ETT SORTS HADES

* har samma frisyr (möjligen med lätta variationer i längd och antal färger på slingorna): plattångat och etappklippt, alternativt lite 70-talsfluffigt och etappklippt

* har löjligt dyra, sönderstylade jeans (eller H&M-jeans som försöker se löjligt dyra ut) nedstoppade i löjliga 80:s-stylepjucks som efter en krogkväll lämnar dem svårt invalidiserade

* dricker drinkar som de sett att tjejerna i ”Sex and the city” dricker i tron att det gör dem lika wild änd crazy som Samantha, lika fräckt cyniska som Miranda, lika boho chic som Carrie och lika rara men ändå sexiga som Charlotte

* har på sig vidriga blingbling-linnen i negligématerial från Gina Tricot (<-- = 'partytoppar') som Paris Hilton skulle avundas dem (om hon inte visste att de kostade 149:50 och att all glittrande skit som tynger ner hela framdelen och gör att plagget väger 5 kg inte är diamanter utan plast). Linnena uppträder företrädesvis i färgerna beige, ljusgul, rosa och ljusblå. De är empirskurna för att minimera risken att det ska synas att tjejer som gillar dessa vederstyggligheter oftast även föredrar tre nummer för små jeans som gör att det bildas en käck falukorvsring runt hela linningen. Vissa variationer förekommer: ibland ser man en liten fladdrande holkärm i chiffong istället för överarbetat tunt axelband, ibland är de inte empirskurna utan har en jävla mudd längst ner och är extremt säckiga upptill (o vidrigheters vidrighet!) och i särskilt vedervärdiga fall har axelbanden bytts ut mot t ex guldlänkar.

* har överambitiösa accessoarer som t ex TV-rutestora mintgröna pilotsolbriller med ett intrikat strassmönster på glasen, ett gigantiskt turkost mocca-höftskärp med fransar och en minimal baguetteväska där de knappt får plats med nånting (trots att de har pengar och kort utspridda mellan BH:n, trosorna och stövlarna) utan måste låna plats i alla sina bekantas väskor för att få plats med sina enorma sminkförråd. Vilket blir problem eftersom alla de känner ser exakt likadana ut som dem, ELLER är killar, som förvarar allt i byxfickorna.

* kollar på sina mobiler var 30:e sekund för att se om de fått sms från nån som kan erbjuda nåt med högre ballhetsfaktor än det de gör just för tillfället.

* gråter på natten över den sviniga killen de är kär i som alltid vill knulla när han är packad men inte låtsas om dem i nyktert tillstånd, men som ju är 'sååå gullig när vi är ensamma'

* är härligt spontana och helt GAAALNA, älskar att dansa på högtalare eller i gogo-burar (om det finns såna) för att få showa off booty-shakingmovesen som de lärt sig från MTV i veckan. Finns det en strippstång så gå de i taket av lycka och slåss om att få kråma sig klumpigt runt den tills insidan på byxbenen är helt blankslitna, allt för att verka sådär charmigt Sex and the city-frigjorda

Nä, dags att borsta tänderna innan de ruttnar.

(jag hatar förresten inte kvinnor, jag är medveten om att de som eventuellt beter sig som ovan är infösta i den kvinnliga könsrollen som renar i ett gärde. DEN hatar jag däremot eftersom den begränsar oss och gör oss till osjälvständiga puckon som inte har en rättvis chans att utveckla vår fulla individuella potential eftersom vi måste slåss mot tron att blingblinglinnen och floder av liknande skit är viktigt. Och mot tron att om vi INTE tycker sånt är viktigt så är vi konstiga och inte 'riktiga kvinnor'. Same goes för den manliga könsrollen btw (fast där är det kanske inte just blingblinglinnen som sätter stopp för den personliga utvecklingen...)

Saker jag tycker är oändligt fåniga, del CCCILVII:

Att ha en designad signaturbild i slutet av varje blogginlägg där ens namn är skrivet med nåt bisarrt snirkligt typsnitt

"för en mer ÄKTA känsla liksom, det är ju som om jag skrivit det själv för hand då nästan faktiskt ju...som ett brev typ."

och gärna kompletteras med en blinkande elvisanimation eller en bild på en nalle som kramar ett pulserande hjärta eller nåt annat horribelt som får min inre, mycket oförlåtande smakpolis att yla "AMEH HALLÅÅÅÅÅ 90-talet ringde och ville ha sin webb-estetik tillbaks!!!".



 
(hyllningar och ovationer för denna fantastiska bildkomposition mottages lämpligast i kommentarsfältet, erbjudanden om designjobb kan ni mejla)

Dag 12 - en låt av ett band du hatar

Jag hatar Tomas Ledin med en passion som nästan skulle skrämma mig om det inte vore för att jag tycker att mitt enorma förakt för hans så kallade "artisteri" är så berättigat. En av alla vedervärdiga skitlåtar som han vräkt ur sig är Gilla läget. Jag menar, FÖR FAAAAAN TOMAS!!!!! "Ta det som det kommer, ta det som en man, gilla-la-la-la läget" GAAAAAAAAAAAAAAAAH Till och med du har väl kapacitet att klämma ur dig nåt mindre hjärndött än så!!!

Härrejävvlar alltså, jag känner mig som Knasen när han fått ett redigt kok stryk av Schassen. Dvs som en liten deformerad hög människa där den enda igenkännliga lemmen är en fot som sticker upp från resterna av mig i en naturlagsvidrig vinkel.

Anna mun kaikki kestää!

Jag fattar egentligen inte varför jag är så komplett slut. Visst är det apmycket att göra på jobbet och jag har mycket mer yttre tjänst än normalt (vilket innebär att jag inte hinner göra allt det där "apmycket" eftersom jag sitter vid skrivbordet typ en eller två timmar om dagen istället för normala ca 4-5), men så här jävla avsågad brukar jag inte bli... eller brukar jag? Förra veckan hade jag iofs spänningshuvudvärk varje dag, jag får väl vara nöjd med att den är borta i alla fall. Det är fan så jag börjar oroa mig för att det är på väg helt åt helvete fel på allvar. Jag känner igen vissa tendenser från tiden på skolbiblioteket när tillvaron ständigt gick i gråtoner, jag alltid var trött och håglös och det mesta kändes oöverkomligt och ansträngande, från att gå ut med pappersinsamlingen eller byta handdukar i badrummet till att börja med nån stor grej på jobbet.

Den tendensen MÅSTE kvävas i sin linda!! Jag ger det några veckor till innan jag utarbetar en riktig strategi.

Apropå nåt helt annat så hittade jag en ytterst spännande bok i mitt postfack på jobbet härom sistens:



Till skillnad från postväsende så är ju busslinjehistoria ett helt vettigt ämne att vara superfascinerad av.

Har oxå snubblat över en av de snyggare boktitlar jag sett:



Jag har aldrig känt mig lockad av att läsa Bodil Malmsten, även om jag tycker hon verkar vara en väldigt sympatisk människa, men alltså... "De från norr kommande leoparderna"... åh... det är så man dör en smula.

Eftersom mitt liv för tillfället är ungefär lika spännande som golf roade jag mig nyss med att rensa avloppen i badrummet. Det visade sig bli lite mer rafflande än jag hade tänkt mig.

Handfatet gick rätt smärtfritt förutom att jag höll på att svimma och kräkas samtidigt när en grå, hårig slemklump stor som ett nästan fullgånget elefantfoster med ett ljudligt SCHLURP pressade sig ut ur vattenlåset. Hur i helvete fick den plats där?? undrade jag, tills jag kom att tänka på att det var just det den inte fick, och att det är därför det varit stopp i handfatet den senaste veckan. D'oh!

Badkarsavloppet beredde inga större problem, men jag blev aningen fascinerad när jag grävde runt i vattenlåset och fick detta på kroken (känsliga läsare varnas):





Voila! En hårkorv av galaktiska dimensioner. Märkligt att jag över huvud taget har hår kvar på huvet. Särskilt med tanke på att jag faktiskt dessutom samlar upp och slänger ungefär 3 hårbollar stora som hönsägg som jag får i händerna varje gång jag tvättar håret.

Men det var inte den monstruösa hårkorven som gjorde att det hela blev lite för intressant. När jag hade rengjort avloppet och skulle sätta tillbaks plastploppen till höger på bilden i hålet som hårkorven kommer upp ur så blev jag varse att gummihandskar + tvålavlagringar tillsammans ger en högst ovälkommen såpad gris-effekt. Jag klämde till med hela min kraft för att få ner ploppen i det underdimensionerade hålet, och SPLATT sa det när den åkte ner i fel hål och försvann i det bruna vattnet.

Jag blev alldeles kall, samtidigt som jag än en gång kände att jag kommer sorgligt till korta på svordomsområdet. Desperat försökte jag få ner handen bredvid röret för att känna efter om jag kunde fiska upp den, men det var för trångt. Under bråkdelen av en sekund funderade jag på att ringa Mimers jourtelefon, för jag trodde att ploppen var ett minne blott och nu låg och skvalpade i nån kloakbassäng nånstans djupt under huset och att det kanske inte är så klokt att använda badkaret om det inte finns nåt lock till vattenlåset. Efter en stund gaskade jag dock upp mig och bände med våld loss badkarsröret från hålet och stack ner handen så långt jag kunde och där var ploppen!

Det visade sig dock att jag ropade hej för tidigt. Såpad gris-effekten skulle än en gång köra upp en knölpåk i röven på mig. Flyktig som en hägring och hal som en ål gled ploppjäveln undan så fort jag lyckades få ett aldrig så litet grepp om den, och jag kallsvettades av skräck för att den skulle slinka genom passagen till avloppet och vara för evigt borta. MEN! Skam den som ger sig, friskt vågat, hälften vunnet, today is a good day to die med  flera liknande plattityder. Till slut fick jag ett ordentligt tag om min slemmiga nemesis och fiskade segervisst upp den för att med aningen mer brutalt våld än nöden krävde återbörda den till sin rätta plats.

Som Worf skulle ha sagt: many songs will be sung about this glorious battle!