Others sang your life but now's your chance to shine VIII
Dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
Jag promenerade hem från stan, hade väl varit på nåt möte på HB eller kollat lite i affärer efter jobbet. Det var på hösten 2006. I början av augusti hade jag, efter ett antal år som fan, varit på min första Morrisseykonsert. Lite av euforin fanns kvar fastän det var flera veckor sen konserten och fortfarande lyssnade jag BARA på honom.
Livet var rätt tungt vid den här tidpunkten; bland annat vantrivdes jag fruktansvärt med vissa aspekter av jobbet. Det var saker som hade förföljt mig i många år, från ett ställe till ett annat. Jag hade fått hjälp via kommunhälsovården men istället för att göra så att jag kunde hantera det som bröt ner mig drev samtalen med beteendevetaren fram ett beslut att jag måste säga stopp; att jag faktiskt kan välja att inte utsätta mig för detta som jag kände var så destruktivt för mig på ett väldigt grundläggande plan. Det finns sånt man kan vänja sig vid och som man kan lära sig hantera, och så finns det sånt som enbart är nedbrytande och så energikrävande att man aldrig hinner återhämta sig och komma i balans. Och nu när jag hade identifierat problemet och ändå hade ett visst mått av handlingskraft kvar så var det ju mitt ansvar att försöka ta mig därifrån.
Några dagar tidigare hade jag varit på ett möte med min chef angående ett mejl som jag skrivit till henne där jag mycket utförligt beskrev vad den nuvarande situationen gjorde med mig, och varför jag kände att det var ohållbart för alla parter att låta mig vara kvar på min dåvarande tjänst. Chefen tog verkligen det här på allvar; jag såg på henne hur bekymrad hon var och jag fick intrycket att hon förstod hur nära jag var att tippa över kanten. "Vi ska se vad vi kan göra", sa hon. "Det går ju inte att trolla fram nån annan tjänst åt dig, det förstår du ju, men vi ska göra allt vi kan för att hitta nåt alternativ."
Och när jag gick hem från stan den där dagen i september 2006 så slumpade min morrisseyspäckade mp3-spelare fram You just haven't earned it yet, baby från smithsalbumet Louder than bombs. Och texten gick rakt in i mig.
You just haven't earned it yet, baby
You must suffer and cry for a longer time
Jag tyckte så fruktansvärt synd om mig själv och som så många gånger förr kändes det som att Morrisseys ord passade precis in på mig, just där, just då. "Hur länge är det meningen att jag ska lida och gråta för fan?" tänkte jag. "Är det nån gigantisk karmisk skuld jag går och släpar på eller vad i helvete är det frågan om???" Och så vältrade jag mig lite till i självömkan. Men jag hämtade samtidigt styrka i musiken, för trots allt som de oupplysta säger om att Moz är en obotlig pessimist och misärromantiker så är det en hoppfull text.
Några dagar senare var jag på ett nytt möte med chefen. Där fick jag veta att jag efter årsskiftet skulle bli förflyttad till fackavdelningen och en befattning som ansvarig för bibliotekets katalogdatabas; ett jobb som jag suktat efter sen jag började jobba som bibliotekarie 7 år tidigare.
Och tänk, gamle Moz hade nåt att säga om det också!
Today I am remembering the time
When they pulled me back
And held me down
And looked me in the eyes and said
You just haven't earned it yet, baby
You just haven't earned it, my son
You just haven't earned it yet, baby
You must stay on your own for slightly longer
Och den låten hjälpte mig att bita ihop de 77 dagarna jag hade kvar innan jag fick vad jag förtjänade.
Jag promenerade hem från stan, hade väl varit på nåt möte på HB eller kollat lite i affärer efter jobbet. Det var på hösten 2006. I början av augusti hade jag, efter ett antal år som fan, varit på min första Morrisseykonsert. Lite av euforin fanns kvar fastän det var flera veckor sen konserten och fortfarande lyssnade jag BARA på honom.
Livet var rätt tungt vid den här tidpunkten; bland annat vantrivdes jag fruktansvärt med vissa aspekter av jobbet. Det var saker som hade förföljt mig i många år, från ett ställe till ett annat. Jag hade fått hjälp via kommunhälsovården men istället för att göra så att jag kunde hantera det som bröt ner mig drev samtalen med beteendevetaren fram ett beslut att jag måste säga stopp; att jag faktiskt kan välja att inte utsätta mig för detta som jag kände var så destruktivt för mig på ett väldigt grundläggande plan. Det finns sånt man kan vänja sig vid och som man kan lära sig hantera, och så finns det sånt som enbart är nedbrytande och så energikrävande att man aldrig hinner återhämta sig och komma i balans. Och nu när jag hade identifierat problemet och ändå hade ett visst mått av handlingskraft kvar så var det ju mitt ansvar att försöka ta mig därifrån.
Några dagar tidigare hade jag varit på ett möte med min chef angående ett mejl som jag skrivit till henne där jag mycket utförligt beskrev vad den nuvarande situationen gjorde med mig, och varför jag kände att det var ohållbart för alla parter att låta mig vara kvar på min dåvarande tjänst. Chefen tog verkligen det här på allvar; jag såg på henne hur bekymrad hon var och jag fick intrycket att hon förstod hur nära jag var att tippa över kanten. "Vi ska se vad vi kan göra", sa hon. "Det går ju inte att trolla fram nån annan tjänst åt dig, det förstår du ju, men vi ska göra allt vi kan för att hitta nåt alternativ."
Och när jag gick hem från stan den där dagen i september 2006 så slumpade min morrisseyspäckade mp3-spelare fram You just haven't earned it yet, baby från smithsalbumet Louder than bombs. Och texten gick rakt in i mig.
You just haven't earned it yet, baby
You must suffer and cry for a longer time
Jag tyckte så fruktansvärt synd om mig själv och som så många gånger förr kändes det som att Morrisseys ord passade precis in på mig, just där, just då. "Hur länge är det meningen att jag ska lida och gråta för fan?" tänkte jag. "Är det nån gigantisk karmisk skuld jag går och släpar på eller vad i helvete är det frågan om???" Och så vältrade jag mig lite till i självömkan. Men jag hämtade samtidigt styrka i musiken, för trots allt som de oupplysta säger om att Moz är en obotlig pessimist och misärromantiker så är det en hoppfull text.
Några dagar senare var jag på ett nytt möte med chefen. Där fick jag veta att jag efter årsskiftet skulle bli förflyttad till fackavdelningen och en befattning som ansvarig för bibliotekets katalogdatabas; ett jobb som jag suktat efter sen jag började jobba som bibliotekarie 7 år tidigare.
Och tänk, gamle Moz hade nåt att säga om det också!
Today I am remembering the time
When they pulled me back
And held me down
And looked me in the eyes and said
You just haven't earned it yet, baby
You just haven't earned it, my son
You just haven't earned it yet, baby
You must stay on your own for slightly longer
Och den låten hjälpte mig att bita ihop de 77 dagarna jag hade kvar innan jag fick vad jag förtjänade.
Kommentarer
Trackback
