Others sang your life but now's your chance to shine XXVI
Dag 29 – en låt från din barndom
Året var 1979. Jag hade en kompis som bodde i lägenheten under mig, och hennes föräldrar var MODERNA och hade en skivspelare och en massa LP-skivor i en back i vardagsrummet. (mina föräldrar var mindre moderna och lyssnade på radio.) En av skivorna hade en bild med två oerhört vackra damer på framsidan; en blond och en mörk i varsin lång paljettklänning. Den mörkas var svart och den blondas var vit om jag inte minns helt åt helvete fel. Den här skivan var helt fantastiskt bra tyckte mina fyraåriga öron och så ofta vi kunde tjatade vi oss till att få lyssna på den och så lekte vi att vi var de tjusiga damerna. Jag har inget minne av att vi slogs om vem som skulle vara vem, så jag kan tänka mig att jag alltid ville vara den svarthåriga och L den vithåriga. Det ska böjas i tid så att säga dårå.
Jag har förvisso inte för vana att skämmas eller mörka musik som jag gillat förut men numer tycker suger syfilitisk elefantballe. Ej heller tycker jag att 70-talsdisco är nån särskilt föraktlig eller usel genre (jag tycker faktiskt att större delen av den musiken svänger SATAN), men är ändå rätt nöjd med att min musiksmaksmässiga utveckling inte stannade vid Baccaras Yes Sir, I can boogie. Eller AJKENBOGI som den hette när det begav sig.
(jag var förresten tvungen att försöka googla rätt på skivomslaget, och se på fan, jag mindes fel; den ljusa var inte blond utan mer rödlätt och det var inte paljettklänningar utan några mer flamencoinspirerade historier, men kontentan är densamma 8-)
Året var 1979. Jag hade en kompis som bodde i lägenheten under mig, och hennes föräldrar var MODERNA och hade en skivspelare och en massa LP-skivor i en back i vardagsrummet. (mina föräldrar var mindre moderna och lyssnade på radio.) En av skivorna hade en bild med två oerhört vackra damer på framsidan; en blond och en mörk i varsin lång paljettklänning. Den mörkas var svart och den blondas var vit om jag inte minns helt åt helvete fel. Den här skivan var helt fantastiskt bra tyckte mina fyraåriga öron och så ofta vi kunde tjatade vi oss till att få lyssna på den och så lekte vi att vi var de tjusiga damerna. Jag har inget minne av att vi slogs om vem som skulle vara vem, så jag kan tänka mig att jag alltid ville vara den svarthåriga och L den vithåriga. Det ska böjas i tid så att säga dårå.
Jag har förvisso inte för vana att skämmas eller mörka musik som jag gillat förut men numer tycker suger syfilitisk elefantballe. Ej heller tycker jag att 70-talsdisco är nån särskilt föraktlig eller usel genre (jag tycker faktiskt att större delen av den musiken svänger SATAN), men är ändå rätt nöjd med att min musiksmaksmässiga utveckling inte stannade vid Baccaras Yes Sir, I can boogie. Eller AJKENBOGI som den hette när det begav sig.
(jag var förresten tvungen att försöka googla rätt på skivomslaget, och se på fan, jag mindes fel; den ljusa var inte blond utan mer rödlätt och det var inte paljettklänningar utan några mer flamencoinspirerade historier, men kontentan är densamma 8-)
Kommentarer
Trackback
