This is you on a drab day, you in a drab dress
Härrejävvlar alltså, jag känner mig som Knasen när han fått ett redigt kok stryk av Schassen. Dvs som en liten deformerad hög människa där den enda igenkännliga lemmen är en fot som sticker upp från resterna av mig i en naturlagsvidrig vinkel.
Anna mun kaikki kestää!
Jag fattar egentligen inte varför jag är så komplett slut. Visst är det apmycket att göra på jobbet och jag har mycket mer yttre tjänst än normalt (vilket innebär att jag inte hinner göra allt det där "apmycket" eftersom jag sitter vid skrivbordet typ en eller två timmar om dagen istället för normala ca 4-5), men så här jävla avsågad brukar jag inte bli... eller brukar jag? Förra veckan hade jag iofs spänningshuvudvärk varje dag, jag får väl vara nöjd med att den är borta i alla fall. Det är fan så jag börjar oroa mig för att det är på väg helt åt helvete fel på allvar. Jag känner igen vissa tendenser från tiden på skolbiblioteket när tillvaron ständigt gick i gråtoner, jag alltid var trött och håglös och det mesta kändes oöverkomligt och ansträngande, från att gå ut med pappersinsamlingen eller byta handdukar i badrummet till att börja med nån stor grej på jobbet.
Den tendensen MÅSTE kvävas i sin linda!! Jag ger det några veckor till innan jag utarbetar en riktig strategi.
Apropå nåt helt annat så hittade jag en ytterst spännande bok i mitt postfack på jobbet härom sistens:
Till skillnad från postväsende så är ju busslinjehistoria ett helt vettigt ämne att vara superfascinerad av.
Har oxå snubblat över en av de snyggare boktitlar jag sett:
Jag har aldrig känt mig lockad av att läsa Bodil Malmsten, även om jag tycker hon verkar vara en väldigt sympatisk människa, men alltså... "De från norr kommande leoparderna"... åh... det är så man dör en smula.
