7. Keep your ears open.
24 – Något som får dig att gråta
Att bita mig skithårt i tungan.
Att bita mig skithårt i tungan.
6. Never allow family to stand in the way of opportunity
23 – Något som gör att du känner dig bättre
Att få sova hur länge jag vill på morgonen. En kopp kaffe. Star trek. Att hitta en ny blogg av nån supersmart/vettig/intressant människa och läsa igenom allt hen skrivit på en gång. Nyponrosor. Solsken (som inte åtföljs av 30000 grader celsius).
Att få sova hur länge jag vill på morgonen. En kopp kaffe. Star trek. Att hitta en ny blogg av nån supersmart/vettig/intressant människa och läsa igenom allt hen skrivit på en gång. Nyponrosor. Solsken (som inte åtföljs av 30000 grader celsius).
3. Never pay more for an acquisition than you have to.
Jag har alltid varit otroligt intresserad av otrevliga sjukdomar som smittkoppor, tyfus, polio, flodblindhet, aggressiva influensavarianter... Nämn en horribel infektionssjukdom och jag har antagligen läst åtminstone en artikel i en populärvetenskaplig tidskrift om den. Det är ett av mina mest framträdande nördintressen skulle man kunna säga.
Hur som helst; alla hemska, äckliga sjukdomars obestridda regent är ebola. När jag var runt 20 i mitten av 90-talet fick ebola väldigt mycket uppmärksamhet eftersom det inträffat ett antal rätt stora utbrott i några centralafrikanska länder. Resten av världen började väl bli lite orolig för att spy-, blod- och varfesten skulle sprida sig utanför gränserna till Mörkrets Hjärta sattsäga dårå.
Ungefär vid den tidpunkten kom det ut en bok som heter Het zon som bland annat beskriver hur några forskare försöker isolera smittämnet efter att man lagt märke till märkliga dödsfall i populationer av labbapor. Den beskriver också sjukdomsförloppet hos enskilda (mänskliga) patienter på ett väldigt...eh...målande sätt. Det är fanimej en av de mest spännande böcker jag nånsin läst. Och en av de vidrigaste. Första gången jag läste den var jag illamående i en vecka efteråt, skräckslagen och nedstämd på ett märkligt sätt. Det skakade mig nåt otroligt att läsa om hur en sjukdom kunde totaldemolera en människokropp på bara några dagar. Förvandla den till en sörja av blod och halvupplöst kött långt innan döden inträffade.
Givetvis har jag läst om den ca 3000000 gånger, och även om den första chocken förstås var värst så gör den mig fan fruktansvärt illa berörd än idag. Samtidigt kan jag inte låta bli, eftersom det är så vansinnigt fascinerande!
Nåväl, jag kom att tänka på den nu eftersom filmen Outbreak från 1995 går på TV ikväll. För den oupplyste kan jag berätta att den handlar om typ ebola, fast lite modifierat, och Dustin Hoffman spelar en smittskyddsläkare i armén som får ett utbrott på halsen. Jag skojar inte när jag säger att jag inte klarade av att se hela förrän långt in på 2000-talet. Minns när jag bodde i Umeå och mina sambos ville se den när den gick på TV typ 1997 eller nåt sånt, och jag var tvungen att stänga in mig på mitt rum och lyssna på musik för jag pallade inte med att ens höra när de pratade om vedervärdigheterna.
Nu ska vi se om jag blivit bättre på att palla folk som kaskadspyr blod till höger och vänster.
Hur som helst; alla hemska, äckliga sjukdomars obestridda regent är ebola. När jag var runt 20 i mitten av 90-talet fick ebola väldigt mycket uppmärksamhet eftersom det inträffat ett antal rätt stora utbrott i några centralafrikanska länder. Resten av världen började väl bli lite orolig för att spy-, blod- och varfesten skulle sprida sig utanför gränserna till Mörkrets Hjärta sattsäga dårå.
Ungefär vid den tidpunkten kom det ut en bok som heter Het zon som bland annat beskriver hur några forskare försöker isolera smittämnet efter att man lagt märke till märkliga dödsfall i populationer av labbapor. Den beskriver också sjukdomsförloppet hos enskilda (mänskliga) patienter på ett väldigt...eh...målande sätt. Det är fanimej en av de mest spännande böcker jag nånsin läst. Och en av de vidrigaste. Första gången jag läste den var jag illamående i en vecka efteråt, skräckslagen och nedstämd på ett märkligt sätt. Det skakade mig nåt otroligt att läsa om hur en sjukdom kunde totaldemolera en människokropp på bara några dagar. Förvandla den till en sörja av blod och halvupplöst kött långt innan döden inträffade.
Givetvis har jag läst om den ca 3000000 gånger, och även om den första chocken förstås var värst så gör den mig fan fruktansvärt illa berörd än idag. Samtidigt kan jag inte låta bli, eftersom det är så vansinnigt fascinerande!
Nåväl, jag kom att tänka på den nu eftersom filmen Outbreak från 1995 går på TV ikväll. För den oupplyste kan jag berätta att den handlar om typ ebola, fast lite modifierat, och Dustin Hoffman spelar en smittskyddsläkare i armén som får ett utbrott på halsen. Jag skojar inte när jag säger att jag inte klarade av att se hela förrän långt in på 2000-talet. Minns när jag bodde i Umeå och mina sambos ville se den när den gick på TV typ 1997 eller nåt sånt, och jag var tvungen att stänga in mig på mitt rum och lyssna på musik för jag pallade inte med att ens höra när de pratade om vedervärdigheterna.
Nu ska vi se om jag blivit bättre på att palla folk som kaskadspyr blod till höger och vänster.
1. Once you have their money, you never give it back.
För övrigt är det ju sjukt jävla irriterande att det inte går att ändra typsnitt på text jag skrivit nån annanstans och klistrar in i bloggen. Det stör mig nåt fruktat att ett inlägg här och där ser helt pucko ut. Men givetvis är jag för lat för att skriva om allt för hand.
Dessutom har sajten varifrån jag tog morrisseycitaten till inläggens rubriker försvunnit. Misere.
Tur att jag köpte en bok med Ferengi rules of acquisitions nyligen som jag kan använda för ändamålet. Inte för att de har ett jävla skit med vad jag skriver att göra men lyckligtvis är det ju inget som jag behöver bry mig om.
Dessutom har sajten varifrån jag tog morrisseycitaten till inläggens rubriker försvunnit. Misere.
Tur att jag köpte en bok med Ferengi rules of acquisitions nyligen som jag kan använda för ändamålet. Inte för att de har ett jävla skit med vad jag skriver att göra men lyckligtvis är det ju inget som jag behöver bry mig om.
