I wanna start from before the beginning

02 – Din första kärlek 

Ja hörni. Jag måste ju erkänna att jag inte är rihihihiiiiiiktigt bekväm med att flaunta såna här detaljer om mig själv, så jag gör det enkelt för mig och berättar om en ganska så oskyldig kärlek.
 
Min första kärlekshistoria var rätt queer faktiskt, nu när jag tänker efter. Jag har ju tidigare berättat om mina problem att passa in i de där tajta uppdragsbeskrivningarna som kommer med koncepten "flicka" och "pojke", och när jag gick i mellanstadiet var jag fortfarande en androgyn pojkflicka. I min klass gick bland annat F, som var en androgyn flickpojke. Som pojkflicka kunde man ändå uppnå en viss status om man var tillräckligt tuff  - inte för att jag direkt brydde mig, men det underlättade ju en hel del, det måste jag tillstå. Att vara flickpojke, däremot, var verkligen  en position långt ner på den sociala näringsstegen. "Riktiga" tjejer har ju en ursäkt för att vara lättjurade (som det hette när jag var ung), gilla att hoppa långrep och läsa hästböcker. Killar som gillar att leka med tjejerna istället för att spela fotboll, hoppa på varann och bilda rugbyhögar och springa runt och skrika; nja, iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiinte riktigt lika ball...
 
F hade dock en viss pondus så jag tror inte han fick utstå allt för mycket plåga och själv hade jag inte heller några större problem med att andra ungar ville jävlas med mig. Kanske var det så att vi båda förbryllade mer än provocerade, kanske hade vi en väldigt tolerant omgivning. Kanske berodde det på att ingen av oss försökte vara nåt vi inte var. Vi var två fria agenter på en annars väldigt reglerad marknad skulle man kunna säga.
 
Hur som helst. På vårterminen i femman åkte vi på lägerskola med parallellklassen och på kvällen skulle vi ha disko. Det var tider det, när man fortfarande tyckte det var spännande att ha fest med personer som man träffade varje dag i princip året runt! Vad som helst kunde ju hända... Och det som hände den kvällen var att ljuv musik uppstod mellan pojkflickan Hades och flickpojken F. Och sen hade vi chans på varann i flera månader och var som ler och långhalm och pussades lite oskyldigt ibland. Lite Eva och Adam-gulligt sådär. Och en sommardag kände att jag inte var kär längre utan dumpade honom på ett ganska elakt sätt som jag fortfarande skäms lite över fastän man väl får anta att det är preskriberat så här 24 år senare. F tog dock en gruvlig hämnd på höstterminen i sexan när vi blev ihop igen. Jag hade insett och våndats över mitt misstag en längre tid och var överlycklig nu när ordningen hade återställts. Mindre lycklig blev jag när han gjorde slut by proxy några dagar senare (vilket i den åldern var ett fullt accepterat sätt att avsluta en relation) och lämnade mig alldeles krossad och förvirrad med kroppen full av återuppväckta känslor och nytillkomna pubertetshormoner.
 
Den andra kärleken, som väl får räknas som den första i vuxen ålder, var lite mer frödingskt bitterljuv och stagnelianskt lidande men som sagt, jag behåller gärna en del detaljer om de mer miserabla delarna av mitt känsloliv för mig själv så den historien hoppar jag över här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0