"So how did I end up so deeply involved in the very existence I planned on avoiding?"
Vissa dagar är det roligare att katalogisera än andra. Till exempel när jag får katalogisera filmer som den här:
Baksidestexten är fantastisk. Tänk dig att det är Olof Thunberg, rösten i bamsefilmerna, som läser:
"I utkanten av vår lilla stad bor herr Vettman, i ett alldeles eget litet hus med rött tak och en fin trädgård. Vettman är en glad, liten katt som lär sina läsare vett och etikett på ett roligt och pedagogiskt sätt. Han bor i Kattköping där han har många kompisar, inte minst Julia, som är en kanin. Vettman är en grön katt. Och då tänker kanske du att det finns väl inga gröna katter? Nej, det är verkligen inte vanligt, så Vettman är förmodligen den enda katten i hela världen som är så här grön."
För att använda ett slitet uttryck: öh hallå, Utbildningsradion ringde från 70-talet och ville ha sitt överpedagogiska tilltal tillbaka!
I'm a girl and you're a boy
Jag funderade på hur jag skulle ha varit om jag fötts med manskropp istället för kvinnodito. Vilka personlighetsdrag som förstärkts pga att jag fostrats in i en annan könsroll und so weiter. För jag är inte dummare än att jag fattar att somliga av mina beteenden är inlärda och förvärvade och andra är, (om än nedärvda) förstärkta pga min uppfostran till kvinna på bekostnad av andra drag, oavsett hur o-typiskt kvinnlig jag känner mig.
Jag brukar ju tänka på mig själv som en mental hermafrodit, vilket kanske verkar märkligt eftersom jag nog ytligt sett har anammat rätt så många kvinnliga attribut. Det jag menar med mental hermafroditism är att jag tror att jag nog hade kunnat födas i en manskropp och inrätta mig i det ledet lika "bra" som jag inrättat mig i kvinnoledet. Jag tvivlar på att jag skulle ha den där gnagande känslan av att vara född i fel kropp som transexuella har. Manskropp eller kvinnokropp, jag känner mig bara FEL punkt! :D
Min reptilhjärna är på många sätt väldigt dikotomisk, men inte när det gäller kön. Jag föreställer mig upplevelsen av kön i hjärnan som en glidande skala där de som trivs utmärkt i sin könsroll som jättemanliga machomän eller superfeminina hyperkvinnor befinner sig i varsin ände, och själv finns jag nånstans på mitten. Alltså; jag hade utgjort en habil man, på samma sätt som jag utgör en habil kvinna.
Men anywho, hur skulle jag vara som man var det ja.
Jag vill gärna tänka mig att jag hade varit ungefär som jag är nu, att samma saker hade varit viktiga för mig och att jag hade haft ungefär samma värderingar etc (för jag tycker givetvis att mina värderingar är väldigt vettiga och sunda ;-P ), men jag skulle ju lika väl ha kunnat bli helt annorlunda eftersom jag antagligen upplevt saker som triggat andra drag i min personlighet. Tänk om jag hade blivit en s k Snäll Kille ™ som ba "amen ÅÅÅÅH varför vill alla tjejer bara ha 'farliga' killar som behandlar dem som skit föööör??? Jävla tjejer! Jävla feminister!" Fast det har jag iofs svårt att tro eftersom jag som kvinna inte känner mig särskilt bitter på män som kollektiv, trots att de flesta av dem inte alls förstår sig på min speciella typ av charm. Om min grundläggande personlighet hade varit någorlunda lik min nuvarande nu så hade jag nog varit lika benägen att hitta fel hos mig själv på det området även som man, istället för att tycka att tjejer är dumma i huvet som väljer spännande player-Uffe och inte schyssta mig. Dessutom hade genusglasögonen förhoppningsvis åkt på vid någon tidpunkt och gjort att jag liksom nu sett problemen med strukturerna som gör hela orrspelet så ini helvete komplicerat för somliga, och inte tänkt att felet ligger hos alla individer som är mer eller mindre intrasslade i dem.
Eller så hade jag varit androsexuell även som man (eller bi) och säkert känt mig lika malplacerad i HBT-världen som jag gör i heterovärlden, min oerhörda heterosexualitet till trots.
Nåväl.
Som kvinna har jag ju utvecklat förmågan att om inte läsa av andras signaler så i alla fall vara hyperkänslig för att nu kanske det sänds ut nån sorts signaler som jag måste tolka, och fanfanfan vad det stressar mig att veta att jag inte riktigt behärskar konsten och fanfanfan vad det känns som mitt fel när kommunikationen misslyckas. Som man hade jag troligen kommit undan helt utan självförebråelser med att inte känna av andras icke-verbala kommunikation. Jag hade nog varit något av en förvånad buffel.
Jag föreställer mig att jag skulle ha ännu sämre korrelation mellan känslor och intellekt än jag redan har. Jag hade nog blivit ännu mer binär och förlitat mig ännu mer på förnuft och logik.
Jag hade antingen varit ett hypersocialt, utåtriktat kvicksilver eller en reserverad och introvert kuf beroende på vilken sida som premierats mest. Oavsett vilket hade jag troligen varit ganska egocentrisk.
Jag hade älskat uppmärksamhet och att hålla låda.
Jag intalar mig ju gärna att jag hade varit en könsöverskridare som struntat i könsbarriärer vad gäller intressen, kläder och vänner etc etc. Om jag ser på hur jag lever mitt liv idag, som habil kvinna, så måste jag dock erkänna att jag antagligen varit lika benägen att följa minsta motståndets lag även som man och alltså haft några half ass halvmanliga intressen och främst manliga vänner, enkom för att det troligast hade varit vad som kom i min väg genom livet. Som yngre var jag iofs rätt obstinat och skulle gärna göra sånt som andra inte gjorde och sån kanske jag hade varit även som man. Jag hade kanske börjat spela tvärflöjt och dansa jazzbalett istället för att spela kontrabas och gå med i FBU :D
De könsöverskridande aktiviteter jag ägnat mig åt hade nog främst varit på det intellektuella planet. Jag hade sannolikt varit mer intresserad av humaniora och beteendevetenskap än av naturvetenskap och teknik även som man. Kanske hade jag varit lite mer intresserad av natur och vildmarksliv än jag är nu. Det känns som en sida som jag hade haft större incitament att utforska som man med tanke på min bakgrund.
Om mitt intresse för form, färg och estetik hade utvecklats likadant som nu så hade jag måhända varit en smula queer vad gäller kläder och inredning och sånt. Kanske hade jag dragits till nån subkultur där det är mer accepterat för män att spöka ut sig med roliga yttre attribut än i mainstreamsamhället.
Och hur hade jag sett ut då?
Kanske typ så här, men en liten touch av det här och det här. Jag hoppas i alla fall att jag inte hade sett ut så här.
Jag brukar ju tänka på mig själv som en mental hermafrodit, vilket kanske verkar märkligt eftersom jag nog ytligt sett har anammat rätt så många kvinnliga attribut. Det jag menar med mental hermafroditism är att jag tror att jag nog hade kunnat födas i en manskropp och inrätta mig i det ledet lika "bra" som jag inrättat mig i kvinnoledet. Jag tvivlar på att jag skulle ha den där gnagande känslan av att vara född i fel kropp som transexuella har. Manskropp eller kvinnokropp, jag känner mig bara FEL punkt! :D
Min reptilhjärna är på många sätt väldigt dikotomisk, men inte när det gäller kön. Jag föreställer mig upplevelsen av kön i hjärnan som en glidande skala där de som trivs utmärkt i sin könsroll som jättemanliga machomän eller superfeminina hyperkvinnor befinner sig i varsin ände, och själv finns jag nånstans på mitten. Alltså; jag hade utgjort en habil man, på samma sätt som jag utgör en habil kvinna.
Men anywho, hur skulle jag vara som man var det ja.
Jag vill gärna tänka mig att jag hade varit ungefär som jag är nu, att samma saker hade varit viktiga för mig och att jag hade haft ungefär samma värderingar etc (för jag tycker givetvis att mina värderingar är väldigt vettiga och sunda ;-P ), men jag skulle ju lika väl ha kunnat bli helt annorlunda eftersom jag antagligen upplevt saker som triggat andra drag i min personlighet. Tänk om jag hade blivit en s k Snäll Kille ™ som ba "amen ÅÅÅÅH varför vill alla tjejer bara ha 'farliga' killar som behandlar dem som skit föööör??? Jävla tjejer! Jävla feminister!" Fast det har jag iofs svårt att tro eftersom jag som kvinna inte känner mig särskilt bitter på män som kollektiv, trots att de flesta av dem inte alls förstår sig på min speciella typ av charm. Om min grundläggande personlighet hade varit någorlunda lik min nuvarande nu så hade jag nog varit lika benägen att hitta fel hos mig själv på det området även som man, istället för att tycka att tjejer är dumma i huvet som väljer spännande player-Uffe och inte schyssta mig. Dessutom hade genusglasögonen förhoppningsvis åkt på vid någon tidpunkt och gjort att jag liksom nu sett problemen med strukturerna som gör hela orrspelet så ini helvete komplicerat för somliga, och inte tänkt att felet ligger hos alla individer som är mer eller mindre intrasslade i dem.
Eller så hade jag varit androsexuell även som man (eller bi) och säkert känt mig lika malplacerad i HBT-världen som jag gör i heterovärlden, min oerhörda heterosexualitet till trots.
Nåväl.
Som kvinna har jag ju utvecklat förmågan att om inte läsa av andras signaler så i alla fall vara hyperkänslig för att nu kanske det sänds ut nån sorts signaler som jag måste tolka, och fanfanfan vad det stressar mig att veta att jag inte riktigt behärskar konsten och fanfanfan vad det känns som mitt fel när kommunikationen misslyckas. Som man hade jag troligen kommit undan helt utan självförebråelser med att inte känna av andras icke-verbala kommunikation. Jag hade nog varit något av en förvånad buffel.
Jag föreställer mig att jag skulle ha ännu sämre korrelation mellan känslor och intellekt än jag redan har. Jag hade nog blivit ännu mer binär och förlitat mig ännu mer på förnuft och logik.
Jag hade antingen varit ett hypersocialt, utåtriktat kvicksilver eller en reserverad och introvert kuf beroende på vilken sida som premierats mest. Oavsett vilket hade jag troligen varit ganska egocentrisk.
Jag hade älskat uppmärksamhet och att hålla låda.
Jag intalar mig ju gärna att jag hade varit en könsöverskridare som struntat i könsbarriärer vad gäller intressen, kläder och vänner etc etc. Om jag ser på hur jag lever mitt liv idag, som habil kvinna, så måste jag dock erkänna att jag antagligen varit lika benägen att följa minsta motståndets lag även som man och alltså haft några half ass halvmanliga intressen och främst manliga vänner, enkom för att det troligast hade varit vad som kom i min väg genom livet. Som yngre var jag iofs rätt obstinat och skulle gärna göra sånt som andra inte gjorde och sån kanske jag hade varit även som man. Jag hade kanske börjat spela tvärflöjt och dansa jazzbalett istället för att spela kontrabas och gå med i FBU :D
De könsöverskridande aktiviteter jag ägnat mig åt hade nog främst varit på det intellektuella planet. Jag hade sannolikt varit mer intresserad av humaniora och beteendevetenskap än av naturvetenskap och teknik även som man. Kanske hade jag varit lite mer intresserad av natur och vildmarksliv än jag är nu. Det känns som en sida som jag hade haft större incitament att utforska som man med tanke på min bakgrund.
Om mitt intresse för form, färg och estetik hade utvecklats likadant som nu så hade jag måhända varit en smula queer vad gäller kläder och inredning och sånt. Kanske hade jag dragits till nån subkultur där det är mer accepterat för män att spöka ut sig med roliga yttre attribut än i mainstreamsamhället.
Och hur hade jag sett ut då?
Kanske typ så här, men en liten touch av det här och det här. Jag hoppas i alla fall att jag inte hade sett ut så här.
I just wanna say I haven't been away
Nähä gott folk, om man skulle ta och häva ur sig enorma mängder svammel igen då, det var ju ett tag sen sist.
Kollar igenom lediga jobb på AMS och fröjdas över att jag aldrig, aldrig, aldrig mer behöver överväga att söka ett jobb liknande detta och detta igen. Jag är övertygad om att det finns bibliotekarier vars dröm är att jobba på skolbibliotek. Väl bekomme säger jag till er. För min del räckte det med 3 ½ år för att få legitimitet att säga vad jag redan innan min sejour i skolvärlden visste: jag är varken biologiskt eller psykologiskt kompatibel med såna miljöer. De är faktiskt direkt skadliga för min organism. Den här drönaren kan inte anpassa sig.
Utrustad med en dåres envishet köpte jag ett par skor med kilklack härom sistens. Jag är mitt uppe i processen att försöka övertala mina fötter om att de inte alls är satans redskap som kommer bereda dem svåra smärtor och hallux valgus och jag måste säga att det går över förväntan. Idag genomgick jag eldprovet att hasa till jobbet i dem på cykelbanor av blankis och dessutom nedtyngd av packning och det gick bättre än jag hade trott. Jag kom fram utan brutna lårbenshalsar och nu återstår bara att se om fötterna säger upp bekantskapen med mig efter en hel helg i dessa skor.
Annars då? Ja nä inget särskilt skulle man väl kunna säga. Det vanliga. Det knallar. Huvet upp å fötterna ner. Etc etc. Osv osv.
Kollar igenom lediga jobb på AMS och fröjdas över att jag aldrig, aldrig, aldrig mer behöver överväga att söka ett jobb liknande detta och detta igen. Jag är övertygad om att det finns bibliotekarier vars dröm är att jobba på skolbibliotek. Väl bekomme säger jag till er. För min del räckte det med 3 ½ år för att få legitimitet att säga vad jag redan innan min sejour i skolvärlden visste: jag är varken biologiskt eller psykologiskt kompatibel med såna miljöer. De är faktiskt direkt skadliga för min organism. Den här drönaren kan inte anpassa sig.
Utrustad med en dåres envishet köpte jag ett par skor med kilklack härom sistens. Jag är mitt uppe i processen att försöka övertala mina fötter om att de inte alls är satans redskap som kommer bereda dem svåra smärtor och hallux valgus och jag måste säga att det går över förväntan. Idag genomgick jag eldprovet att hasa till jobbet i dem på cykelbanor av blankis och dessutom nedtyngd av packning och det gick bättre än jag hade trott. Jag kom fram utan brutna lårbenshalsar och nu återstår bara att se om fötterna säger upp bekantskapen med mig efter en hel helg i dessa skor.
Annars då? Ja nä inget särskilt skulle man väl kunna säga. Det vanliga. Det knallar. Huvet upp å fötterna ner. Etc etc. Osv osv.
