Others sang your life but now's your chance to shine VI
Dag 05 – en låt som påminner dig om någon
1995 flyttade jag till Karlstad för att börja på Kulturvetarprogrammet. Dagen för uppropet höll allt på att gå åt helvete eftersom jag lyckades svänga åt fel håll och cykla vilse på väg till högskolan (försök inte memorera en karta om vägen innehåller mer än tre svängar åt olika håll och är längre än 1 km). Efter att ha begrundat min misär en stund tog jag sikte på domkyrkan och trampade snabbt som fan ner till centrum för att leta rätt på nån buss som kunde ta mig till min destination. Svettig, stressad, ilsken och med andan i halsen hoppade jag på nummer 14 och försökte se oberörd ut medan jag spanade runt efter nånstans att sätta mig. Jag känner mig alltid som Mr Bean när jag åker buss och har en rent osannolikt stark tendens att klanta mig på olika sätt om omständigheterna för resan är sämre än optimala.
Den här gången hade jag dock tur på mer än ett sätt; innan jag hann snubbla på kjolen och slå ut tänderna mot en stolpe, trassla in mig i axelremmen på väskan när jag skulle häkta av mig ryggsäcken eller hitta nåt ledigt säte var det nån som nappade tag i min jackärm. "Åh nej", tänkte jag, "klart det är nån pratsjuk jävel som ser ett enkelt offer i min förvirrade uppsyn och kommer förpesta hela resan med oväsentligt svammel och närgångna frågor för att h*n tycker synd om mig som ser så bortkommen ut!!" Men det var det inte. Det var M.
M undrade om jag också skulle börja kulturvetarprogrammet, för hon tyckte att jag såg sån ut. "Ja det ska jag", sa jag och slog mig ner. Och vi blev vänner direkt. Under de två år jag bodde i Karlstad var hon min bästa vän (tillsammans med J som jag bodde med). Vi festade, fikade, tränade, shoppade och pluggade ihop. Hon peppade mig när jag tyckte att jag var för tjock och fulast i världen, och jag försökte stötta henne när hon tyckte det var jobbigt att bo så långt från pojkvännen. Vi svamlade om allt mellan himmel och jord, högt och lågt, stort och smått [infoga här (om du har lust) ytterligare plattityder för att uttrycka att vi pratade om precis allting som föll oss in och som var viktigt för oss].
M och jag hade också kärleken till musiken gemensamt. Hon älskade bl a Depeche mode, som släppte albumet Ultra 1997 och första singeln var It's no good. Och varje gång jag hör den, eller ser videon där David Gahan jazzar runt i sin gröna glitterkostym så kommer jag att tänka på M och översvämmas av minnen...alla nätter på Klaraborg när vi dansade oss svettiga, förfester i hennes lilla etta på Orrholmen där vi vältrade oss i bra musik, 20-nåntingmisär och den livsglädjen vi faktiskt ändå kände ibland, alla fikor på Café Java och rundor i Karlstads skivaffärer där vi rotade efter billiga plattor med band vi redan älskade eller var nyfikna på. Och det ständiga samtalet om allt som var viktigt som aldrig tog slut.
I sommar är det 13 år sen jag träffade M senast, men jag tänker ofta på henne och på det av alla mina universum som befolkades av henne och mig.
Tummen upp för att du tar en sån lista på allvar och inte bara länkar till ett youtubeklipp...det trodde jag iof inte du skulle göra men...heja!
Hehe, tackar för tillropen! :D Jag blir så störd själv på folk som a) knappt skriver nåt och b) bara lägger ut en länk. Inte fan har jag lust att klicka på nån jävla länk varje gång jag läser ett blogginlägg! (avdelningen "oproportionerligt arg över skitsaker"), och det roliga är ju att läsa om folks minnen av låtarna och inte själva låtarna...
