The sun burns through to the planet's core
Annars har det inte hänt särskilt mycket spännande saker i mitt liv denna majmåndag. Nu ska jag gå och lägga mig och kolla på tv och äta äpple, för jag är helt avsågad efter min maratondag med möte, möte, pass, beta igenom 3 kubikmeter pappersarbete och så pass igen.
(högerarmen har förresten inte ruttnat och trillat av men fan vad besvärligt det är att sätta böcker med endast en fungerande arm)
There are explosive kegs between my legs
I fredags var jag och kollegan I på en konferens på Kungliga biblioteket om RDA, Dewey decimalklassifikation och Svenska ämnesord för musikkatalogisering. Jag katalogiserar ingen musik alls, men eftersom jag ska föreställa katalogansvarig tänkte jag att det är lika bra att hänga med från början med de nya grejerna i alla fall. Och det var ett smart val, för det var en otroligt spännande och intressant dag! Vi fick se exempel på hur man bygger deweykoder och hur man katalogiserar enligt RDA jämfört med KRS. Fan alltså, mitt hjärta PINGLAR!!!
De få tillfällen under dagen som jag inte satt på helspänn med öronen vidöppna funderade jag en del på den manliga blicken. Jag tänker så här att det visst finns en kvinnlig blick också, en som objektifierar män och reducerar dem till attraktionsobjekt, men vi damer får liksom inte lika mycket övning i att använda den. Man skulle nästan kunna säga att vi blir lurade att tro att vi inte HAR nån sån "kvinnlig blick". Jag försöker öva så mycket som möjligt på att objektifiera män som jag tycker är attraktiva och börjar bli rätt skicklig på det, men samtidigt känns det lite etiskt tvivelaktigt.
För jag menar, om jag stod på en scen i en hörsal framför 100 pers och skulle prata om nåt jävligt viktigt som jag är typ bäst i Sverige på så skulle jag känna mig tämligen obekväm om jag visste att hälften av åhörarna satt och begapade bröstens rundning under tröjan eller hur min röv ser ut när jag sträcker mig för att hämta en tuschpenna och tänkte att "fan, den som fick [infoga valfri fysisk aktivitet] den där [infoga valfri kroppsdel]".
Men vänta, det är ju ungefär så det är varje dag att vara kvinna! Om man inte tillhör dem som är utseendemässigt diskvalificerade på olika sätt förstås och därmed helt osynliggjorda och inga att räkna med över huvud taget. Jag vet inte riktigt vilket som är värst; att inte räknas för att man är liggbar eller att inte räknas för att man inte fattar hur man ska göra sig liggbar.
Hur som helst, känslan av att tillhöra den grupp människor som ofta befinner sig på andra sidan den där "blicken" gör ju att begapandet gärna kommer av sig som sagt. När jag sitter och glor lite diskret på en stilig man så tänker jag ibland att fy för den lede vad obehagligt det skulle vara om nån som jag inte finner det ringaste intressant på nåt enda vis satt och kände så här om mig som jag känner nu. Och fan vad respektlöst det är av mig att sitta och tänka på vad jag skulle göra om jag fick en halvtimme i en mörk garderob med den här tjommen utan att han bett om att få vara en del i mina farbror bosse-fantasier. JAAA, jag inser att det är rätt absurt att tänka så, för i de flesta fall låter man ju inte sina snuskiga tankar påverka ens beteende gentemot personen i fråga och så länge man inte gör det är det väl harmlöst. Men ändå.
Jag har ingen aning om vart jag ville komma med den utläggningen, men skit samma.
På vägen till centralstationen slank jag in på Beyond retro på Drottninggatan och tillbringade 90 minuter med att prova klänningar. Hittade en otroligt söt vit- och grönrutig bakelse som jag inhandlade och ska använda tills den går sönder. Dessvärre är den lite genomskinlig, men det är inget som inte ett par vita mamelucker kan avhjälpa. Nu måste jag dock skriva in mig på Betty Ford-kliniken för min shoppoholism med tanke på hur patologiskt mycket grejer jag köpt den senaste tiden.
En strategisk felplanering gjorde att jag missade tåget jag hade tänkt ta så jag kom inte hem förrän runt åttasnåret, och då hade jag inte ätit sen lunch så kvällen tillbringades i soffan med att försöka ta igen näringsbristen och vätskeförlusten så att hjärnan skulle komma i form igen tills jobbet igår.
Och nu ska jag avsluta denna postmodernistiskt fragmentariska och fullkomligt osammanhängande litania eftersom jag ska jobba 11 timmar imorrn och måste gå och lägga mig nu för att inte krokna vid lunch.
I'm still right here where I always was
När jag vaknar på morgonen måste jag ut igen. På väg ner till dasset ser jag hur daggen glittrar i spindelväven i vinbärsbuskarna och solen som ligger precis bakom huset kastar den karakteristiska, spetsiga skuggan på marken som gör att jag vet att klockan är ungefär halv tio. Jag står en stund i skuggan på gården och känner på luften. Den är hög och klar och skimrande och mättad med doften av nyponrosor. I häggen dingnar klasar av de bittra bären som smakar skarpt och sommar och sitta med kusinerna i kvällningen på ett ljummet plåttak och spotta kärnor och bli så sträv i halsen att det känns som om tungan ska fastna i svalget.
Kontrasten mellan skuggan och den soldränkta lejdan inger en nästan overklig känsla. Hur kan det vara såhär vackert? Vad är det som gör att jag känner mig så totalt fridfull, så genomgripande harmonisk av att vara här? Jag är så innerligt tacksam över att det fortfarande finns ett ställe på jorden där barndomens magi fortfarande lever och slår ner i mig med osannolik kraft bara jag andas luften. Jag behöver inte anstränga mig, det bara kommer. Jag blir lika förvånad varje år när jag kommer hit, stålsätter mig mot upptäckten att magin är borta, men farhågan har hittills alltid kommit på skam.
Jag sätter mig även nu på bryggan. Det doftar sådär som det bara gör i Bjärten, sådär så att jag ryser i hela kroppen och glömmer bort allt utom hur underbart det är att vara här. Minnena uppfyller mig till brädden så att det inte finns plats för något annat. Jag känner mig hel och fullkomlig och värmen i bröstet driver upp tårar i ögonen. Sjön är alldeles spegelblank, skogen som ramar in vattnet avtecknas på den glatta vattenytan så att det nästan blir svårt att se var speglingen börjar och verkligheten slutar. Likaså korresponderar himlen med sin förgängliga like här nedan. En vindil, en fisk som hoppar eller en båt som drar förbi skulle förstöra illusionen av perfekt harmoni mellan himmel och jord, men så länge det är stilla njuter jag av känslan att allt är ett.
GILF IV
Jag gillar curling. Den sporten är väl inte direkt känd för att drypa av hotties, men i årets kanadensiska OS-lag fanns han! Mina drömmars curlingspelare:
JOHN MORRIS.
John, bara så att du vet; mitt bo är öppet för dina stenar NÄR SOM HELST. Inga guarder här inte.
*går och byter underkläder*
I didn't realise you wrote such bloody awful poetry
Man ser sällan så
töntig ut som i ett par
splittnya converse
You are a flatulent pain in the arse
Jag börjar med det viktigaste; dagens anti-outfit som jag tror är den djärvaste hittills:
Jag ser verkligen helt sjukt hjulbent ut. Ser jag verkligen ut sådär?? Nåväl.
Tröja: Samma som här.
Boxers: New yorker 2010. Så jävla sköna att sova i, jag måste nästan köpa fler!
Sockar: Samma som här.
Pjuck: Dagsfärska knallblå converse allstar från Nilson. Inte för att de behöver bli ingådda direkt, men det är så treeevligt att sprätta omkring i mina nya fina skor och de matchar shortsen så fint.
I förmiddags när jag satt i infodisken fick jag ett intressant samtal. En herre ringde och försökte övertyga mig om att han hade pratat med mig om en bok igår som "vi" inte kunnat hitta, och nu hade han hittat mitt telefonnummer på bibblans webbplats där somliga i personalen, däribland jag, finns på bild i personalförteckningen. Jag hade inte den blekaste aning om vad han jiddrade om, men han lät så tvärsäker att jag började tvivla på mitt minne. Pratar man med 60 pers varje dag om 95 olika böcker är det ju lätt hänt att man glömmer bort några av dem, men jag brukar i alla fall komma ihåg när jag blir påmind vad det rör sig om. Det lustiga, eller irriterande, var att han inte gav sig utan ägnade säkert fem minuter åt att försöka övertala mig om att det verkligen var mig han hade pratat med. När jag sa att jag över huvud taget inte hade satt min fot på skönlitteraturavdelningen, där det hela skulle ha ägt rum, igår så gick han motvilligt med på att ta telefonnumret till en kollega där som kunde nysta vidare i ärendet. Men när vi la på lät han fortfarande inte riktigt övertygad om att jag inte bara dribblade frågan vidare av ren lättja och att det visst var mig han pratat med.
B, som jag hade pass tillsammans med, sa efteråt att hon beundrade mitt tålamod och att hon hade exploderat efter en halvminut av "Nä men det var nog inte jag ändå... jag känner inte alls igen den titeln...". Hon har sagt flera gånger att hon tycker att jag har en ängels tålamod och att jag alltid är så otroligt pedagogisk och hjälpsam. Det känns lite bisarrt att höra, för själv tycker jag att jag är en korsning av Carol och Homer.
Nu återstår bara att försöka räkna ut vem av mina kollegor som är min dubbelgångare. Det var inte den mest uppenbara, den nästan jämnåriga A som också har långt, brunt hår och dessutom hade pass på Skön igår. Det kan ha varit I, men hon är runt 50 och även om hon är väldigt stilig hoppas jag att jag ser ut att vara närmare 35 än så.
Mitt korståg mot den förhatliga avdelning Dog, differentiell psykologi fortsätter. I dagens exempel ser vi två böcker som anses så viktiga att vi har dem i flera upplagor. Vi kan även få veta om vi har ett manligt eller kvinnligt sätt att tänka och lära oss släppa ut den vilde mannen inom oss. Det är verkligen helt jävla omöjligt att gå förbi den hyllan utan att få en skrattattack och ett raserianfall samtidigt. Det kan inte vara bra för blodtrycket att uppfyllas av så motstridiga känslor för ofta, så jag tror jag ska undvika att sätta böcker på Dog ett tag framöver.
Om man bara vill få en skrattattack så kan man uppsöka avdelning Pl, Hobbyverksamhet, där boken Tillverka dina egna sexleksaker står. Där kan man få väldigt handfasta tips på hur man t ex svarvar sig en dubbeldildo eller virkar en erektionskalsong, eller hur man kan se till att få i sig sina grönsaker, som boken så fyndigt uttrycker sig istället för att skriva "så knullar du dig själv med en majskolv utan att få en infektion i fittan/röven". (det är svårt att se, men om du tittar noga ser du att i instruktionen för hur du använder en aubergine står det "Vid införandet ska du akta dig för att låta den försvinna, då blir den lätt till mos" *garvar tills jag får ljumskbråck*)
Efter jobbet skulle jag inhandla en maskara och en rulle svart gummitråd men kom även hem med en ny garderob svarta nätstrumpbyxor och som sagt ett par knallblå converse. Den shoppinginducerade lyckan är fullkomlig och den uttråkade rastlöshet jag känt i ett par dagar har tillfälligt stillats som den alltid gör efter en redig utgjutelse av pengar. Dessvärre råkade jag bli pank på kuppen så jag blev tvungen att ta apostlahästarna hem istället för att köpa ett nytt busskort, men det gjorde inget för det var så härligt ute och det luktade syren hela vägen hem. Hämtade ett paket också som innehöll en"unik klänning från H&M" som det stod i objektsbeskrivningen på tradera. Att använda orden "H&M" och "unik" i samma mening känns ju som nyspråk i samma anda som slagorden "krig är fred", "frihet är slaveri" och "okunnighet är styrka" i George Orwells 1984 men klänningen är hur som helst fett stilig och kommer bli ännu snyggare om jag låter bli att gå upp mer än ett kilo och syr ut knapparna frampå så att damerna får lite större svängrum.
There are brighter sides to life and I should know because I've seen them but not very often
Sapfisk reflektion över vardagstristess
Regnet strilar, jag håller på att ruttna
Nagellack som torkar lyckas mig hålla
fast i oändlig spänning, o, jag ryser
Snart kommer sömnen
Stundom tycks mig livet en smula öken
Ökenspridingen smittar som en cancer
Om jag blundar kanske den inte ser mig
Låt mig få sova
När jag vaknar imorgon skiner solen
Jag har plötsligt blivit ett lyckligt pucko
Priset för friden är dessvärre hjärnan
Kan inte sova!
And the hills are alive with celibate cries but you know where you came from, you know where you're going and you know where you belong
Vid halvtvåtiden tog jag Röda vågen ur spiltan och rullade ner på stan. Makalöst väder, alldeles lagom varmt och ingen hemsk motvind. Stan var invaderad av ungdomsorkestrar. Var man än gick satt en orkester och spelade taffliga storbandsversioner på gamla slagdängor som Phantom of the opera eller James Bond-ledmotivet. Jag drog upp volymen på mp3-spelaren och försökte hitta alternativa rutter för att slippa skiten, men det var svårt efter som de som sagt var ÖVERALLT.
Tog en sväng på pöbelbutiken Gina tricot, där det som vanligt var proppat med folk. Hittade ett hårband bestående av tre rader svarta plastpärlor på ett reaställ. Köpte 3 st med den brutala baktanken att slakta dem och använda pärlorna i min smycketillverkning. Svarta pärlor kan man aldrig få för många av. Gjorde det strategiska misstaget att gå ut en annan väg än jag kom in, vilket ledde till att jag hittade ett annat reaställ med kläder som kostade 50 spänn. Jag brukar alltid göra osannolika fynd på såna där ställ där allt hamnar som de trendkänsliga anser vara avskrapsfnaset från förra säsongens kollektion. Igår var inget undantag. Var farligt nära att gå hem med ett par HAREMSBYXOR, trots att jag svurit en helig ed på alla mina döda och framtida släktingars själars salighet att aldrig i livet sätta på mig detta fruktansvärda plagg som totalt saknar existensberättigande. Dessa var dessutom nån sorts korsning mellan chinos och haremsbyxor, vilket spär på horribiliteten ytterligare. Till mitt försvar vill jag lägga fram att jag är otroligt svag för baggy brallor som sitter ledigt och skönt upptill, men det är ändå ingen ursäkt för att NÄSTAN köpa ett plagg som får MC Hammers garderob att framstå som ett under av diskretion och god smak. Hur som helst; jag klarade mig ur stilfällan och lämnade istället butiken med en kjol i obestämbar färg. Jag vet inte riktigt om den är ljust isblå, ljust mintgrön eller lätt silvermetallic, men det är skitsamma för snygg är den. OCH den har fickor, vilket innebär att den funkar på jobbet. Dessutom ser den lite lagom exekutiv ut, vilket ju är en look som jag av nån anledning har utvecklat en förtjusning i på sistone.
Efter en sväng på H&M gick jag till min optiker emedan jag planerar skaffa ett par solbrillor med slipade glas. På en av kedjans butiker hittade jag mina drömmars båge:
De är så OTROLIGT balla! Och det bästa är att optikern kan sätta dit sadlar vid näsan oxå så att jag slipper problemet med nedglidande glasögon eller att de kommer så nära ögonen att ögonfransarna tar i glasen när jag blinkar. Å vad jag längtar tills de är klara! Då ska jag ha på mig dem jämt, även inomhus och på kvällarna.
På kvällen gled jag ner på stan igen och äntrade B&Bs veranda med L och Å. Där satt vi i ett antal timmar och hinkade öl och filosoferade. Eftersom det var SPORT på tv (det är tydligen nåt rätt stort arrangemang som pågår just nu... jag tror det är VM i OS eller nåt...) hade man riggat upp en storbildsskärm på verandan och en nere i bistron. Lyckligtvis satt vi så långt bort från skärmen att vi slapp höra folk svagsinta kommentarer och analyser av matcherna men när det hände nåt extra anmärkningsvärt, som t ex att Zlatan gjorde mål eller nåt annat helt oväntat så utbröt förstås det obligatoriska brölandet. Då är det bara att lägga ner alla försök till samtal och vänta tills den allmänna uppståndelsen lagt sig. Ungefär som när man står och pratar med nån vid en väg och det åker förbi en långtradare eller en motorcykel eller nåt annat fordon vars motorljud man blir mordlysten av.
Efter en av alla kvällens brölsessioner suckade Å och förkunnade att hon aldrig skulle kunna ligga med nån som brölar till sport. Jag tänkte givetvis svara nåt i stil med att "nä fy fan, inte jag heller!!!!!", men var tvungen att bita i det sura äpplet och erkänna att det var ju precis det jag gjorde i fem år... Nåväl, även solen har fläckar och detta misstag ska inte upprepas igen. Om det inte handlar om en i övrigt osedvanligt het person vars personlighet jag inte behöver bry mig om. Eller Sean Bean. Sean Bean kommer undan med det mesta som jag annars föraktar.
Och idag är det urinväder och jag funderar på om jag ska börja titta på Battlestar Galactica eller fortsätta med DS9.
While Wilde is on mine
Sonett till alla som någon gång lidit under spysjukans och rännskitans ok
Klen är jag och svag som en nyfödd råtta
Någon vill mig illa, jag är helt hundra
På miltals avstånd hörs min mage dundra
Tur att jag har en mugg och slipper potta
Genom näsan färdas den första spyan
Vidrig dess namn är och dess smak är galla
Hur i helvete ska jag detta palla?
Har min mage besatts av en harpya?
Febern skjuter i höjden men jag fryser
"GE MIG NÄRING!!" skriker kroppen och skiter
fullständigt i att jag ej kan stå upprätt
Lust att äta med sin frånvaro lyser
Vätskeförlust? Ja, minst trehundra liter!
Värld, adjö, jag dör i en flod av kallsvett
I was looking for a job, and then I found a job II
1. För några veckor sedan la någon in en reservation på DVD:n "Värsta språket". Mina kollegor letade högt och lågt efter den innan de gav upp och lämnade ärendet vidare till mig som ansvarig för språkvetenskap. Jag mindes då att jag för några månader sen hade hittat skivan ute i biblioteket utan fodral och tagit in den till mig. Sen blev den liggande där, eftersom jag tyckte att jag hade andra saker att prioritera än att försöka fixa ett nytt fodral till filmen. Jag hade dock glömt att göra en anmärkning i katalogen om att filmen inte är tillgänglig, så därför kunde låntagaren nu reservera den.
2. Veckan innan jesu flygare tänkte jag att nä men nu måste ju den stackars reservanten få sin film. Efter några turer som jag inte ska beskriva här bestämde jag mig för att själv fixa fram ett nytt fodral, trots att det egentligen inte är mitt jobb. Sen blev jag sjuk och sen blev det långhelg. Här har vi alltså förklaringen till varför låntagare nr 1 inte fick sin film direkt, fastän den skulle finnas på hyllan och det bara borde vara för oss att gå och hämta den.
3. För några dagar sen gick jag ner till inköpsavdelningen och frågade om de hade nåt gammalt DVD-fodral som jag kunde använda. Jodå, jag fick ett och fixade till det enligt konstens alla regler för hur man gör ett fult och pinsamt skabbfodral; jag gjorde etiketter med hyllsignum och huvuduppslag med en dymo och skrev ut en bild på omslaget som jag sorgfälligt tejpade fast på framsidan (dock innanför plasten...).
4. När jag skulle lägga in filmen i katalogen märkte jag att streckkodsetiketten på det nygamla fodralet redan var kopplad till en annan film. En film som alltså inte existerar som fysiskt exemplar längre eftersom jag satt där med det tomma fodralet. Vad som än hänt med ursprungsfilmen så hade den av oss som fick ärendet glömt att gallra den innan h*n lämnade fodralet till inköpsavdelningen för återanvändning.
5. Och vad värre var; den filmen var inte bara reserverad, utan även infångad till en låntagare
(när man återlämnar ett reserverat medium syns det på reservantens bibliotekskort att h*n har något att hämta, och nästa gång vi skickar ut reservationsmeddelanden får h*n sms eller mejl om att boken/whatever kommit in)
som fått reservationsmeddelande om den i mars. Eftersom vi så långt det går försöker meddela vad som hänt när nåt går snett så ringde jag upp låntagare nr 2 och berättade kort varför h*n aldrig fick sin film och frågade om h*n ville att vi skulle köpa in ett nytt exemplar. Det ville h*n, så jag lämnade ärendet vidare till kollegorna på barnavdelningen, där filmen hörde hemma från början.
6. Till sist gallrade jag filmen som inte längre fanns, knöt den nu "lediga" streckkodsetiketten till "Värsta språket" istället och återlämnade den så att reservationen fångades in till låntagare nr 1. Sen gick jag iväg med den till receptionen, där låntagarna hämtar sina reserverade medier.
Låntagare nr 1 fick alltså sin film några veckor senare än h*n förmodligen räknade med, och låntagare nr 2 kommer förhoppningsvis få sin om ytterligare ett par dagar sådären två månader för sent.
När det gäller de här filmerna var det ju bara en slump att jag hade hyfsad koll på händelseförloppet. Oftast när man råkar på en sån här grej är det svårt att säga vad som hänt eftersom man inte varit inblandad alls och det finns en gräns för vilka konstigheter man kan spåra med hjälp av vårt datasystem. För det mesta är det dock en rad liknande kalamiteter som inträffat och inte nån illasinnad biblioteksanställd som fifflat med beställningen, vilket somliga faktiskt tycks tro om man ska döma av deras reaktioner...
Men gammal hederlig klantighet är i och för sig också av ondo och bör bestraffas hårt!
Me - without clothes? Well a nation turns its back and gags
Igår tillbringade jag inte hela eftermiddagen i badrummet, nybytta lysrör till trots (men det blev en dusch och en kabel i alla fall), utan satt på balkongen och SKAPADE. Jag SKAPADE en miljon armband emedan jag fått dille på att ha armband parvis. Om jag vill ha en massa gröna armband måste jag alltså göra dubbel uppsättning så att jag kan ha lika många på båda armarna. Hej, jag heter Hades och är autistisk, det är därför jag älskar symmetri.
På lunchen idag fick vi en idé om att ha SAB-systemet som tema för nästa personalfest. Man väljer ett signum att klä ut sig till och så har vi gissningstävling. Det låter förstås ohyggligt insnöat och vansinnigt trist, men jag tror på allvar att det skulle kunna bli kul. Jag skulle till exempel kunna tänka mig att klä ut mig till
Ceae - sakramenten
Fmi - fornkyrkslaviska
Vebaa - sexuellt överförda sjukdomar
Ohm - allmänna samlingslokaler
Knax - rumäner i utlandet
Sva - armborst och bågar
Uag- celest mekanik
Qadba - monopol och oligopol
Ufhef - ofullständiga svampar
Ijmbg - banjoorkestrar (men jag är nog inte tillräckligt inavlad för att utgöra en trovärdig banjoorkester)
Tråkmånsarna som inte gillar maskerad kan ju alltid välja nåt simpelt som
Qdfja - hundar
och de som är lite till åren komna behöver inte klä ut sig alls eftersom de av naturen tillhör
Jc - fornlämningar: Sverige.
I was looking for a job, and then I found a job I
När jag berättar vad jag jobbar med så händer det ganska ofta att folk blir förvånade över att jag inte sitter i informationsdisken hela dagarna. På ett sätt kan jag förstå hur den missuppfattningen kan uppstå. Man kanske ser sin barndoms stadsdelsbibliotek framför sig med den blida tanten/griniga kärringen som alltid tycktes sitta i disken eller pyssla i nån hylla. Och delvis stämmer det; på ett mindre bibliotek är det ofta svårt att skilja på yttre och inre tid. Man gör många av de dagliga sysslorna ute i disken, som t ex omvärldsbevakning och planering av olika aktiviteter.
När man jobbar på ett större bibliotek som jag gör är arbetstiden oftast reglerad så att man har ett visst antal timmar i infodisken i veckan och resten av tiden jobbar man vid sitt skrivbord med exempelvis inköp och planering eller går på möten med kollegor och externa aktörer om olika inre angelägenheter och projekt som man medverkar i.
Mina tre huvudsakliga arbetsuppgifter är ansvar för bibliotekskatalogen, för några avdelningar/ämnesområden på fackbiblioteket och för bibliotekets avdelning för Västmanlandslitteratur.
Som katalogansvarig ska jag ha en övergripande koll på allt som rör klassificering och katalogisering; se till att det går att hitta i hyllorna med ledning av det som står i bibliotekskatalogen och att beskrivningen av böckerna som finns i katalogen stämmer överens med de fysiska exemplaren. Det kan låta simpelt men du anar inte hur många fallgropar det finns och vilket rigoröst regelverk biblioteken använder för att den bibliografiska beskrivningen ska bli så korrekt och precis som det bara går. Och på mitt bibliotek är det mitt jobb att kunna det bäst. Dessutom katalogiserar jag en del av de böcker vi köper som inte finns i BURK, som är Bibliotekstjänsts nationella katalogdatabas. Där läggs de flesta de flesta böcker som ges ut i Sverige in och därifrån importerar vi poster till vår lokala katalogdatabas.
Den stora grejen inom det här fältet just nu är att Sveriges bibliotek inom några år kommer att gå över till ett nytt klassifikationssystem, så det senaste året har jag åkt på ett antal seminarier gällande detta. Snart kommer även en ny version av katalogiseringsreglerna som är så pass förändrad att det kommer att bli som att lära sig allt för första gången igen. Men det ska bli spännande! Det behövs verkligen nya regler eftersom de senaste kom ut 1990 och det har dykt upp en hel del nya medieformat och publikationsformer sen dess.
Ansvaret för Västmanlandssamlingen innebär bland annat att jag bevakar utgivningen av all litteratur som på nåt vis handlar om Västmanland. Det gäller förstås främst böcker men även artiklar, filmer och uppsatser. Allt jag köper katalogiserar jag i den nationella bibliotekskatalogen Libris. Jag samarbetar också på olika sätt med andra som jobbar med lokalhistoria, exempelvis arkiven och museérna här i stan. En stor del av det här jobbet är att svara på frågor från allmänheten som mina kollegor vidarebefordrar till mig eller som ställs direkt till mig. Det kan röra allt från om det finns nåt skrivet om naturen kring hökåsengropen till uppgifter om tornväktaryrket på 1700-talet eller om Västerås som stifts- och skolstad och kopplingen mellan kyrkan och skolan ur ett kulturhistoriskt perspektiv.
Dessutom är jag ämnesansvarig för historia, språkvetenskap, pedagogik, naturvetenskap och krigsväsen. Det innebär att jag köper in böcker i dessa ämnen (nyinköp, kompletteringsköp inom ämnen där utbudet är dåligt och återköp av böcker folk frågar efter som blivit stulna eller på annat sätt försvunnit) tar emot inköpsförslag, svarar på extra kniviga referensfrågor som kollegorna skickar till mig som ämnesansvarig, gallrar och håller koll på att avdelningarna inte förfaller totalt och blir extremt inaktuella etc.
Varför känner jag ett behov av att upplysa om det här? undrar nu den uttråkade vän av ordning. Jo, ser du, det får du reda på om du kan nedlåta dig till att återvända imorgon, samma fladdermustid, samma fladdermusblogg.
(JAMEN NEJ, jag menar inte fladdermus i betydelsen "dam som är mycket förtjust i att omsluta mäns könsorgan med sitt könsorgan"!! Skärpning för i helvete, och inse humorn i att skriva "fladdermustid" istället för "bat time"!!!)
Don't leave us in the dark
Imorrn har jag en träff med min kvartersvärd som ska visa hur man byter lysrör. Han förbarmade sig och gick med på att göra det efter att jag i ett mejl kallat mig för "Hades Kronosson, lysrörsbytarnovis", annars är det tydligen mitt jobb som hyresgäst att fixa sånt. Jag har alltså idkat diverse aktiviteter i ett mörkt badrum sen i lördags. Tur att jag bor ensam.
Här kommer i varje fall en anti-outfit från igår med vilken jag, if I do say so myself, verkligen börjar röra mig i överljusfart åt Galna kattant-hållet .
Kofta: samma som här.
Klänning: från flumaffären Shanti shakti på Badhusgatan 2003.
Pyjamasbrallor: samma som här (åkte på för att det var kallare än jag trodde på balkongen).
Strumpor: samma som här.
Och som kontrast (och för att jag känner att jag kanske drog på lite väl mycket om pennkjolens effekt på min kropp i lördags):
Lyndi, det är officiellt tillåtet att håna mig nu för att jag lägger upp RIKTIGA outfitbilder i min blogg, tagna med fjortisdålig mobilkamera och där jag dessutom poserar på ett utomordentligt fånigt sätt.
And what a terrible mess I've made of my life
Efter snart ett dygn med mörklagd mugg kan jag här presentera en lista över saker som känns jävligt besvärliga när lyset i badrummet är trasigt:
1. Bajsa.
2. Duscha.
3. Plocka ögonbrynen
4. Ha folk på besök (tur för mig att det aldrig händer, förutom förra lördagen då när jag hade fest... Och en jävla tur att lysröret inte pajade i söndags när jag hade magsjukan från helvetet! Visserligen hade jag nog prickat toalettstolen ändå, men allt som gör livet besvärligt upphöjs ju till 1000 när man är krasslig). De flesta människor vill ju stänga om sig när de ska lätta blåsan eller tömma tarmen och det måste jag respektera, så därför tänker jag inte bjuda hem nån innan det åter finns ljus i mitt badrum.
5. Försöka räkna ut hur man byter lysrör.
Det mesta av det andra man ägnar sig åt i badrummet funkar i mörker eller går att flytta till en annan spegel. Eller ja, duscha går väl bra i mörker det med, men allt som gör den redan från början trista proceduren ännu jobbigare är ett förödande steg på vägen mot att gro igen totalt.
Tur att jag ska jobba imorrn, då kan jag passa på att släppa ut herr Brun. Plocka ögonbrynen har jag nyss gjort, så förhoppningsvis ska ett lysrörsbyte ha kommit till stånd nästa gång behovet uppstår (vilket torde bli typ... på torsdag med tanke på att min kroppsbehåring växer lika fort som bambu).
Tillägg: å, å, jag kom på en grej till som måste vara med på listan:
6. Allt som har med mens att göra.
I'd like to drop my trousers to the world
Den oförlikneliga JävlaJenny hade en insiktsfull kommentar till min jeremiad om könsroller:
"En liten tröst är att man inte kan veta om inte de damigaste av damer också står och krånglar i provhytter och hyperventilerar över att så och så mycket av brösten och den tajta röven måste visas upp för allmänheten för att komma undan som dam och slippa kuvas offentligt i extreme makeover. Å andra sidan, och här är min mörkaste hemlighet, skulle jag hoppa och studsa lyckligt om någon kunde tala om för mig någon gång om jag gör rätt eller inte, en liten push bara eller ett brutalt uppvaknande. Får man ha brallor från barnavdelningen när man passerat trettio? Om man vill framstå som seriös? Hur länge är det okej att färga håret rött? Inte för att det börjar bli grått utan för att man inte vill misstas för pervers hennatant med för många katter.
Varje gång jag tycker att jag löst ett dilemma uppstår två nya, för allt ska kvantifieras för att passa in, inte för lite inte för mycket.
Fast vi har ändå privilegiet att välja mellan kjol och byxor om vi behagar, ett litet försprång men ändå."
Jag började svara, men insåg att det skulle bli så långt att det snarare blev ett eget blogginlägg så here it goes:
"Jo, det är ju bland annat det man kommer underfund med så småningom. Att det är precis lika besvärligt för andra att dra på sig kvinnokostymen, men att väldigt många nog inte ifrågasätter att det krävs att man fixar, trixar, rakar, plockar, framhäver, döljer, vickar, plutar, trutar, ler inbjudande, är lagom LAGOM och ständigt visar sig från sin bästa sida för att passera som KVINNA™. Och värre än så; vi lär oss till och med att GILLA det!!
Det gör mig förbannad att så många människor, damer och herrar, tillbringar en stor del av sina liv med att räkna ut hur de bäst ska pressa in sig i en jävla chimär, en sorts kalleankavärld som liksom nationalekonomisk teori inte beskriver VERKLIGHETEN utan hur några idioter tycker att verkligheten BORDE vara... (sådärja, nu fick jag in lite kritik mot marknadsekonomi också...)
När det gäller kvinnor misstänker jag dessutom att om vi INTE hade blivit drillade att hålla på som vi gör så hade världen varit ett mer jämställt ställe för länge sen, för då hade vi haft TID till att kämpa för det och erövra ännu mer av det intellektuella landskapet, istället för att oroa oss för att håren på överläppen börjar synas lite för mycket eller vilken BH som framhäver brösten på det bästa sättet, utan att för den skull vara vulgär.
Om det betyder nåt så tycker JAG att man kan köpa kläder var som helst så länge de passar (men jag känner mig alltid... som en skumraskfigur på nåt märkligt vis när jag smyger runt på barnavdelningen efter kläder till mig själv...), färga håret i vilken kulör man vill så länge man ids och ändå framstå som en kompetent och mogen person, eftersom man ÄR en kompetent och mogen person. Om inte annat märker folk det när man öppnar käften och kräver sin rätt. Vuxna ser annorlunda ut idag än för bara 10-15 år sen och det kommer världen vänja sig vid. När vi sitter på hemmet kommer ju 75% av grannarna se ut ungefär som vi. Men jag förstår precis vad du menar med dilemmahydran; det är inte helt lätt att jobba på bibliotek och göra ett trovärdigt intryck på the random patron när man varken ser exekutiv ut eller som en gudrun sjödén-kulturkofta ;P
Och för att återgå till pervers hennatant-resonemanget; det syns definitivt skillnad på nån som försöker se ung ut och därför konserverar sin klädsmak nånstans i 20-årsåldern och på nån som har en STIL som kanske sticker ut lite men som ändå åldras med en. Tycker jag. Och är det nån som missar det eller får fel uppfattning så är det h*n som ska sätta sig på nåt vasst och rotera och inte vi som ska ändra på oss."
I stake my claim, I'll fight to the last breath
Jag är skeptisk.
För personer som aldrig upplevt det som nåt problem att det väntas det ena av dig om du är dam och det andra om du är herre, eller som aldrig tyckt att det kan vara svårt att avkoda omgivningens förutfattade meningar och sociala regler för de två könen kan det säkert förefalla märkligt att lägga ner så mycket tid på att hävda att det inte är så enkelt för alla.
För andra är det självklart att det vållar både huvudbry och faktiskt lidande när man inte riktigt känner att man passar in nånstans.
Jag brukar beteckna mig själv som mental hermafrodit. Det säger väl det mesta om hur jag ser på min plats i tillvaron och bland alla könade människor där ute. Jag ser ut som en kvinna, jag gillar att fixa och dona med kläder och smycken, jag gillar att ha jättelångt hår, mitt umgänge består till största delen av kvinnor. Men när jag drar på mig den där söta kjolen eller fina klänningen och tillbringar en halvtimme med att prova ut rätt accessoarer är det ändå som att jag klär ut mig till KVINNA™.
För mig är utseendet som en målarduk. Att jag hade turen att födas i en kvinnokropp innebär att jag har större frihet att styra ut mig på ett roligt sätt än om jag hade haft en manskropp. Men jag har otroligt svårt att se mig själv som en del av KVINNLIGHETEN™. Det är därför jag blir så förvånad när jag exempelvis provar kläder som får mig att se sådär jättestereotypt kvinnlig ut. Vadå, är det där jag? Och så blir jag full i skratt, för det känns SÅ bisarrt att föreställa sig att jag skulle tillhöra samma art som alla de där damerna som helt naturligt vet hur man ska göra för att se ut och bete sig som behagfullt ögongodis. Sen lyfter jag blicken några decimeter, möter mina ljusblå i spegeln och ser att PUH, jag finns kvar där inne.
Den här medvetenheten om att nåt inte riktigt stämmer har funnits så länge jag kan minnas. När jag var barn och tonåring hade jag varken förutsättningar eller förmåga att sätta fingret på problemet, förutom det enklaste och mest självklara förstås; att det var mig det var fel på.
Med stigande ålder, ökad bildning och växande intellekt har jag fått och förvärvat redskap att ifrågasätta och problematisera och därmed bli varse att det inte finns EN sanning.
Men den sanning som serveras oss idag är som en matris; den har dig, från ditt första andetag. Antingen ser du aldrig igenom den eller så får du det förlösande pillret och från det ögonblicket är filtret borta för alltid. Du kan aldrig mer bli den du en gång var.
Ibland är det en förbannelse, men oftast en välsignelse. I varje fall för mig, som gradvis började förstå, verkligen FÖRSTÅ att det finns lika många sätt att vara dam och herre som det finns människor. Att det inte bara var jag som råkat bli nåt konstigt "mittemellan fast ändå inte".
Men hur känns det då, det där "jag kände att det var nåt som inte riktigt stämde"...? Hav tålamod så ska jag försöka förklara. Här nedan kommer en text som jag skrev i ett annat forum för flera år sen.
"Jag minns mycket väl att jag kände mig begränsad som barn, även om jag givetvis inte fattade varför. Idag skulle jag ha sagt att jag kände mig begränsad av att socialiseras in i en roll som jag inte kände mig hemma i, men det är väl lite för mycket begärt av en femåring att komma med en sån analys.
Jag var utagerande och oblyg, tyckte om uppmärksamhet och hade föräldrar som klippte mitt hår kort av praktiska skäl (värmeslag var annars en reell fara...) och satte på mig tåliga kläder. Men jag gillade också att leka med barbie och att skriva och rita och andra stillsamma "tjejlekar". Det föll sig så att jag lekte mest med tjejer eftersom jag ofta upplevde killar som stöddiga och jobbiga.
Vad som stört mig långt upp i vuxen ålder är att jag aldrig fick vara bara jag. Alltid skulle det kommenteras att jag var en pojkflicka etc. Så till slut kände jag mig inte riktigt hemma nånstans. Jag visste ju att jag var en flicka, och hade absolut ingen önskan om att vara pojke, men kände mig missanpassad och snärjd av att omgivningen verkade känna ett tvång att kategorisera mig.
Fram till puberteten var jag ändå ganska glad och nöjd, tyckte mest det var kul när folk tog fel och trodde att jag var en kille t ex. Jag upptäckte snabbt att man som pojke "fick" göra fler saker och att det var lite mer status att vara pojke eller åtminstone likna en, så jag spelade på det.
Sen när allt började bli mer uppdelat i tjejer och killar, tror det började nån gång i slutet på lågstadiet-början på mellanstadiet, så blev det mer problematiskt att sticka ut som jag gjorde. Jag blev smärtsamt medveten om att jag varken räckte till som tjej eller som kille. Jag var inte tillräckligt tjejig för att passera som tjej, och inte tillräckligt grabbig för att passera som kille.
I högstadiet började jag tycka det var kul att experimentera med kläder och smink, men jag såg ändå aldrig mig själv som "med i leken". Visst var det kul att fixa med roliga kläder och visst såg jag mig som tjej i det avseendet att jag tyckte det var kul att leka med färger och former osv men jag kände aldrig att jag spelade i samma division som de andra.
Den här känslan av utanförskap har hängt med hela livet och jag har egentligen aldrig känt mig hemma i det så kallade spelet mellan könen. Först när jag var en bit över 20 var jag såpass säker i mig själv att jag blivit herre över alla sidor av min person istället för att känna mig obekväm i att inte höra hemma nånstans.
Än idag känns det dock som att jag "klär ut mig till kvinna" istället för att vara en "SANN" kvinna, och jag har periodvis känt mig väldigt uppgiven över att sånt som verkar komma naturligt för andra bara känns skitjobbigt och meningslöst för mig. Varför blev jag inte ett viljelöst våp som inte ser problem i att slätraka hela mig, fnissa åt dåliga skämt och vänta på att bli erövrad, typ (men naturligtvis skulle jag ju egentligen hellre dö än att vara sån).
Dessutom är jag ju övertygad om att det att vara kvinna inte handlar om attribut utan om en känsla man har inom sig. Det jag förkastar är inte att vara kvinna utan att det finns en färdig mall för vad det innebär att vara kvinna.
Jag kan bli väldigt bitter och förbannad över detta som förstörde så mycket av min barn- och ungdom, och över att jag glömt min sanna personlighet nånstans i ett virrvarr av budskap om hur jag borde vara och hur fel jag var, men samtidigt är jag glad över att det gjorde mig till en tänkande människa som har en förmåga att se könsrollshetsen en smula utifrån."
Störtas skall det gamla snart i gruset!
Slav stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli!
I don't need more ammunition, I've got more than I can spend
På väg ner på stan noterade jag till min sorg att min nyponbuske vid korsningen Karlsdalsgatan/Katrinelundsvägen är nerklippt. På somrarna brukar jag stanna och lukta på den varje gång jag går förbi där på vägen till jobbet för är det nåt som luktar sommar och barndom så är det nyponrosor. Får hoppas den hinner shejpa upp sig tills det blir dags för blommor, annars måste jag hitta nån annan trädgård att brandskatta med min näsa på morgnarna.
Vid lasarettet såg jag en snubbe som pallat upp sin stora, fina plastbalja utanför huset och höll på och piffa på den. Jag hoppas verkligen att det finns en tanke bakom båtens namn, för annars är det ju bara för sorgligt att den heter "Carra mia". Eller nån kunnig människa kanske vill vara vänlig och upplysa mig; är "carra" ett ord, eller gör jag rätt när jag hånskrattar åt att den som döpte båten inte vet att det heter "Cara mia"...?
På B&F var det så förbannat mycket folk att jag nästan vände i dörren, men eftersom jag är en girig jävel när det kommer till secondhandkläder klämde jag mig in bland pöbeln. Det obligatoriska svenhippagänget som skulle hitta fula kläder att larva runt i under dagen var där och rev och slet och höll upp den ena grejen efter den andra och bara "MEN DEN HÄR DÅ??? HAHAHAHAHAHAHA FY FAN VAD FUL!!!!". Det är tur att jag äger en smula självdistans, annars skulle jag bli tämligen uppretad av dessa kretiner eftersom det aldrig slår fel; 75% av plaggen de garvar åt är såna som jag tycker är snygga på riktigt och hoppas att de inte ska köpa så att jag kan få prova dem.
Hittade ett par wranglerjeans för 75:- av typen smala ben och skönt rymliga upptill. Enda smolken i bekvämlighetsbägaren är att de är av den där modellen som gör att det ser ut som att man inte har nån röv. Nu brukar jag väl inte nödvändigtvis föredra byxor som får mitt arsel att se större ut än vanligt, men jag tycker att rövdöljarbrallor gör att man ser helt bisarr ut. Bara "Hm, där är ryggen, sen kommer midjan... men... var är stjärten??? Benen börjar ju direkt under ryggen!!!! :-S " Men de sitter som en smäck och är redan ingådda så de fick åka med. Eller "flytta in i min garderob", som det visst heter om man är en mode- och shoppingbloggerska. Tur att jag inte är det, för det uttrycket ger mig eksem och hår på tungan. Jag hittade även en svart topp med vita prickar och ett par brunröda systerskor. Brunröda skor har jag inte haft sen... ja, aldrig tror jag, så det ska bli intressant att se vad jag ska matcha dem med.
Provade även en svart- och vitrutig och en blå pennkjol och blev helt chockad över hur de fick mig att se ut! Ja, så chockad faktiskt att jag köpte dem, fastän jag nog aldrig kommer känna mig riktigt okej med att ha dem ute bland folk. Fan, jag blir ju generad av att titta ner när jag har en urringad tröja på mig och plötsligt inser att damerna är on public display så att säga dårå, så det ska mycket (öl) till innan jag känner mig bekväm med att visa mig offentligt i ett plagg som, öh, lockar fram min inre Joan Holloway if you catch my drift. Men jag kunde i varje fall konstatera att OM jag hade varit lite mer lagd åt "visa upp varenda tillgänglig kurva på min kropp på ett väldigt påträngande sätt"-hållet så har jag hittat det perfekta plagget för att till och med få the old putmage att framstå som ytterligare ett tillbehör i den allmänna sensualiteten. Rätt kul kontrast till rövdöljarjeansen i vilket fall.
Gick en sväng på stan efter B&F och träffade på Classe och stod och jiddrade en stund. Kul, eftersom det var i runda slängar 100 år sen sist. Sen gick jag till Coop Konsum och handlade middagsmat, missade bussen och promenerade hem så nu sitter jag här med de långa aparmar jag önskade mig i onsdags.
I'm disputing the bill
Provar ett nytt och spännande grepp den här långhelgen: jag spolar av sömnfejset och klär mig i salongsfähig utstyrsel trots att jag inte har några som helst planer, istället för att som vanligt hasa runt i pyjamas tills det är dags att eventuellt gå ut till affären eller gå och lägga mig. Och det känns FINT! Det är mycket enklare att ta mig för saker som innebär att gå utanför dörren, som t ex att gå ut med soporna eller gå ner i källaren med 7 kassar kläder om jag inte först måste styla om mig från flottigt vassmonster i trasiga mysbrallor till normal människa. Dessutom känner jag mig mycket piggare. OBS! Jag är medveten om att de flesta andra upptäckte detta innan de lämnat tonåren.
Jag kom att tänka på en grej som jag stör mig fruktat mycket på, nämligen människor som i tid och otid känner ett behov av att påpeka hur ironiska de är och vilken sarkastisk humor de har. Att måsta upplysa om det känns ju som ett rätt säkert tecken på att man missförstått hela konceptet. Dessutom; finns det nån mellan 30-45 som INTE är helt ironiskadad idag?? Det är för fan en internaliserad generationsgrej och inget egdy som man själv kommit på tanken att börja använda som det nyskapande livsstilsgeni man är. En revolutionerande jargong för en 32-åring i dagens Sverige vore att köra med en blandning av Söderkåkar och Helan&Halvan och MENA DET, inte "Men åh vilken SNYGG SOFFA det där var!!! Eller inte.... aaa gud asså, jag är SÅ ironisk!!!! Säger alltid PRECIS tvärtemot det jag menar, och känner ett tvångsmässigt behov av att tala om det direkt efter så att inte den korkade pöbeln som inte begriper ironi ska tro att jag verkligen TYCKER att den där soffan är snygg!!"
Förresten, jag fick tv-licensräkningen idag. Visserligen ösregnar det ute, men det känns ändå inte riktigt okej att bring citymail levererar brev som ser ut så här:
You've had her
Nu ryser du
förut åtrådde du
Du fick honom
Det är över nu
Du minns inte
varför du trånade
Du fick honom
Det är över nu
För dig är det
över nu
över nu
Och för honom
har det bara börjat
Alla vet
Alla vet
Och det enda du tänker på
är vem du ska ta härnäst
medan all världens kärleksballader
plötsligt får en mening
för honom, där borta
fritt efter Morrissey.
Roy is a star, and I am a satellite (but that's alright)
Jag hann i varje fall med att hoppa in på ett extrapass på eftermiddagen då ännu en av oss blivit sjuk. Det har verkligen varit manfallet Börje på jobbet den här veckan (semestrar + sjukdomar) och jag hade aningen dåligt samvete för att jag inte gick dit igår, men jag hade INTE pallat. Det var i vilket fall riktigt kul trots att jag kände mig lite mjörsken. Brukar oftast tycka det är kul att sitta i disken när jag inte gjort det på ett tag. Kanske för att jag hinner återhämta mig då... Lika bra att njuta av det, med tanke på hur schemat för maj och juni ser ut. Det är lite internal affairs som ligger bakom som jag inte tänker jiddra om här, men ungefär 75% av den stress jag känner just nu beror av olika orsaker på det.
Dessvärre tror jag att jag har skrämt bort honom med min beundran. Själv tycker jag förstås att jag är jättediskret, men jag inser ju att man bara kan kasta ett visst antal trånande blickar innan det blir uppenbart att det är nåt i görningen. Nu undrar förstås vän av ordning varför jag inte gjort nåt åt denna trånad utan bara passivt går och viftar med ögonfransarna åt vederbörandes håll och är det verkligen i linje med att du kallar dig feminist va, va, va, jag trodde minsann att... och yada yada. På den dumma frågan svarar jag avsnoppande:
a) men det fattar du väl att kommunaltjänstekvinnor kan inte hur som helst börja lägga in stötar på intet ont anande biblioteksbesökare. Skulle det komma ut att även vi har libidos så skulle besöksstatistiken sjunka så drastiskt att vi skulle få slå igen butiken innan budgetårets slut.
b) hört talas om ett HOBBYPROJEKT, pucko?? Nåt som LÄTTAR UPP i den annars ganska ENAHANDA VARDAGEN??? Nähä nämen precis, jag tänkte väl det, för du är alldeles för upptagen med att vara en IDIOT.
Nåväl, idag var jag SÅ nära att få prata med honom, vilket aldrig händer eftersom han aldrig behöver fråga om något, men naturligtvis kom en av våra mer otrevliga stammisar fram just då och ville gapa om nåt helt oväsentligt, så min kollega fick (det för honom mindre intressanta) nöjet att betjäna Uno. Tur för Otrevliga Stammisen att jag inte hade min nyslipade spikklubba bakom disken, för annars hade det bjuckats på ett blodbad som inte stått Stockholms efter.
På lunchen skred jag förbi musikavdelningen och spanade in utbudet av nya skivor. Jag har en urvalsmetod när det gäller band jag inte känner till som kräver sin kvinna; antingen väljer jag efter omslag eller efter bandnamn/låttitlar och det funkar rätt bra för det mesta. Jag har rätt bra näsa för vilka omslag som signalerar electronica/house och indie nu för tiden. Idag var det dock rätt dåligt med klockrena omslag så jag gick rätt mycket på låttitlar vilket jag faktiskt tycker är svårare. Ska bli spännande att se om det blev några napp.
Jag har sällan problem med att vara en tvärhand hög, men strax innan jag skulle gå hem inträffade en av få saker som får mig att önska att jag antingen hade långa aparmar eller vore 2 dm längre. Satt på muggen och hade precis börjat göra det jag skulle (LUGN, alla "olalala, jag vill inte höra om att folk bajsar!!!"-fobiker, jag kissade bara) när jag insåg att pappret var slut och de nya rullarna hängde utom räckhåll i en påse högt upp på väggen. Det löste sig hur som helst. Man har väl stark bäckenbottenmuskulatur och kalciumstinna lårmuskler.
Charles, don't you ever crave to appear on the front of the Daily mail dressed in your Mother's bridal veil?
Om nån ringde på dörren nu så skulle jag i följande ordning
a) få panik
b) springa och gömma mig
c) ändå överväga att öppna för att skåda minen på tjommen utanför när vederbörande får syn på detta:
Förklaring till denna, t o m för en antioutfit, ologiska komposition:
jag var nere i källaren och grävde i avlagringarna efter en annan grej. Hittade då min gamla fuskkorsett anno 2003 från H&M. Skenorna var dock lite böjda så jag tänkte att de kanske böjer ut sig om jag går runt med den på mig en stund. Inte för att jag nånsin kommer visa mig bland anständigt folk i den, men ändå. Man känner sig ju rätt KVINNLIG med den på trots allt (hör du det, Bert? Jag gillar att känna mig KVINNLIG ibland, t o m kvinnlig på ett sätt som såna som du också skulle kalla kvinnligt! Nämen usch förresten, nu tappade jag helt lusten...) så jag passar på att strutta runt ett tag hära och nöjt skåda in de vita liljekullar som korsetten bullar upp under hakan på mig.
De lila conversen hittade jag oxå i källaren. Hade glömt att jag ägde dem, men minns nu att jag köpte dem på Tradera 2005 eller 2006. Tyvärr är de en halv storlek för stora, men det är inget som inte ett par sulor kan lösa! Trodde jag, tills jag insåg att jag nog provade det för 4 år sen oxå, men även då snabbt noterade att skorna ser... retarderade ut på nåt odefinierbart sätt. Jag tror felet är att sista raden på snörningen sitter för långt från kanten på den vita tåhättan
Och pyjamasbrallorna kommer från Myrorna, minns inte årtalet men hur som helst kompenserar de rätt bra för den ganska obekväma korsetten... MEN VAD GÖR MAN INTE FÖR ATT FÅ KÄNNA SIG KVINNLIG, ELLER VAD SÄGER DU BERT?
(okej, okej, jag ska lägga av med övertydligheten... jag vet, det är under min värdighet, jag är tillräckligt intelligent för att vara liiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiite mer subtil än så... dessvärre är ju inte Berra och hans gelikar det, och du vet hur det gamla ordspråket lyder; "man ska tala med bönder på bönders språk och med de lärde på latin". Vem som är vad i det här fallet hoppas jag verkligen inte att det råder några som helst tvivel om)
I do not mean to be so rude but still, I must speak frankly, Mr Shankly
Imorse väcktes jag av att Ivan Boring ringde.
Jag blev rätt förvånad, för jag visste inte att han jobbar på Egmont Kärnan. Jag vet inte om mitt måttliga intresse för hans ärende lyste igenom min morgonspruckna röst, för han verkade påtagligt nervös under hela samtalet.
"Jaaa... eh... jag ser ju här att du prenumererar på vår tidning Fantomen. Det... eh.. kanske är en gammal favorit som... öh... hänger med sen gammalt...?"
"Jo, det stämmer."
"Jaa... jo, erhm, alltså... det kanske kan finnas intresse för... ehm... vi har alltså ett litet... eh... sommarerbjudande här på Egmont Kärnan till våra... ehrm... prenumeranter..."
"Jaha."
"Jo... ehm... det är alltså så att vi... ehrm... kan erbjuda ett litet... eh, paketerbjudande med tre nummer vardera av tre olika... eh... tidningar..."
"Jaså."
"Ja, det är alltså tre nummer vardera av... eh... våra tidningar 91:an, Knasen och... eh... Herman Hedning, som man kan få över sommaren... och... eh... [här måste han ha kommit ihåg att läsa i sitt manus, för han stakade sig inte en enda gång på hela meningen] det är alltså INTE till några fantasisummor som fyra eller fem hundra, utan du betalar endast TVÅ NITTISJU!"
[synd för honom att jag är svårt allergisk mot folk som uttalar höga siffror på det där sättet för att låta balla och avslappnade]
"Jag är inte..."
[nu hade han fått upp ångan och avbröt mig:]
"Ja det är lite SOMMARHUMOR man får, skulle man ju kunna säga! *huhuhuh* [inövat skrockande] Och du behöver inte bekymra dig om att säga upp prenumerationerna sen, de löper ut av sig själva efter tre nummer!"
"Okej, jag är inte intresserad."
[det hördes genom telefonluren hur luften gick ur honom:]
"Nähä... nä... du kanske inte är så förtjust i de tidningarna då kanske...?"
"Nej, inte precis."
"Nä... ja... eh... ha en... eh... fortsatt trevlig dag då!"
"Hejdå."
*klick*
Oh, you look so tired, mouth slack and wide
Nu för tiden är jag plågsamt bekant med herr Känsla av otillfredsställelse om jag inte prickat av minst 7 grejer på "att göra"-listan under en ledig dag och jag sörjer intensivt min förmåga att brutal-koppla av. Vi snackar alltså ett major case of att inte sakna kon förrän båset är tomt hära. Förr i tiden tyckte jag att folk som klagade på att de hade svårt att koppla bort jobbet eller att de blev rastlösa om de inte genast sysselsatte sig med nånting bara koketterade med hur ambitiösa och duktiga de var som inte gillade att bara slappa, men nu inser jag ju att det inte är nåt mindre än en FÖRBANNELSE.
Därför är såna här dagar extremt sköna. I dagarna två har jag känt mig klen och orkeslös som en nyfödd hamsterunge men idag börjar jag känna mig som en människa igen (dock tror jag inte min fysiska ålder är nere på 35 än, jag känner mig snarare som 80+ ). Jag fick inte ont magen när jag ätit frukost och jag klarade av att duscha utan att det började sväva halvmånar i psykedeliska färger framför ögonen på mig. Blir dock lite skrämd över hur fort muskler verkar förtvina; två dagars ryggläge och hamstringarna pallar knappt att jag står framåtböjd i 10 minuter för att tvätta håret.
Nåväl, grejen är att jag ännu inte har uppnått min fulla kraft, men är samtidigt så pass pigg att jag inte vill begå självmord om jag gör nåt jobbigare än att andas. Jag befinner mig i en mentalt skymningsland, så därför tog jag tillfället i akt att leda in hjärnan på slapparspåret innan den hinner starta om sig och dra igång "jamen borde jag inte DET Å DET Å DET Å DET Å DET Å DET och tänk på DET HÄR Å DET HÄR Å DET HÄR Å DET DÄR...!!!!"-subrutinen igen.
Och ja...way ahead of you, hjärnan, skulle man kunna säga. Det är så SKÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖNT!!
Japp, jag och hjärnan är polare igen. Klart värt två dygns skärseld för att hitta tillbaks. Jag hoppas bara att den här underbara, vegetativa känslan håller sig fram tills på torsdag när det är dags för långhelg så att jag kan tillbringa ytterligare fyra dagar i det sköna, luddiga bomullslandet.
Some men here, they have a special interest in your career
I alla fall; juryn, bestående av bland annat den oförliknelige charmknutten Bert Karlsson satt och diskuterade en kvinnlig bodybuilders framträdande, varpå Berra föraktfullt och med avsmak kläcker ur sig nåt i stil med:
"Naäääääeeee asså ja töcker ho va FÖSSSKRÄCKLI!!! Ho ser fösssskräckli ut, kvennor skante hölla PÅ mä såntär!!!"
Bert, det är givetvis din ensak vad som får liv i den skrynkliga likmasken du kallar penis, men är det inte JÄÄÄÄÄÄÄÄVLIGT oprofessionellt att låta likmasken styra dina yrkesmässiga beslut?
Ja, alldeles bortsett från att du är ett sexistsvin som troligen tangerar killarna som skrev Häxhammaren i kass kvinnosyn då förstås.
Vet du vad, Bert? Jag tycker att du är FÖSSKRÄCKLI!! Män ska inte hålla på med sånt där (= sitta på sina feta rövar och med ett självbelåtet flin anse att det är deras födslorätt att recensera kvinnor utifrån vad DE anser kvinnligt, och därför sexigt - för gud straffe den kvinna som inte anstränger sig för att vara SEXIG!)!!
Do you really think she'll pull through?
(eller så skiter vi i det här lama, sexistiska och mansförnedrande skämtet som bara spär på alla john gray-fans teorier och hur mänskligheten fungerar, no?)
Hur som helst har jag hunnit ta igen en hel massa missad tv idag. Xena warrior princess, Smallville, Days of our lives och That 70's show är exempel på kvalitetsprogram som jag ivrigt beskådat. Dessutom har jag sett en gammal svensk långfilm om en ung man, svårt traumatiserad av en hård barndom och därför oförmögen att släppa människor nära. Jag trodde inte att det var möjligt att säga orden "Men helst av allt skulle jag vilja sticka den här kniven i dig, Trubbnos!"* på ett käckt sätt, men spana in filmen "När syrener blomma", där finns beviset på att det går att säga både det och en hel massa andra bisarra grejer med pitchad, munter pilsnerfilmsröst.
Förresten så tycker jag verkligen att Xena warrior princess är bra på riktigt. Jag vill bli som hon när jag blir stor. Men jag kommer nog inte ta efter det där fjantiga joddlandet hon kör med innan hon spöar upp bovarna.
* jamen vad äcklig du är! Det är faktiskt en riktig kniv de pratar om i filmen!!! Herregud, den är från 40-talet!!
Sick and depraved, a traveler to the grave
Saker som inte är trevliga:
1. Magsjuka. Nog sagt om det.
2. Den där känslan av att vara fullständigt urkramad på all energi efter att man haft magsjuka. Jag är så fruktansvärt hungrig att jag ser gula och lila moln framför ögonen men så kraftlös att jag inte pallar att stå upp länge nog att ens koka pasta. Igår åt jag inget på hela dagen eftersom det enda jag orkade göra var att sova och... ja, göra det man gör när man har magsjuka.
Nä, dags att återgå till att ligga under 2 täcken och ta igen allt tv-tittande som jag missat sen sist jag var sjuk.
Jag måste iofs erkänna att det var länge sen jag kände mig så här avkopplad. All kraft går ju åt att hålla organismen vid liv, så hjärnan går på kvartsfart = det mest avancerade tankearbete den klarar av är "Byt. Kanal. Reklam." och "Bre. Smörgås. Nu." Inga av de vanliga i-landsproblemen som ständigt går på högvarv tränger igenom lummigheten. Rätt skönt faktiskt.
I'm not gonna pine for the things that can never be mine
När klockan närmade sig halv fem var min hjärna på väg att tränga ut genom öronen för att slippa exponeras för fler bryderier om uniforma titlar, biuppslag på med verket sammanhörande personer, över- och underordnade institutioner och hur i helvete anger man att en person är BÅDE utgivare OCH översättare med hjälp av indikatorer och delfält?
GAH.
Jag insåg att jag behövde rensa skallen med lite förströelse när jag märkte att jag började fundera på om kollegan K:s fina skor skulle anges i ett E-delfält i 245 eller kanske bilda ett p+t-biuppslag, så jag tog en tur till Myrorna. Där inhandlade jag två par skor varav jag förmodligen aldrig kommer att använda det ena då klackarna egentligen är långt utanför min liga när det gäller att kunna gå utan att se ut som om jag stelopererat hela ryggraden och känna mig som att jag när som helst kommer dra igång värsta konståkningsprogrammet. Varför köpte jag dem då, frågar sig den odrägligt beskäftige vän av ordning. Mitt föga avsnoppande svar på den dumma frågan är: 1. De är söta. 2. De kostade 50 spänn.
Sen tänkte jag ta jag en liten sväng på stan, men upptäckte till min bestörtning att nån bytt ut stan mot ett pastellfärgat, axelbandslöst syntethelvete. VAFAN ÄR GREJEN MED DET??? Ja okej då, jag inser att alla inte ser ut att ha levercirros i pastellfärger, men det gör jag, så därför finner jag det lite störande att det är omöjligt att hitta ett plagg i en starkare färg än ljusturkost nuförti'n. Om det inte är chockrosa, förstås. Jag avskyr även syntetmaterial med en skrämmande intensitet eftersom de
a) oftast är blanka. I min mening är det välllllldigt få personer som passar i blanka kläder. Om smaklöshet vore folk så skulle blanka kläder vara Kina. Själv ser jag ut som en trind, glatt liten säl i slika material.
b) känns som gladpack mot kroppen. Nog sagt om det.
Och stoppa mig innan jag går igång om axelbandslösa klänningar. Om vi säger så här: ingen klänning, oavsett hur smashing den får mig att se ut, gör det värt besväret att hela tiden oroa mig för att klänning+BH ska halka ner och därför hålla på och dra upp den var tredje sekund. För att axelbandslöst ska funka på mig skulle jag behöva en korsett och nja, riiiiiktigt så vedervärdigt plågsamt vill jag inte ha det. Jag kan inte tänka mig att det finns många damer som känner sig helt och hållet tillfreds, bekväma och avslappnade i axelbandslöst. Men det kanske är värt det för att få känna sig vacker och kvinnlig, vad vet jag.
På fikat idag kom vi förresten på hur vi ska göra för att få våra besökare att fatta att de inte ska hålla på och skruva på ventilationsreglagen. Först var vi inne på strömförande kraftfält runt rattarna, men insåg att mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves vilket i detta fall innebär att den som verkligen vill stänga av ventilationen försöker och försöker tills alla reflexer och synapser i kroppen nötts ut. Nej, istället ska vi sätta upp skyltar om att systemet drivs med senapsgas och att om man mixtrar med inställningarna så kan gasen sippra ut i lokalen med förödande konsekvenser för alla men särskilt för den som sitter närmast utsläppet förstås. Vad tror du om det?
There's more to life than books, who know, but not much more
Alla som legat sömnlösa av undran över vad jag gör på jobbet när jag inte sitter i informationsdisken kan se ett exempel här. Katalogisering av snobbenfilm pågår.
Ibland sätter jag böcker. "Sätta böcker" är det gemene man kallar "ställa upp böcker", men på biblioteket säger vi "sätta böcker" istället eftersom vi vill vara lite svåra och annorlunda. Igår när jag satte böcker hittade jag detta skräckexempel på hur fel det kan bli när man släpper loss höga teatermänniskor i en papier machefabrik. Den där stackars ungen på framsidan lär ju växa upp och bli nästa Tjikatilo. Om vi har tur. Har vi otur växer en hel generation ungar som utsatts för babydrama upp och bildar en härskarklass av psykotiska diktatorer i stil med Saddam Hussein, Turkmenbasji och Pol Pot.
Jag hittade även den här boken, som kanske kan vara ett komplement till ovanstående i utbildningen av våra framtida ledare.
Det här måste ju vara hyllsignumet som gud glömde: Puo, datorers påverkan på samhället. Efter att i några månader ha retat mig på den övergivna knubben ( = de där små skyltarna i hyllorna på bibliotek som talar om att här börjar en ny underavdelning) kollade jag upp i vår katalog om vi över huvud taget har några böcker med detta signum. Det hade vi. Tio stycken, varav alla var magasinerade och den nyaste från 1990. Knubben fick knubbmotsvarigheten till en ståplats i Nybroviken.
Här nedan ser du anledningen till varför jag avskyr klassifikationskoden Dog, differentiell psykologi. John "Hej, jag är dum i huvet och tror att kuken och fittan gör så att män och kvinnor är dömda att för evigt missförstå varann. Men det GÖR INGET, för det måste ju finnas SPÄNNING mellan könen, annars vill vi inte fortplanta oss!!! Läs mina böcker bara så kan ni leva ihop utan att vilja döda varann mellan era passionerade famntag!!!" Grays samlade verk finns på denna avdelning. Här står också liknande storverk och, tyvärr, kioskvältare som Järn-Hans, Könet sitter i hjärnan och The Game. DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ Dog DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!!
Det här är baksidan på en inbunden årgång Allt om mat från 1973. Yes siree Bob, sånt har vi också på biblioteket. Av detta kan man alltså lära sig att det fanns en tid när saker på riktigt hette som de gör i kalleankatidningarna.
Hör mig nu och tro mig senare: någon gång ska jag göra en tröja med den här bilden på, och den ska jag ha på jobbet VARJE DAG. (eller ja, 365 tröjor får jag väl lov att göra då...)
Sister, I'm a poet I
Poesi har väl aldrig varit min kaffekopp riktigt. Jag har för dåligt tålamod för att gräva mig ner genom flera lager av metaforer och hitta dolda meningar och se hur poeten målar en tavla med orden och... ja du fattar. Jag vill direkt känna varför ett uttryck talar till mig.
Visst har det hänt då och då att jag strupplat över någon dikt som verkligen talat till mig, men jag hörde aldrig till dem som tonårskvasiintellektuellt vältrade sig i lillgammalt förnumstiga analyser av Majakovskij eller Sonja Åkeson. Litteraturhistoria var förvisso ett favoritämne (så länge det inte handlade om skitnödiga gubbar som Strindberg, Ivar Lo eller Geijer... Odalbonden... *RYYYYYYYS*), men jag vet inte... det var väl inte rätt forum för att väcka poesislukardemonen inom mig helt enkelt.
Senare i livet har jag inte heller riktigt haft ro att låta mig uppslukas av lyriken, även om jag nog skulle uppskatta den mer nu.
Men när jag var 22 läste jag litteraturvetenskap en termin på högskolan. Vi diskuterade, dissekerade och obducerade dikterna i litteraturlistan och de fick en mening. Vi nagelfor varenda rad, utvecklade resonemang, funderade, prisade och förkastade och jag fick den tid jag behövde för att mitt sinne skulle bli mottagligt för den där särskilda typen av stimuli.
När till exempel Elmer Diktonius' Maskinsång sattes i ett sammanhang berörde den mig; jag såg alla små stigar upp genom världshistorien som utmynnat i att poeten velat skriva denna kritiska inlaga mot den eskalerande industrialismen och dess dehumaniserande effekt på människosynen. Hade jag bara läst dikten helt utan referensramar så hade jag, vid den tidpunkten i livet i varje fall, avfärdat den som pretentiös, jobbig och obegriplig.
(Diktonius serverar för övrigt en otroligt kraftfull metafor i en annan dikt, Röd-Eemeli:
hans ögon spyr eld
hans colt spyr bly
...gud vad jag hoppas att mina ögon spyr eld ibland...!)
Ja, jag lärde mig hur man ska läsa lyrik; med en totalt öppen hjärna som tålmodigt inväntar de associationer som kanske dyker upp, kanske inte. Och med en smula allmänbildning om man liksom jag är lite trög och tålamodsprövad och inte riktigt pallar att bara följa med tankeströmmen.
Something is squeezing my skull, something I can barely describe
1. Ställ valfri fråga på temat "Hej har ni böcker om [...]". Kläm gärna in flera olika ämnen och aspekter i samma fråga: "Finns det nån bok om hur man såg på kvinnors ställning i medborgarrättsrörelsen...? Och gärna som jämför med sufragetterna i England på 1800-talet, och om hur lesbiska kurder har det i Irak idag. Den får gärna handla om homosexuellas rättigheter i olika länder åsådär också... och om när vi fick allmän rösträtt i Sverige... Nån enkel bok...?"
2. Se håglös och ointresserad ut när jag försöker mjölka ur dig lite mer info om ämnet du frågar efter. Svara gärna "javente... liksom... hur de hade det... och så..." eller likvärdigt vagt.
3. När jag ägnat en kvart åt att söka i bibliotekskatalogen
(och förgäves försökt visa dig hur man gör enligt principen "Ge en man en fisk och han har mat för en dag; lär honom att fiska och han har mat för resten av livet" men gett upp när jag inser att du hellre hånglar med din telefon)
och därefter sprungit som en oljad vessla och plockat fram böcker på 1000 ställen kastar du en snabb blick i den översta i högen och säger besviket "nämen asså... jag vill ha FAKTA... haru ingen fakta...? Jamenar... det är så mycket TEXT... jag vill ha mer... bara FAKTA...!"
*TOTAL SYSTEMKRASCH*
Bad scenes come and go for which you must allow
Eller oxå resignerar du och inköper raskt ett stycke kjol som mer liknar en luftballong?
Man kan väl kanske säga att jag ligger några ljusår före dig i planeringen... OCH att min skräck kanske inte är så irrationell trots allt:
Det har börjat!
Frågan är om jag redan passerat kritisk massa eller om det fortfarande går att stoppa.
(för andra gången skändar jag min högtidligt svurna ed att aldrig visa upp andra outfits i den här bloggen än elastiska soffliggarutstyrslar, men det är ju för en god sak...)
And people who are uglier than you and I they take what they need, and just leave
För den som inte känner till Gudrun Sjödéns relation till biblioteksanställda runt om i landet finns två sätt att snabbt orientera sig:
a) gå in på närmaste folkbibliotek och leta rätt på en informationsdisk. I åtta fall av tio sitter där en dam i 55-årsåldern. I betydligt färre fall än den allmänna opinionen vill göra gällande, dvs ca 2 av tio, bär hon ett bomullstält i havsgrönt med ljusvioletta, ringormsformade cirklar på tillsammans med ett par ljusbruna, foträta sandaler och en aprikos bomullskjol med havsgröna tulpaner på. Det är Gudrun Sjödéns skapelser alltihop.
b) googla på "bibliotekarier" så ska du se att 75% av träffarna på olika putslustiga sätt skojar till det om hur vi gillar att klä oss. Gudde S är ett frekvent förekommande namn i denna typ av humor.
Missförstå mig inte; vi i branschen ondgör oss dagligen över hiskliga, multikolorerade tält, foträta skor och beiga, plisserade kjolar, men det är lite som med judar, bögar och andra grupper som folk gillar att skämta om; till slut blir man lite trött på alla utomstående rolighetsministrar som Har Räknat Ut Exakt Hur Det Ligger Till Och Dessutom Tror Att Vi Totalt Saknar Självinsikt Eller -Distans. Alltså: jag drar skämt om bibliotekarier och Gudrun Sjödén = garv. Du drar skämt om bibliotekarier och Gudrun Sjödén = suck.
Nåväl; nu upptäckte jag alltså att en kollega suttit och smygkollat in Gudruns senaste kollektion. Jag blev lite förvånad måste jag säga, för vad jag vet är det ingen av oss som brukar sitta i fackdisken som är lagda åt det hållet. Vi har alltså en garderobs-Gudrun bland oss! Hon kanske försöker klä sig diskret på jobbet för att inte vi andra ska anklaga henne för att spä på folks fördomar om oss som hennafärgade rödvinskoftor, men så fort hon kommer innanför dörren hemma kastar hon av sig sina jeans och sin lindextunika och dyker in i sin walk in closet full av etniska träsmycken, virkade, knälånga västar och formlösa lagerpålagerklänningar i provocerande menlösa färger.
Nu måste jag leta efter tecken på vem som kan vara den skyldiga. Även den mest oskyldiga attiralj kan vara en ledtråd, men verkligt graverande bevis är exempelvis strumpor med tokroliga mönster (gärna i form av olika encelliga djur), örhängen i form av små djur eller växter och absurt vida byxor i s k creppad bomull (för det ÄR ju så svalt och skönt och vi HAR ju haft det så varmt på fackbiblioteket den senaste tiden!).
Jag återkommer med rapport.
Eller så glömmer jag bort det.
Eller så försvinner jag på ett mystiskt sätt och det enda spåret efter mig är en halshuggen träpapegoja som någon lämnat på mitt tangentbord som en varning till hela biblioteket:
We are Gudrun. Resistance is futile. You will be assimilated.
So again I lay awake in a trance
Jobbade med katalogiseringsövningarna hela dagen och höll på att bli vansinnig på en jävla monografi i serie/periodisk publikation. Jag är rätt klen på att katalogisera periodika, för jag har inte fått rätsida på vad som blir biuppslag och huvuduppslag, vilka uppgifter som hör till serien som helhet och vilka som hör till delen etc. Ibland är det svårt att se skillnad på monografiserier och tidskrifter och många monografiserier kan dessutom tillhöra flera serier med olika upphovsmän och olika inbördes numreringar. För att krångla till det hela ytterligare så får man inte ta information till den bibliografiska beskrivningen varifrån som helst i verket, så inte nog med att man ska räkna ut vad som är vad, man måste se till att det står i någon av de föreskrivna källorna också.
För dig som fortfarande orkar hänga med efter denna intressanta beskrivning av de nördigare delarna av mitt jobb kan jag berätta att publikationen som jag spyr galla över ovan dessutom var på tyska, vilket inte precis gjorde saken lättare. Men det är faktiskt kul att katalogisera på tyska, för man lär sig alltid en massa roliga ord när man håller på och slår i lexikon för att räkna ut vad som är förlagsuppgifter, upphovsuppgifter etc och vad som bara är sånt som står där ändå och som jag kan skita i eftersom det är ointressant ur bibliografisk synpunkt. Idag lärde jag mig till exempel att "verpäppfeln" (om jag inte minns fel...) betyder "klema bort". Användbart så det förslår.
En annan sak jag lärde mig idag är att enligt BTJMARC-I genererar SOU och Ds alltid seriebiuppslag i ett 840-fält i tillägg till serieuppgiften i 440, vilket väldigt få andra seriella publikationer gör. Spännande va?
Fan vad jag är sugen på att svära förresten! Kanske för att jag faktiskt försökte vara hänsynsfull mot min känsliga kollega B-M idag och inte häva ur mig en massa vulgära otidigheter.
HELVETES JÄVLA KUKFAN BAAAAAAAAAAAAAAAAAJS KNULLAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!
UAH! Sådär, nu känns det lite bättre. Fan, jag kommer nog hinna utveckla Tourettes på de här månaderna om jag måste lägga band på mig!
I'm just pleased with the things I've found
Balkongmöblerna är utplacerade. Nu återstår bara att se hur lång tid det tar innan det går att sitta där utan att behöva termokläder. Alltså, jag fattar verkligen inte grejen med att envisas med att sitta ute fast man håller på och fryser blygdläpparna av sig. Solsken är visserligen trevligt, men inte om det är 7 grader i skuggan för då värmer den fan inte alls. Det är hysteriskt att sitta ute om man måste ha mer än möjligen en kofta på sig för att inte hacka tänder. Så nu vet du det.
När jag tvättade ringde en av grannarna på och undrade om hon kunde använda maskinerna eftersom jag var klar. Som tur vad hade jag fortfarande jeans och en acceptabel tröja på mig, annars brukar jag få panik när nån ringer på eftersom jag oftast ser ut som en korsning mellan galna kattanten i Simpsons och husvagnsfamiljen i Macken när jag lodar runt hemma. På somrarna har jag inte sällan väldigt lite kläder på mig också eftersom det alltid är asvarmt i lägenheten. Ergo: dörrklocka = jag springer runt som en katt med senap i rumpan på jakt efter anständiga kläder samtidigt som jag försöker reda ut soffrufset i nacken så att inte besökaren ska tro att det är vassmonstret från nån undermålig 50-talsskräckis som öppnar.
Och matlådorna är fixade och duschen är avklarad, så man kan faktiskt säga CHECK på alla grejer jag skulle göra idag. Gud, mitt liv är så rafflande ibland att jag nästan inte pallar spänningen. Eller ja, det händer faktiskt att det är spännande på riktigt, men den här dagen lär inte gå till historien som den mest händelserika av söndagar. Tur att jag är ganska billig i drift på det viset så att säga dårå, för det betyder att jag tycker att jag har haft en väldigt skön dag, trots att det nästan inte har hänt nånting.
It's gruesome that someone so handsome should care
Hittills har ju de sunkställ jag lagt upp för allmän beskådan varit ganska salongsfähiga, men nu börjar vi komma till de tyngre grejerna...
Dagens antioutfit:
Tröja: Indiska 2003
Brallor: Ursprungligen 70-tal skulle jag tro, emedan benen är obscent vida och materialet är plysch. Köpta på Myrorna i Umeå 1997. Vill inte tänka på vad det är för typ av färgämnen i dem, då de fortfarande lätt färgar en vittvätt rosa trots att de måste ha tvättats några tusen gånger vid det här laget.
Tofflor: Samma som på tidigare bilder.
All the things that you love, all the things that you loathe
Ibland är det bäst att inte gräva i saker... Fick en textrad på hjärnan i förmiddags. Jag höll på att bli vansinnig eftersom jag inte kunde komma på från vilken låt raden kom men var säker på att det var nån lökig eurodiscohit från mitten av 90-talet som man blev fylleindoktrinerad av när man sprang på krogen och plötsligt insåg att man kunde hela texten till fast man inte direkt lyssnade på den typen av musik hemma. Inte för att det är särskilt svårt att lära sig texten till en låt som innehåller sammanlagt 15 olika ord, men ändå.
Anywho, jag grubblade järnet på vilken låtjävel det var som likt tinnitusen från helvetet upprepade orden "straight from the temple of doom" i en evighetsslinga och till slut kom det. Det är från låten Freestyler med det finska kvalitetsbandet Bomfunk MC's (tinnitusen kom dock inte ihåg orden exakt rätt, det var därför jag inte hittade nåt när jag googlade). Inte riktigt så cheezy som jag hade trott, men det är illa ändå eftersom jag faktiskt gillade den här skivan på riktigt och t o m äger den. Vafan, det svänger ju, och bara det svänger kan jag förlåta mycket i musikväg...
(drygt 1.40 in i videon kan den som ids förresten se Pagen Från Himlen som jag suktat efter i hela mitt liv, och försökt ha ett par gånger men aldrig orkat underhålla... Det är så jävla snyggt med sån där rakt avklippt page och spikrak lugg, men eftersom mitt hår lever sitt eget liv, jag avskyr att använda sprej och skit och håret får ta max 5 minuter att få i anständigt skick på morgonen så är det tyvärr omöjligt för mig att ha en sån frisyr)
... men när jag läste texten till låten fick jag uppleva baksidan av att vara primärt intresserad av själva musiken i musik (jamen du fattar hur jag menar...) istället för texterna. Då och då upptäcker man att man dyrkar en låt som har en så pinsamt kass text att det är plågsamt att ens tänka på den. Så länge jag inte har läst texten skiter jag ju i det eftersom jag inte hör den, men har jag en gång blivit uppmärksammad på en påträngande dålig text är det omöjligt att glömma bort den. Och nu kommer jag aldrig mer kunna digga loss till Freestyler utan att vrida mig i skamspasmer över textrader som Yeaah, straight from the top of my dome as I rock, rock, rock, rock, rock the microphone eller yeah, we come scandalous so who tha fuck is alice, is she from Buckingham palace?
Tomas Ledin, kom tillbaka! Allt är förlåtet!
These are the things that kill me
Dagens uppgifter:
* duscha + tvätta håret (JA, jag ser det faktiskt som en uppgift, för det tar ca en halvtimme för mig att tvätta håret)
* fixa matlådor med blomkåls- och potatiscurry (undrar om jag ska slå på stort och inviga cykeln för en färd hela vägen till ICAEttan... hm, då måste jag nog pumpa däcken och det är jobbigt och tråkigt... hoppas Steens har blomkål som inte är vissen...)
* ställa ut balkongmöblerna (brassestol samt fällbord + 2 stolar och ett jätteparasoll. Det är dock ett sisyfosarbete att hålla balkongen städad eftersom jag har en tall en halvmeter utanför den som barrar onormalt mycket)
* tvätta (GAH, denna kejsare av skittrista hushållssysslor!!! Jag funderar på att göra som George i Seinfeld och köpa 365 par av varje klädesplagg jag behöver så att jag bara måste tvätta en gång om året.. eller vänta, jag HAR nog fan tillräckligt med kläder för att inte behöva tvätta på ett helt år, eh... utom möjligen underkläder då... men det kan jag ju enkelt råda bot på!)
Nu ska jag bara stärka mig inför denna fullsmockade dag med en kopp ljummet kaffe.
I smoke 'cos I'm hoping for an early death AND I NEED TO CLING TO SOMETHING!
Första terass-utekvällen på säsongen får jag nikotinhybris och drar i mig ett halvt paket cigg eftersom det är så fantastiskt att kunna sitta kvar och svamla med sina vänner och röka samtidigt. (jag är alltså en s k feströkare)
Dagen efter första terass-utekvällen på säsongen vaknar jag ofelbart efter en orolig natt av tobaksrelaterad hjärtklappning med plyschkänsla i munnen och den värsta huvudvärken kosmos har skådat sen Peter Griffin i Family guy söp sin irländske pappa (eller hur det nu var) under bordet.
Att jag ALDRIG lär mig!!
Förutom denna traditionsenliga taktikmiss var det en lyckad kväll igår. Mamma var nöjd med sin kväll på stan och när de vuxna vid niotiden gjorde sorti bänkade oss jag och B på Bill&Bob och hävde öl och Dagens och svamlade järnet.
Och sen vaknade jag alltså med en intergalaktisk huvudvärk. Men jag låg i dvala i två timmar på eftermiddagen, så nu är den ett minne blott och jag kan alltså göra samma grej nästa år igen. Det verkar vara lite som att föda barn (enligt de som vet och bryr sig, dårå); det gör förjävligt ont, men av nån anledning glömmer man bort det och tycker det är värt besväret att göra om samma sak om och om igen.
