller att muntra upp mig såna där dagar när allt går åt helvete redan från början och man har en obehaglig känsla i maggropen från det att man slår upp ögonen på morgonen är Komeda - Rocket plane. Jag vet inte om den skulle kunna fiska upp mig från de allra djupaste misärhålen (det kan nog ingen musik), fast den kanske skulle få det att kännas lite mindre överjävligt eländigt där nere på botten.


Others sang your life but now's your chance to shine XIX

Dag 19 - en låt från din favoritplatta

En favoritplatta som hängt med ett bra tag är Pulps Separations från 1992. De är ju mest kända för Different class som kom 1995, men jag tycker faktiskt att albumen de släppte innan är bättre. Jag upptäckte Pulp under min sejour i Obygden 1994-95 när jag fortfarande lyssnade mycket på radio (som ibland var det enda i mediaväg som stod till buds eftersom byn låg i tv-skugga och jag bara hade en fullt fungerande kanal) men det dröjde tills jag flyttade tillbaks till civilisationen sommaren -95 innan jag fick tag på några skivor. Den första jag köpte var His 'n' hers, som är riktigt briljant den med (om än inte lika mörk och suggestiv) och den andra var den vackert gröna Separations, med fina bubblor och rosa text på omslaget. Jag tyckte genast om alla låtarna, men den som sitter hårdast i huvudet och dyker upp när jag minst anar det är My legendary girlfriend.

Others sang your life but now's your chance to shine XVIII

Dag 17 – en låt som du ofta hör på radio

Dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio

Äh, ja... jag lyssnar ju aldrig på radio, så jag har faktiskt inget att bidra med på de här punkterna.

När jag bodde hemma lyssnade jag dock på radio i princip jämt, eftersom det var den enda källan till ny musik förutom kabelkanalerna. Radions fördel var ju att man kunde spela in från den och det gjorde jag med besked eftersom det inte fanns särskilt mycket pengar att lägga på såna extravaganser som LP-SKIVOR. Jag var dessutom helt oförmögen att spara pengar, så stående poster på önskelistorna till jul och födelsedag var alltid tomma kassettband och skivor av band jag just snappat upp nånstans.

Jag tänkte i vilket fall bjuda på en gammal favvolåt från tiden då det begav sig ( = mitten av 80-talet), nämligen Citylights med William Pitt. Den är en av få låtar som aldrig rykt i nån av de blandbandsrationaliseringar jag gjort genom åren för att spara plats på de dyrbara kassettbanden (och numera grämer mig svårt för - tänk om jag haft en komplett blandbandssamling från 1986 till 2001!) utan som alltid sluppit genom nålsögat. Lyckan var fullkomlig när jag hittade den på youtube härom sistens. Notera speciellt den kissnödige gitarristen. Det ser ut som att han innan videoinspelningen hällde i sig 2 liter cola och sen fick han inte gå på toa eftersom de bara hade råd med en enda tagning.


Others sang your life but now's your chance to shine XV

Dag 14 - en låt som ingen tror du skulle älska

Hm, jag har verkligen ingen som helst uppfattning om vad andra tror om min musiksmak. Möjligen framgår det ganska fort att jag inte är nåt fan av t ex schlager, hiphop, r'n'b och de flesta typer av metal, men det finns ju låtar även i de genrerna som jag faktiskt uppskattar. Dock vete fan om nån skulle bli förvånad över att jag gillar dem i så fall. Sen tror jag också att ju bättre man känner mig, desto mindre förvånas man. Förstås. Men jag äger faktiskt en cd-singel med Ronan Keating, närmare bestämt Life is a rollercoaster. Nu var det länge sen jag lyssnade på den, men jag tycker fortfarande att den är riktigt, riktigt bra. Den är liksom luftigt bubblig och jag blir glad av den. Det KANSKE skulle kunna förvåna någon lite grann i alla fall...? 


Others sang your life but now's your chance to shine XII

Dag 11 - en låt av ditt favoritband

Jamen GAAAAAAH för helvete jag har väl inte ETT favoritband heller!!! Men kejrå, ett band/en artist som tar stor plats i min musiksamling är Air, det franska bubbel-electronicabandet som jag fetdiggat sen de släppte albumet Moon safari 1998. Första spåret på den plattan, La femme d'argent, är ruskigt bra tycker jag!

Others sang your life but now's your chance to shine XI

Dag 10 - en låt som du kan somna till

Jag kan inte somna till musik om jag inte är extremt trött, och då spelar det ingen roll vilken musik som spelas för jag somnar/svimmar ändå. Men en låt får mig att varva ner och andas lugnt oavsett stressnivå är Goldfrapps Utopia. Jag brukar föredra mörka mansröster framför ljuva kvinnodito, men den här damens kraftfullt svävande och drömska stämma går som ett paradoxalt nog lugnande spjut rätt in i min hörselnerv.


Others sang your life but now's your chance to shine X

Dag 09 - en låt du kan dansa till

Antalet låtar jag kan dansa till är legio eftersom jag gillar att dansa och därtill är enormt lättflörtad när det gäller svängig musik, men en låt som jag kan dansa till OCH som dessutom är en favoritlåt är Cure's Lovecats. Tyvärr har jag aldrig hört den på nåt dansgolv. Jag hänger helt uppenbart på fel ställen i det avseendet!

Others sang your life but now's your chance to shine IX

Dag 08 - en låt du kan hela texten till

Här hade jag kunnat göra det enkelt för mig och svara att jag kan HEEEEEELA texten till Glenn Millers Pennsylvania 6-5000 utantill, men till och med jag håller med om att det vore lite...fusk... :D

Det förhåller sig nämligen så att jag är monumentalt jävla usel på att lära mig texter. När jag var liten och lekte melodifestival med mina kompisar fick jag alltid lov att välja Sveriges bidrag, hur kassa jag än tyckte de var, eftersom de var de enda låtar jag nödtorftigt kunde lära mig mima till.

När jag lyssnar på musik så hör jag sällan texterna heller, såvida det inte rör sig om nåt oerhört fantastiskt. Det är inte det att jag skiter i texterna, de hör bara inte till det jag lyssnar efter eller uppskattar mest med musik.

Men hur som helst så har jag ju lyckats lära mig några låttexter utantill i alla fall; somliga meddelst omedveten innötning och andra meddelst medveten ansträngning. Tom Jones' Delilah hör till den senare kategorin. Jag menar, hur kan man INTE se nyttan med att kunna skriksjunga med i den, med passionerad inlevelse och yviga gester närhelst den spelas??

(brasklapp: av alla låtar jag "kan hela texten till" så är det kanske en eller två som jag skulle kunna sjunga direkt ur minnet utan låten i bakgrunden...)


Others sang your life but now's your chance to shine VIII

Dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle

Jag promenerade hem från stan, hade väl varit på nåt möte på HB eller kollat lite i affärer efter jobbet. Det var på hösten 2006. I början av augusti hade jag, efter ett antal år som fan, varit på min första Morrisseykonsert. Lite av euforin fanns kvar fastän det var flera veckor sen konserten och fortfarande lyssnade jag BARA på honom.

Livet var rätt tungt vid den här tidpunkten; bland annat vantrivdes jag fruktansvärt med vissa aspekter av jobbet. Det var saker som hade förföljt mig i många år, från ett ställe till ett annat. Jag hade fått hjälp via kommunhälsovården men istället för att göra så att jag kunde hantera det som bröt ner mig drev samtalen med beteendevetaren fram ett beslut att jag måste säga stopp; att jag faktiskt kan välja att inte utsätta mig för detta som jag kände var så destruktivt för mig på ett väldigt grundläggande plan. Det finns sånt man kan vänja sig vid och som man kan lära sig hantera, och så finns det sånt som enbart är nedbrytande och så energikrävande att man aldrig hinner återhämta sig och komma i balans. Och nu när jag hade identifierat problemet och ändå hade ett visst mått av handlingskraft kvar så var det ju mitt ansvar att försöka ta mig därifrån.

Några dagar tidigare hade jag varit på ett möte med min chef angående ett mejl som jag skrivit till henne där jag mycket utförligt beskrev vad den nuvarande situationen gjorde med mig, och varför jag kände att det var ohållbart för alla parter att låta mig vara kvar på min dåvarande tjänst. Chefen tog verkligen det här på allvar; jag såg på henne hur bekymrad hon var och jag fick intrycket att hon förstod hur nära jag var att tippa över kanten. "Vi ska se vad vi kan göra", sa hon. "Det går ju inte att trolla fram nån annan tjänst åt dig, det förstår du ju, men vi ska göra allt vi kan för att hitta nåt alternativ."

Och när jag gick hem från stan den där dagen i september 2006 så slumpade min morrisseyspäckade mp3-spelare fram You just haven't earned it yet, baby från smithsalbumet Louder than bombs. Och texten gick rakt in i mig.

You just haven't earned it yet, baby
You must suffer and cry for a longer time

Jag tyckte så fruktansvärt synd om mig själv och som så många gånger förr kändes det som att Morrisseys ord passade precis in på mig, just där, just då. "Hur länge är det meningen att jag ska lida och gråta för fan?" tänkte jag. "Är det nån gigantisk karmisk skuld jag går och släpar på eller vad i helvete är det frågan om???" Och så vältrade jag mig lite till i självömkan. Men jag hämtade samtidigt styrka i musiken, för trots allt som de oupplysta säger om att Moz är en obotlig pessimist och misärromantiker så är det en hoppfull text.

Några dagar senare var jag på ett nytt möte med chefen. Där fick jag veta att jag efter årsskiftet skulle bli förflyttad till fackavdelningen och en befattning som ansvarig för bibliotekets katalogdatabas; ett jobb som jag suktat efter sen jag började jobba som bibliotekarie 7 år tidigare.

Och tänk, gamle Moz hade nåt att säga om det också!

Today I am remembering the time
When they pulled me back
And held me down
And looked me in the eyes and said
You just haven't earned it yet, baby
You just haven't earned it, my son
You just haven't earned it yet, baby
You must stay on your own for slightly longer

Och den låten hjälpte mig att bita ihop de 77 dagarna jag hade kvar innan jag fick vad jag förtjänade.


Others sang your life but now's your chance to shine VII

Dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe

Massive attacks Man next door
 påminner mig om AKs korridorsrum på Peddan 1B och alla förfester innan GK som slutade med att AK och J ylade "SJUAN!!!! SJUAN EN GÅNG TILL INNAN VI ÅKER!!!!" och så lyssnade vi på sjuan på Mezzanine och extasdansade och drack upp det sista innan vi sprang ner till taxin, som kanske kördes av Mats-Olov (vars bror Kurt-Allan för övrigt var kommunalråd i Bjurholm).

O tempora, o mores...


Others sang your life but now's your chance to shine VI

Dag 05 – en låt som påminner dig om någon


1995 flyttade jag till Karlstad för att börja på Kulturvetarprogrammet. Dagen för uppropet höll allt på att gå åt helvete eftersom jag lyckades svänga åt fel håll och cykla vilse på väg till högskolan (försök inte memorera en karta om vägen innehåller mer än tre svängar åt olika håll och är längre än 1 km). Efter att ha begrundat min misär en stund tog jag sikte på domkyrkan och trampade snabbt som fan ner till centrum för att leta rätt på nån buss som kunde ta mig till min destination. Svettig, stressad, ilsken och med andan i halsen hoppade jag på nummer 14 och försökte se oberörd ut medan jag spanade runt efter nånstans att sätta mig. Jag känner mig alltid som Mr Bean när jag åker buss och har en rent osannolikt stark tendens att klanta mig på olika sätt om omständigheterna för resan är sämre än optimala.


Den här gången hade jag dock tur på mer än ett sätt; innan jag hann snubbla på kjolen och slå ut tänderna mot en stolpe, trassla in mig i axelremmen på väskan när jag skulle häkta av mig ryggsäcken eller hitta nåt ledigt säte var det nån som nappade tag i min jackärm. "Åh nej", tänkte jag, "klart det är nån pratsjuk jävel som ser ett enkelt offer i min förvirrade uppsyn och kommer förpesta hela resan med oväsentligt svammel och närgångna frågor för att h*n tycker synd om mig som ser så bortkommen ut!!" Men det var det inte. Det var M.


M undrade om jag också skulle börja kulturvetarprogrammet, för hon tyckte att jag såg sån ut. "Ja det ska jag", sa jag och slog mig ner. Och vi blev vänner direkt. Under de två år jag bodde i Karlstad var hon min bästa vän (tillsammans med J som jag bodde med). Vi festade, fikade, tränade, shoppade och pluggade ihop. Hon peppade mig när jag tyckte att jag var för tjock och fulast i världen, och jag försökte stötta henne när hon tyckte det var jobbigt att bo så långt från pojkvännen. Vi svamlade om allt mellan himmel och jord, högt och lågt, stort och smått [infoga här (om du har lust) ytterligare plattityder för att uttrycka att vi pratade om precis allting som föll oss in och som var viktigt för oss].


M och jag hade också kärleken till musiken gemensamt. Hon älskade bl a Depeche mode, som släppte albumet Ultra 1997 och första singeln var It's no good. Och varje gång jag hör den, eller ser videon där David Gahan jazzar runt i sin gröna glitterkostym så kommer jag att tänka på M och översvämmas av minnen...alla nätter på Klaraborg när vi dansade oss svettiga, förfester i hennes lilla etta på Orrholmen där vi vältrade oss i bra musik, 20-nåntingmisär och den livsglädjen vi faktiskt ändå kände ibland, alla fikor på Café Java och rundor i Karlstads skivaffärer där vi rotade efter billiga plattor med band vi redan älskade eller var nyfikna på. Och det ständiga samtalet om allt som var viktigt som aldrig tog slut.

I sommar är det 13 år sen jag träffade M senast, men jag tänker ofta på henne och på det av alla mina universum som befolkades av henne och mig.


Others sang your life but now's your chance to shine IV

Dag 03 – en låt som gör dig glad

Jag hade kunnat snyta ur mig nåt betydligt mer kreddigt och indie-svårt till den här punkten men fan, den som inte blir hoppig och sprättig av Koops Come to me är antingen död eller döv!

Others sang your life but now's your chance to shine II

Dag 01 – din favoritlåt

Just för tillfället är Hot Chip's No fit state min favoritlåt. Den har gått på repeat i mp3-spelaren den senaste veckan och Å VAD DEN SVÄNGER! för att citera bossakungen Astor Qvarts.

Tidigare inlägg
RSS 2.0