ETT SORTS HADES

När jag hör Prodigys Firestarter så känner jag mig skyldig till stöld, eftersom jag hittade CD-singeln kvarglömd på ett bord på kårhuset Klaraborg i Karlstad en natt 1996 och tog med mig den hem istället för att lämna in den i bardisken eller vad jag nu borde ha gjort som en god människa.

Om jag fick öva en stund skulle jag nog ännu kunna riva av Visa från Utanmyra på kontrabas.

Dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument

Som gammal kontrabasist är jag otroligt förtjust i basgångarna i swing och rockabilly, men jag kommer inte på nån särskild låt jag skulle vilja kunna. Det vore ju även fett ballt att medverka i nån pampig gammal symfoni eller opera.

(fast Morrissey har ju gjort några rockabillydoftande låtar, och en av dem är The loop. Varje gång jag hör den får jag lust att köpa en kontrabas för 44 lax och lära mig spela igen)

Satan rejected my soul - Morrissey.

Lingonrap - Euskefeurat.

En låt som hittills inte svikit när det gäller att muntra upp mig såna där dagar när allt går åt helvete redan från början och man har en obehaglig känsla i maggropen från det att man slår upp ögonen på morgonen är Komeda - Rocket plane. Jag vet inte om den skulle kunna fiska upp mig från de allra djupaste misärhålen (det kan nog ingen musik), fast den kanske skulle få det att kännas lite mindre överjävligt eländigt där nere på botten.

Dag 21 - en låt som du lyssnar på när du är lycklig

Jag väljer sällan eller aldrig musik utifrån starka känslor som lycka eller ilska. Inte specifikt så att jag tänker "jädrar vad glad jag är, nu blir det minsann lite Fat boy Slim hära!" i alla fall. Men det är klart att sinnesstämningen påverkar litegrann vilken musik jag lyssnar på. Jag sätter ju exempelvis inte på Basement jaxx om jag är helt jävla slutkörd och vill varva ner, ej heller bränner jag av Leonard Cohen när jag känner mig uppåt och energisk och vill ha lite draghjälp. Men större delen av all musik jag gillar gör mig faktiskt harmonisk eller väl till mods på nåt sätt och jag kan inte komma på nån särskild låt som jag lyssnar på för att förstärka en redan existerande känsla av lycka och harmoni.

Däremot finns det musik som jag bara klarar av att lyssna på när jag känner mig hyfsat stabil och nöjd med tillvaron och det är all musik som gör mig det minsta vemodig. När jag känner mig tungsint och melankolisk behöver jag nämligen inte den minsta hjälp att sjunka ännu djupare ner i kvicksanden, så då undviker jag saktmodig och vemodsdoftande musik som t ex Mercury rev, Tindersticks och Mazzy star. Är det riktigt illa så pallar jag inte ens med Doves, Lloyd Cole eller Tanita Tikaram.

Under ett antal år kunde jag inte alls lyssna på den här typen av musik, och det var faktiskt riktigt jobbigt. När jag äntligen började hasa mig upp ur gropen var bland det första jag gjorde en spellista som jag döpte till "Svårmod", och med på den listan finns förutom ovanstående bland annat Badly drawn boy, Editors, Interpol, Strip music, Postal service, Hope Sandoval & Warm inventions, Death cab for cutie, Belle & Sebastian, JJ72, Weeping willows, Guy Chadwick och Jay-Jay Johanson. Där samlade jag allt sånt som jag inte klarat av att lyssna på eftersom det förstärkte känslan av att jag hade en mikrosingularitet i bröstkorgen till olidlighet. Och det var SÅ skönt att kunna njuta av Mazzy star och Cocteau twins igen!!

Och låten som får representera all musik som jag bara kan lyssna på när jag är i harmoni med tillvaron är Doves - There goes the fear.

Dag 20 - en låt du lyssnar på när du är arg

När jag är skitförbannad så hjälper det inte att lyssna på aggressiv musik. Det som eventuellt skulle hjälpa vore att sprida död och förödelse omkring mig med en knölpåk, men det är ju inte så ofta man får möjlighet till det utan jobbiga konsekvenser tyvärr. Dessutom är jag rätt sällan sådär otyglat rasande. Däremot hemfaller jag åt passiv aggression ganska ofta, och då innehar Morrisseys Sorrow will come in the end precis rätt blandning av bombastisk överdrift och självironi som gör att jag oftast börjar fnittra åt mig själv och mitt vältrande i oproportionerlig självömkan.

När jag bodde hemma lyssnade jag dock på radio i princip jämt, eftersom det var den enda källan till ny musik förutom kabelkanalerna. Radions fördel var ju att man kunde spela in från den och det gjorde jag med besked eftersom det inte fanns särskilt mycket pengar att lägga på såna extravaganser som LP-SKIVOR. Jag var dessutom helt oförmögen att spara pengar, så stående poster på önskelistorna till jul och födelsedag var alltid tomma kassettband och skivor av band jag just snappat upp nånstans.

Jag tänkte i vilket fall bjuda på en gammal favvolåt från tiden då det begav sig ( = mitten av 80-talet), nämligen Citylights med William Pitt. Den är en av få låtar som aldrig rykt i nån av de blandbandsrationaliseringar jag gjort genom åren för att spara plats på de dyrbara kassettbanden (och numera grämer mig svårt för - tänk om jag haft en komplett blandbandssamling från 1986 till 2001!) utan som alltid sluppit genom nålsögat. Lyckan var fullkomlig när jag hittade den på youtube härom sistens. Notera speciellt den kissnödige gitarristen. Det ser ut som att han innan videoinspelningen hällde i sig 2 liter cola och sen fick han inte gå på toa eftersom de bara hade råd med en enda tagning.