I won't say "No", how could I?

Vad är sann lycka?
Att vara tillfreds och i harmoni med mig själv, tillvaron och de av mina medmänniskor som jag bryr mig om att vara i harmoni med.

Vilken är din största rädsla?
Att drunkna eller kvävas.

Vilken egenskap föraktar du mest hos dig själv?
Att jag ofta väljer den kortsiktigt enklaste utvägen.

Vilken egenskap föraktar du mest hos andra?
Bortsett från no brainers som ren elakhet och liknande: ett trångt intellekt, självbelåtenhet, oförmåga att se bortom sin egen, snäva horisont, att göra sig lustig på andras bekostnad för att själv framstå som en skön lirare, att ta sig rätten att sätta sig till doms över andra, att se sig själv som alltings mått.

Vilken är din största extravagans?
Jag köper enorma mängder kläder (ofta på rea och second hand bör väl tilläggas, så att ingen får för sig att jag tar sms-lån för att finansiera mina shoppingutsvävningar). Mina garderober är snart fulla. I mitt nästa residens ska jag definitivt ha en gå in-garderob! (eller klädkammare som det också heter)

Vart går dina drömmars resa?
Vart som helst som inte är här. Gärna nåt varmt ställe med en strand. Jag är nog Sveriges minst beresta människa, så vad som helst är ett äventyr för mig.

Vilken är den mest överskattade talangen?
Att vara en bra säljare (är det jag spontant kommer på efter ca 1 nanosekunds eftertanke)

När ljuger du?
När jag skäms.

När sanningen är för komplicerad och jag inte orkar förklara.

När jag inte bryr mig om vad personen i fråga tycker om mig. (t ex när jag blir haffad på gatan av medlemsvärvare: "Hej, har du hört talas om [infoga random välgörenhetsorganisation]? "Ja." "Åh vad bra! Vill du bli medlem?" "Nej." Vadå vill du inte hjälpa folk som har det svårt?" "Nej.")

Vad ogillar du mest med ditt utseende?
De mörka hålorna under ögonen skulle jag gärna bli av med. Och ibland ser jag helt bisarrt svampig och blek ut, det vore skönt att slippa såna dagar. Särskilt när pussigheten ackompanjeras av trevliga små röda blemmor. Och så tycker jag att jag ser förjävlig ut i profil. Annars är jag rätt bra kompis med mig själv i de flesta avseenden. Det vore förstås trevligt att ha lite mer muskler, men det tillhör ju avdelningen "Sluta gnäll och gör nåt åt saken då om det nu är så jävla jobbigt!!".

Vilka ord eller uttryck använder du för ofta?
Bisarr. Fast egentligen tycker jag inte att jag använder det för ofta, för det är så jävla mycket som ÄR helt bisarrt!

Vad ångrar du?
Att jag tackade ja till en fast tjänst på mitt förra jobb och därmed köpte en biljett till utmattningshelvetet.

Vem eller vad är ditt livs kärlek?
Morrissey och Star trek.

Vilken talang skulle du vilja ha?
Det vore förjävla ballt att kunna teleportera.

Hur känner du dig just nu?
Tom.

Om du kunde förändra en sak med dig själv, vad skulle det vara?
Det vore ju väldigt praktiskt att tycka motion är roligt.

Vilken är din största bedrift?
Äääääeeeeeööööhhhhh...att jag över huvud taget lyckats bli en självförsörjande och relativt stabil individ, kanske...?

Om du skulle dö och återvände som en person eller en sak, vad tror du att det skulle bli?
Jag har faktiskt inte en jävla aning om hur min karma kan tänkas se ut. Antagligen något bättre än Stalins i alla fall.

Om du kunde välja vad du skulle återvända som, vad skulle du välja?
Ett lyckligt pucko. Vore intressant att uppleva livet ur det perspektivet. Nu skulle jag väl inte kunna jämföra (om jag inte får för mig att prova regressionsterapi) men ändå.

Vilken av dina ägodelar håller du högst?
Min samling köksporslin i grönt glas.

Vad är den lägsta formen av olycka?
Lägsta formen? Förstår inte frågan. Att hamna i djupaste misär på grund av nån puckad grej man själv ställt till med kanske?

Vad tycker du sämst om?
Spenat.

Hur vill du dö?
Genom att sakta köras in i en bilskrot med fötterna först. NÄÄÄÄÄÄÄÄÄ DET VILL JAG JU INTE!!!!!!!!!!!!!! Självklart vill jag dö helt smärtfritt, utan ångest och väldigt fort vid en hög ålder efter ett liv som varit späckat av livskvalitet fram till sista andetaget.

Vad har du för motto?
Ju mer man gråter, desto mindre behöver man kissa.

Vad ska du göra ikväll?
Kolla på några avsnitt av Fringe, äta ugnsrostade kikärter och försöka somna tidigt så det inte känns som ett straff värre än att återfödas som en flatlus i Ber Karlssons könshår att gå upp och jobba imorrn.


Close your eyes

Igår nådde jag höjder av smaklöshet som jag förvisso anade att jag hade kapacitet till, men jag visste inte att formtoppen var så nära förestående.

Scen: jobbmöte om arrangemang i höst som bibblan ordnar tillsammans med ett och annat arkiv.

Arkivarie C [apropå om Landstingsarkivet skulle kunna vara med och ställa ut nåt kul]: Ja, de kanske kan bidra med en schysst lunga, eller nåt! :D

Jag: JAAAAAAA, eller så kan vi ha en gissningstävling á la Erik och Mackan: "Vad är det här? En cancertumör eller ett syfilitiskt spädbarn??" :D :D

Arkivarie C, arkivarie F och bibliotekskollega I: [kaskadkräks]

I want to leave, you will not miss me

Ibland är jag så briljant på jobbet att jag nästan skrämmer mig själv.

Denna lilla berättelse kallar jag för Hur man hittar rätt bok med nästan ingen information alls att tillgå eller Att ivrigt spana efter åttafotade zebror när man hör hovklapper.

Scen: infodisken på fackbiblioteket.

Besökare: Hej, har ni en bok som bara heter "Det"?

Jag: [lite lagom blasé som man blir när man jobbat ett tag och vant sig vid att folk tror att vi kan söka på böcker utifrån allt från färg på framsidan till information om att "jag lånade den här för 15 år sen eller så..."] Öhm... du vet inte vem som skrivit den? Om jag söker på ordet "det" så får jag vällllllldigt många träffar... [knappar på datorn] ...8162 närmare bestämt. Och då såg jag ändå till att avgränsa sökningen så att ordet "det" bara ska finnas med i titeln och inte nån annan stans i beskrivningen av boken.

Besökare: Hm...alltså nä... men... jag är ganska säker på att den hade mer än 500 sidor!

Jag: Okej...då ska vi se om det går att avgränsa sökningen lite... [skriver till kvalifikator för sökning på sidomfång i söksträngen] ... ja nu blev det ju lite färre titlar att välja på... bara 675 stycken... Vet du om det är en roman eller en faktabok?

Besökare: Det är science fiction! Eller skräck... tror jag...

Jag: Okej, skönlitteratur alltså... [knappar in kvalifikatorn för sökning på enbart skönlitteratur i söksträngen] ... nu börjar det likna nåt! 39 träffar! Kolla här ska du se om du känner igen nån av dem!

[ska just till att vända datorskärmen mot honom när jag får en snilleblixt]

Jag: Du... det är inte den här boken "Det" av Stephen King du tänker på? Några ungar som stöter ihop med en ond clown...?

Besökare: JO!!! DEN är det!!!

Jag: Den finns inne på skönlitteraturavdelningen. Nu får du ursäkta mig, jag måste ringa till Skattemyndigheten och ansöka om skyddad identitet.

Others sang your life but now's your chance to shine XXIII

Dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop

Cures Lovesong
är den enda kärlekssång jag kommer att tänka på/minns texten på som inte har skitlökig plattitydtext, så det får väl bli den.

Dag 24 – en låt du vill ha på din begravning

Satan rejected my soul - Morrissey.

Dag 25 – en låt som får dig att skratta

Lingonrap - Euskefeurat.


Others sang your life but now's your chance to shine XXI

Dag 21 - en låt som du lyssnar på när du är lycklig

Jag väljer sällan eller aldrig musik utifrån starka känslor som lycka eller ilska. Inte specifikt så att jag tänker "jädrar vad glad jag är, nu blir det minsann lite Fat boy Slim hära!" i alla fall. Men det är klart att sinnesstämningen påverkar litegrann vilken musik jag lyssnar på. Jag sätter ju exempelvis inte på Basement jaxx om jag är helt jävla slutkörd och vill varva ner, ej heller bränner jag av Leonard Cohen när jag känner mig uppåt och energisk och vill ha lite draghjälp. Men större delen av all musik jag gillar gör mig faktiskt harmonisk eller väl till mods på nåt sätt och jag kan inte komma på nån särskild låt som jag lyssnar på för att förstärka en redan existerande känsla av lycka och harmoni.

Däremot finns det musik som jag bara klarar av att lyssna på när jag känner mig hyfsat stabil och nöjd med tillvaron och det är all musik som gör mig det minsta vemodig. När jag känner mig tungsint och melankolisk behöver jag nämligen inte den minsta hjälp att sjunka ännu djupare ner i kvicksanden, så då undviker jag saktmodig och vemodsdoftande musik som t ex Mercury rev, Tindersticks och Mazzy star. Är det riktigt illa så pallar jag inte ens med Doves, Lloyd Cole eller Tanita Tikaram.

Under ett antal år kunde jag inte alls lyssna på den här typen av musik, och det var faktiskt riktigt jobbigt. När jag äntligen började hasa mig upp ur gropen var bland det första jag gjorde en spellista som jag döpte till "Svårmod", och med på den listan finns förutom ovanstående bland annat Badly drawn boy, Editors, Interpol, Strip music, Postal service, Hope Sandoval & Warm inventions, Death cab for cutie, Belle & Sebastian, JJ72, Weeping willows, Guy Chadwick och Jay-Jay Johanson. Där samlade jag allt sånt som jag inte klarat av att lyssna på eftersom det förstärkte känslan av att jag hade en mikrosingularitet i bröstkorgen till olidlighet. Och det var SÅ skönt att kunna njuta av Mazzy star och Cocteau twins igen!!

Och låten som får representera all musik som jag bara kan lyssna på när jag är i harmoni med tillvaron är Doves - There goes the fear.


Others sang your life but now's your chance to shine XX

Dag 20 - en låt du lyssnar på när du är arg

När jag är skitförbannad så hjälper det inte att lyssna på aggressiv musik. Det som eventuellt skulle hjälpa vore att sprida död och förödelse omkring mig med en knölpåk, men det är ju inte så ofta man får möjlighet till det utan jobbiga konsekvenser tyvärr. Dessutom är jag rätt sällan sådär otyglat rasande. Däremot hemfaller jag åt passiv aggression ganska ofta, och då innehar Morrisseys Sorrow will come in the end precis rätt blandning av bombastisk överdrift och självironi som gör att jag oftast börjar fnittra åt mig själv och mitt vältrande i oproportionerlig självömkan.


Others sang your life but now's your chance to shine XVI

Dag 15 - en låt som beskriver dig

Ja alltså, den här var jag tvungen att klämma på ett tag. Eftersom jag som sagt väldigt sällan lägger märke till texter så var det ju helt kört att direkt komma på nån låt som bara "ÅH den DÄR är verkligen JAG i ett nötskal!!!" ( <--- uttryck som jag kommit att avsky sen jag lagt märke till att det är ett ord som med förkärlek används av personer som gärna använder epitetet "lilla jag" om sig själva). Dessutom är jag så anal att om jag ska välja en låt som beskriver mig så ska den banne mig göra det ordentligt, och inte bara på nåt ytterst långsökt sätt, typ "den förmedlar en känsla som jag ofta har inom mig" eller liknande abstrakt tjafs. Nej, helst ska den exakt beskriva hela eller nån aspekt av mitt liv eller personlighet på ett mycket handgripligt sätt. Och det gör ju faktiskt Morrisseys (I'm) The end of the family line.

Others sang your life but now's your chance to shine XIV

Dag 13 - en låt som är guilty pleasure

Guilty pleasure är ett skitbegrepp tycker jag. Det finns nog inte mycket jag gillar som jag skäms för att jag gillar. Däremot kanske det finns sammanhang då jag INTE ljudligt skulle annonsera att jag garvar läppen av mig åt låten Pappa av Belinda, ett band vars existens jag endast hittat belägg för i ett enda sammanhang. Låten finns varken på Spotify eller Youtube, men här kommer ett smakprov på texten:

(ARR: bossanova korsat med 70-talsprogg, sjungs av Arja Saijonmaas röst-tvilling)

"Å snälla pappa, pippa med mig
lägg av med din falska blygsamhet

Jag har nog tittat genom dörren åtskilliga gånger
när du och mamma juckar våldsamt

Och på morgnarna vid teet har jag sett dina blickar
som sugande sveper över min tunna pyjamas...

...

Så varför hycklaaaaa?
Och morsan kan väl också få vara meeed
om hon propsar på deeet
om hon skulle bli sne
men bäst av allt
vore bara du och jag, va?
Tänk dig morsan
fast trettio år yngreee!"

Och så vidare i samma stil... *kiknar av skratt*

(den som inte är känslig för grova incestskämt och vill läsa resten kan ju höra av sig)


Others sang your life but now's your chance to shine I

Jag har inte gett upp den förra listan, men det går ju lite trögt som du märker, så jag försöker väcka liv i listglöden med en lista som känns un peau enklare att ta itu med...

dag 01 – din favoritlåt

dag 02 – din hatlåt

dag 03 – en låt som gör dig glad

dag 04 – en låt som gör dig ledsen

dag 05 – en låt som påminner dig om någon

dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe

dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle

dag 08 – en låt som du kan hela texten till

dag 09 – en låt du kan dansa till

dag 10 – en låt som får dig att somna

dag 11 – en låt av ditt favoritband

dag 12 – en låt av ett band du hatar

dag 13 – en låt som är guilty pleasure

dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska

dag 15 – en låt som beskriver dig

dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar

dag 17 – en låt som du ofta hör på radio

dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio

dag 19 – en låt från din favoritplatta

dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg

dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig

dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen

dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop

dag 24 – en låt du vill ha på din begravning

dag 25 – en låt som får dig att skratta

dag 26 – en låt du kan spela på instrument

dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument

dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig

dag 29 – en låt från din barndom

dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året


Could life ever be sane again

Något mindre avskydd och föraktad av Tillvaron idag, men det vore ju jääävligt synd att kalla mig sansad och stabil. Hormonhelvete!!

Som en spya på bajshögen jag kallar gårdag hade jag tvättid på kvällen. Slängde in tvätten i maskinen, valde program och tryckte på startknappen. Då dök ett trevligt felmeddelande upp i displayen:

Felindikation: motorfel

Det var väl jävligt typiskt, tänkte jag och tryckte på låsknappen för att ta ur tvätten. Det gick inte. Jag tryckte en gång till, jääääättelänge, men inget hände. Stängde av strömmen på maskinen och satte på den igen, tryckte på nyckelknappen, fortfarande inget resultat. Nu började jag svettas lite, men kom att tänka på att jag kunde prova att bryta huvudströmmen met flippswitchen på väggen. Det hjälpte inte heller!!! Gjorde om proceduren 5-6 ggr innan jag blev tvungen att inse att min tvätt oåterkalleligen var fången i tvättmaskinens buk.

I normala fall hade jag visserligen blivit rätt irriterad men ändå tagit det hela med fattning. Just igår kändes det dock som ett bevis på min teori om att varje partikel i universum ända ner på kvantnivå hatade mig och samarbetade för att göra mitt liv till ett helvete. Jag såg framför mig ändlösa samtal till Mimer och att få ta ut en semesterdag för att kunna vara där när de kom och fixade tvättmaskinen för att de inte skulle slänga mina grejer åt helvete. Jag är både rationell och full av positivt tänkande under the influence som du märker.

Anywho, jag gjorde det wajld and crazy valet att ringa till Mimers journummer för katastroffall och efter nån halvtimme dök två joursnubbar upp. Jag lommade ner till tvättstugan igen och visade var som var fel. Den ena killen började med att trycka på nyckelknappen, men inget hände. Han ryckte och drog lite i luckan, men tog sen resolut itu med flippswitchen innan han provade nyckelknappen igen. Just när jag skulle till att säga att jag redan provat det där en massa gånger så klickade det till och luckan gick upp. Det finns inte ord nog för att beskriva hur oändligt dum jag kände mig.

När de hade åkt stod jag och begrundade mitt elände en stund innan jag började pilla lite på maskinen igen. Den såg ut att funka helt normalt; inga felmeddelanden eller nåt. Jag slog igen luckan och startade ett program utan tvätt i och det gick utan problem. På äldre dagar har jag blivit lite mer våghalsig, så jag bestämde mig för att köra tvätten istället för att vara anal och övermåttan försiktig och inte våga använda tvättmasiknen, trots att den verkade vara felfri. Jag knölade in grejerna, valde program och

Felindikation: motorfel

Jag var såhär nära [måttar en plancklängdsenhet mellan tummen och pekfingret] att börja grina okontrollerat medan jag tänkte på hur jävla puckad jag var som inte kunde låta tvättmaskinshelvetet vara, och på hur idiotisk jag skulle framstå om jag ringde jouren en gång till och förklarade att jag lyckats låsa in min tvätt än en gång. För att inte tala om förnedringen när de två jourkillarna skulle komma tillbaks och med ett enkelt knapptryck öppna luckan igen. Lyckligtvis slapp jag den nesan eftersom jag fick upp den efter en stunds panikslaget fipplande med huvudströmbrytaren och nyckelknappen.

Spänning i vardagen är överreklamerad, i alla fall när man har PMS!

Jag kom förresten att tänka på att PMS är för mig vad pon farr är för vulkanier (minus fortplantningsdriften dårå); en period av bristande självkontroll där jag är slav under bisarra instinkter och känsloutbrott som annars inte ingår i min repertoar.

A crack on the head is what you get for asking

Hansi slår knölpåken på spiken när det gäller Internationella kvinnodagen.

Igår kände jag mig som the original smygalkis när jag köpte lådvin på Systemet (eller Apoteket Gröna Skylten som vi stammisar säger, *huhuhuhuhuh* (buskisskratt)) och hade med mig en ryggsäck att bära hem det i. Men jag försäkrar, jag smyger inte det minsta med mina dryckesvanor; det var av rent praktiska skäl som jag inte ville tänja ut armarna med en plastpåse.

Imorrn får jag finbesök från Deje och på lördag är det dambjudning i Casa de Bollfrans, vilket har föranlett en rengöringshysteri av titanska mått i min humbla lya. Till att börja med var jag tvungen att göra gästrummet, eller som jag också kallar det, Helvetets sjunde krets, beboeligt även för dem som inte hemfallit åt våld, hädelse, ocker, tidelag, icke närmare specificerade utsvävningar och homosexualitet. Det tog nästan hela tisdagkvällen, men nu ska det gå att sova där utan att få svåra vanföreställningar och epileptiska anfall. Igår var det vardagsrummets och kökets tur. Köket blev 75% mindre stökigt bara av att jag tog bort allt jag hade på kylskåpsdörren. Jag slängde bland annat ett julkort som var adresserat till mig och mitt ex, vilket innebär att det suttit där i typ 3 ½ år, en kallelse till tandhygienisten från 2008 och en biljett till Star trek XI som jag såg i maj 2009. Sen satte jag förstås tillbaks det mesta igen eftersom en vit kylskåpsdörr gör mig svårt nedstämd, men i en betydligt analare ordning.

Nu är mitt största problem hur jag ska hinna med att göra en spellista till helgens spritfest. Livet är bra skönt.

Run, young woman through the glen

Mitt så här på Internationella kvinnodagen har jag gjort två iakttagelser, som inte har ett jävla dugg med något som är relevant för Internationella kvinnodagen att göra.

Läs och häpnas över min iakttagelseförmåga, skarpare än ett nybrynat samurajsvärd!

1. Den här upptäckten gjorde jag visserligen för flera år sen (joråvettu, redan som trettio minus var jag briljant; det är inget som dök upp bara sådär med mitt inträde i medelåldern. Sorry alla ni som inte har samma anlag för genialitet som undertecknad) men jag har undanhållit världen denna banbrytande betraktelse fram tills nu. Borde inte sånt vara straffbart förresten? Nåväl. Alltså så här va; sen jag skaffade kontokort kring sekelskiftet så har mina brev med kontoutdrag från banken ökat avsevärt i tjocklek. Förut var det typ ett eller två papper varje gång med några kärnfulla transaktioner på 5-600:- per tillfälle förutom räkningar och sånt, nu är det 10 papper varje gång med sida upp och sida ner av ölnotor, skoshopping, toapappersköp, traderabetalningar och [infoga allt jävla skit du kan tänka dig som kan köpas för pengar] på allt från 3 spänn och uppåt. Onödigt ur miljösynpunkt var ordet, sa Bull. Lösningen måste vara att sluta konsumera så jävligt. ELLER INNNNNNNNNTTTTTTEEEEEEEEEEE!!!!!! *bortdöende domedagseko* ... Va...? Vad väntar du på...? Det där var iakttagelsen. Skingra er gott folk, det finns inget mer att se här!

2. Vad i helvete har man för personlighetsstörning om man är helt oförmögen att storstäda ? Det slår aldrig fel; jag går ut med intentionen att lite sådär skönt holistiskt svepa av det som syns mest och är mest akut, men efter ca 10 minuter finner jag mig själv sittande med benen i en naturvidrig ställning på golvet, extatiskt sorterande gamla räkningar, pärlor och tygbitar. "Åh, titta, ett icakvitto från 20071030, tänk, köpte jag ruccola, salta pinnar, bananer och quornfiléer då? Ja jävlar, det var tider det..." Och det finns fler än ett problem med detta. När jag efter tre timmar vaknar upp ur pryltransen dröjer det ytterligare en timme innan jag kan börja städa på riktigt eftersom kroppen stelnat i en position som skulle få både porrstjärnor och yogis att börja anteckna ivrigt.

(och förresten, inte för att jag har nåt emot Internationella kvinnodagen eller så. Den som läst mer än tre inlägg i den här bloggen lär knappast ha missat att jag anser mig vara oerhört mycket feminist och oerhört kritisk mot många bisarra och begränsande påfund och strukturer kopplade till kön och sexualitet i vårt så kallade "jämställda" samhälle. Men jag vet inte riktigt vad jag tycker om IK faktiskt. Alltså jag tycker att det ibland, ute i mainstreamsamhället, är för jävla mycket "alla kvinnor förenen eder låt oss dansa nakna i regnet och fira att vi har en fitta och kan föda barn för det SKA vi kunna utan att bli våldtagna (dansa nakna i regnet alltså) och halleluja vad det är fint med kvinnlighet!!!"-biologism över det hela för att jag ska känna mig riktigt bekväm med det. Men om nån som läser det här har en vettig, likhetsfeministisk förklaring till varför IK är en fantastisk idé så shoot! Jag är vidöppen för alternativa förklaringar, för samtidigt har jag lixom en gnagande känsla av att jag ju egentligen nog visst tycker att det är en bra grej med tanke på hur världen ser ut. Jag behöver bara backa upp känslan med lite solid teori för att komma ifrån den där obehagliga rigmor robert-känslan som omgärdar det i mitt medvetande.)

"So how did I end up so deeply involved in the very existence I planned on avoiding?"

Vissa dagar är det roligare att katalogisera än andra. Till exempel när jag får katalogisera filmer som den här:

                                                                 

Baksidestexten är fantastisk. Tänk dig att det är Olof Thunberg, rösten i bamsefilmerna, som läser:

"I utkanten av vår lilla stad bor herr Vettman, i ett alldeles eget litet hus med rött tak och en fin trädgård. Vettman är en glad, liten katt som lär sina läsare vett och etikett på ett roligt och pedagogiskt sätt. Han bor i Kattköping där han har många kompisar, inte minst Julia, som är en kanin. Vettman är en grön katt. Och då tänker kanske du att det finns väl inga gröna katter? Nej, det är verkligen inte vanligt, så Vettman är förmodligen den enda katten i hela världen som är så här grön."

För att använda ett slitet uttryck: öh hallå, Utbildningsradion ringde från 70-talet och ville ha sitt överpedagogiska tilltal tillbaka!


I'm a girl and you're a boy

Jag funderade på hur jag skulle ha varit om jag fötts med manskropp istället för kvinnodito. Vilka personlighetsdrag som förstärkts pga att jag fostrats in i en annan könsroll und so weiter. För jag är inte dummare än att jag fattar att somliga av mina beteenden är inlärda och förvärvade och andra är, (om än nedärvda) förstärkta pga min uppfostran till kvinna på bekostnad av andra drag, oavsett hur o-typiskt kvinnlig jag känner mig.

Jag brukar ju tänka på mig själv som en mental hermafrodit, vilket kanske verkar märkligt eftersom jag nog ytligt sett har anammat rätt så många kvinnliga attribut. Det jag menar med mental hermafroditism är att jag tror att jag nog hade kunnat födas i en manskropp och inrätta mig i det ledet lika "bra" som jag inrättat mig i kvinnoledet. Jag tvivlar på att jag skulle ha den där gnagande känslan av att vara född i fel kropp som transexuella har. Manskropp eller kvinnokropp, jag känner mig bara FEL punkt! :D

Min reptilhjärna är på många sätt väldigt dikotomisk, men inte när det gäller kön. Jag föreställer mig upplevelsen av kön i hjärnan som en glidande skala där de som trivs utmärkt i sin könsroll som jättemanliga machomän eller superfeminina hyperkvinnor befinner sig i varsin ände, och själv finns jag nånstans på mitten. Alltså; jag hade utgjort en habil man, på samma sätt som jag utgör en habil kvinna.

Men anywho, hur skulle jag vara som man var det ja.

Jag vill gärna tänka mig att jag hade varit ungefär som jag är nu, att samma saker hade varit viktiga för mig och att jag hade haft ungefär samma värderingar etc (för jag tycker givetvis att mina värderingar är väldigt vettiga och sunda ;-P ), men jag skulle ju lika väl ha kunnat bli helt annorlunda eftersom jag antagligen upplevt saker som triggat andra drag i min personlighet. Tänk om jag hade blivit en s k Snäll Kille ™ som ba "amen ÅÅÅÅH varför vill alla tjejer bara ha 'farliga' killar som behandlar dem som skit föööör??? Jävla tjejer! Jävla feminister!" Fast det har jag iofs svårt att tro eftersom jag som kvinna inte känner mig särskilt bitter på män som kollektiv, trots att de flesta av dem inte alls förstår sig på min speciella typ av charm. Om min grundläggande personlighet hade varit någorlunda lik min nuvarande nu så hade jag nog varit lika benägen att hitta fel hos mig själv på det området även som man, istället för att tycka att tjejer är dumma i huvet som väljer spännande player-Uffe och inte schyssta mig. Dessutom hade genusglasögonen förhoppningsvis åkt på vid någon tidpunkt och gjort att jag liksom nu sett problemen med strukturerna som gör hela orrspelet så ini helvete komplicerat för somliga, och inte tänkt att felet ligger hos alla individer som är mer eller mindre intrasslade i dem.

Eller så hade jag varit androsexuell även som man (eller bi) och säkert känt mig lika malplacerad i HBT-världen som jag gör i heterovärlden, min oerhörda heterosexualitet till trots.

Nåväl.

Som kvinna har jag ju utvecklat förmågan att om inte läsa av andras signaler så i alla fall vara hyperkänslig för att nu kanske det sänds ut nån sorts signaler som jag måste tolka, och fanfanfan vad det stressar mig att veta att jag inte riktigt behärskar konsten och fanfanfan vad det känns som mitt fel när kommunikationen misslyckas. Som man hade jag troligen kommit undan helt utan självförebråelser med att inte känna av andras icke-verbala kommunikation. Jag hade nog varit något av en förvånad buffel.

Jag föreställer mig att jag skulle ha ännu sämre korrelation mellan känslor och intellekt än jag redan har. Jag hade nog blivit ännu mer binär och förlitat mig ännu mer på förnuft och logik.

Jag hade antingen varit ett hypersocialt, utåtriktat kvicksilver eller en reserverad och introvert kuf beroende på vilken sida som premierats mest. Oavsett vilket hade jag troligen varit ganska egocentrisk.

Jag hade älskat uppmärksamhet och att hålla låda.

Jag intalar mig ju gärna att jag hade varit en könsöverskridare som struntat i könsbarriärer vad gäller intressen, kläder och vänner etc etc. Om jag ser på hur jag lever mitt liv idag, som habil kvinna, så måste jag dock erkänna att jag antagligen varit lika benägen att följa minsta motståndets lag även som man och alltså haft några half ass halvmanliga intressen och främst manliga vänner, enkom för att det troligast hade varit vad som kom i min väg genom livet. Som yngre var jag iofs rätt obstinat och skulle gärna göra sånt som andra inte gjorde och sån kanske jag hade varit även som man. Jag hade kanske börjat spela tvärflöjt och dansa jazzbalett istället för att spela kontrabas och gå med i FBU :D

De könsöverskridande aktiviteter jag ägnat mig åt hade nog främst varit på det intellektuella planet. Jag hade sannolikt varit mer intresserad av humaniora och beteendevetenskap än av naturvetenskap och teknik även som man. Kanske hade jag varit lite mer intresserad av natur och vildmarksliv än jag är nu. Det känns som en sida som jag hade haft större incitament att utforska som man med tanke på min bakgrund.

Om mitt intresse för form, färg och estetik hade utvecklats likadant som nu så hade jag måhända varit en smula queer vad gäller kläder och inredning och sånt. Kanske hade jag dragits till nån subkultur där det är mer accepterat för män att spöka ut sig med roliga yttre attribut än i mainstreamsamhället.

Och hur hade jag sett ut då?

Kanske typ så här, men en liten touch av det här och det här. Jag hoppas i alla fall att jag inte hade sett ut så här.

I just wanna say I haven't been away

Nähä gott folk, om man skulle ta och häva ur sig enorma mängder svammel igen då, det var ju ett tag sen sist.

Kollar igenom lediga jobb på AMS och fröjdas över att jag aldrig, aldrig, aldrig mer behöver överväga att söka ett jobb liknande detta och detta igen. Jag är övertygad om att det finns bibliotekarier vars dröm är att jobba på skolbibliotek. Väl bekomme säger jag till er. För min del räckte det med 3 ½ år för att få legitimitet att säga vad jag redan innan min sejour i skolvärlden visste: jag är varken biologiskt eller psykologiskt kompatibel med såna miljöer. De är faktiskt direkt skadliga för min organism. Den här drönaren kan inte anpassa sig.

Utrustad med en dåres envishet köpte jag ett par skor med kilklack härom sistens. Jag är mitt uppe i processen att försöka övertala mina fötter om att de inte alls är satans redskap som kommer bereda dem svåra smärtor och hallux valgus och jag måste säga att det går över förväntan. Idag genomgick jag eldprovet att hasa till jobbet i dem på cykelbanor av blankis och dessutom nedtyngd av packning och det gick bättre än jag hade trott. Jag kom fram utan brutna lårbenshalsar och nu återstår bara att se om fötterna säger upp bekantskapen med mig efter en hel helg i dessa skor.

Annars då? Ja nä inget särskilt skulle man väl kunna säga. Det vanliga. Det knallar. Huvet upp å fötterna ner. Etc etc. Osv osv.

...a language - can't you read?

Rotar igenom en låda med gamla papper, och hittade ett oslagbart roligt brev som jag skrev när jag var 13 och vi hade fått koreanska brevvänner genom skolan. Här kommer några smakprov ur brevet som gav uttrycket ”svengelska” ett nytt ansikte (mitt favoritstycke är den knivskarpa analysen av hur palmemordet hanterades...):

”Dear XYZ!

I have all most forgotten that I had write to Korea. But I am very glad to write you too.

---

We have a little house in a very little village in northeern Sweden. There we are on my dad’s vacations. The village is cold Byn som rimmar på synonymer till fisen och röven. We are there 4 weeks every year. But this year it all most rained all the time. The lake we bath in sometimes, was bigger and bigger. But some days it was sun. Then we bathed in the lake. It was very beautiful, because the water is very warm. If you think how cold it can be. Brr!

---

I hope you don’t think that Sweden is a land whit big, white bears on the streets and all the people live in holes in the ground. But no, so stupid are you not.

---

Do you know who Olof Palme was? He, the leader of Sweden? I think it was very stupid that he got killed (excuse my bad English). And the man who killed him, the swedish police would never get him. I all most know that. The big fool Hans Holmer (the leader of the polices), he waited so long, so the killer should have run around the world 78 times, then the clumsy policeman thinked: ”It would be very smart to see where the killer is.” Now I am going to write about something else.

---

I hope you can understand what I write because my English is as I said, not very good. It is very AWFUL. Because I have only learn English three years. And I hope you can see what I write, becaus my handstyle is the awfullest I’ve ever seen!

---

I should tell you about our vacation. When the sun shined we went into a forest, and picked blueberrys, bathed in the lake and just had a nice time. On the rainy days we sat into our house and read a book, play games and slept. On the evenings we went up to my grandmum and talked, had a coffee and looked for TV. (I looked for TV. My parents and my grandmum looked for crosswords.

But now I must say goodbye. Or ”hejdå” in swedish or ”[nåt obegripligt koreanskt]” in korean. I write not whit korean letters because then you shouldn’t seen what I had write!

---

Thank you for the word-list you gave me! Here is some more words. All the words whitout sounds says you as they is written. [jag hade, för att förenkla det för min nya brevvän, skrivit de svenska orden både med latinska bokstäver och med fonetiska tecken, så som jag mindes dem från engelskaboken...]

Jävlar i havet alltså, jag rodnar nästan när jag läser det här! Om jag inte minns fel så skickade jag faktiskt brevet, men fick tillbaks det tillsammans med en liten lapp om att vi nog inte kunde brevväxla mer eftersom hon inte förstod ett ord av vad jag skrivit. Tro fan det...

Det roligaste är dock är att jag var en av dem i min klass som var bäst på engelska.

This man said it's gruesome that someone so handsome should care

Det skulle vara kul att träffa sitt tonårsjag nu och se om man verkligen var sådär ful, socialt inkompetent och obekväm som man kände sig. Fy fan, jag hatade verkligen att vara tonåring.

Det märkliga är att jag ändå trots allt hade nån exhibitionistisk ådra som tyckte att det var viktigt att ha kläder som inte alla andra hade. Iofs var jag ingen blyg viol direkt som strök efter väggarna, jag kände det bara som om jag gick i otakt med de flesta andra i mänskligheten. Jätteoriginellt, eller hur. Det bara gick inte att prata med folk, för alla var så... snorkiga och självsäkra.

Jag lyckades nog förvisso med att hitta kläder som jag var ensam om, men inte på nåt vidare bra sätt. Och det säger jag inte för att kokettera om hur crazy och knasig jag var som ung. Alltså, jag begriper mig inte på folk som verkar ha hittat värsta helgjutna klädstilen redan i typ 14-årsåldern. Antingen är de fan så mycket mer stilsäkra än jag själv någonsin kommer att bli, eller så har de rippat en grej rakt av. Tyvärr såg jag förmodligen ut som en korsning mellan Helene Billgren och en mentalsjuk uteliggartant mellan 13-21 års ålder. Det tog en jävla tid och experimenterande att liksom inse

a) vad det egentligen var som jag tyckte var snyggt

b) vad som (enligt mig) passade min kroppsbyggnad

och

c) att man inte nödvändigtvis ska använda alla balla features man hittar samtidigt.

En höjdpunkt var nog när jag gick i 2:an på gymnasiet och dagen till ära var iklädd bl a en äppelgrön virkad tröja (formlös bortom allt mänskligt förstånd) som jag lånat av mormor (hon ville inte ha den längre), en svart glitterväst i nylon från den gamla favvo-affären Robins andra hand och en vinröd crepekjol från Indiska, och lärarkandidaten vi hade i historia frågade om jag kom från månen.

I'd hate to be like certain people I know

Utläggningar från ett annat internetliv del I

"Jag satt i fikarummet på jobbet i förrgår och lyssnade på hur den tristaste person jag någonsin träffat stolt och inte så lite självbelåtet beskrev sin humor som ”sjuk”. Hennes främsta referens till sin ”sjuka” humor var en chipsreklam som gick för några år sen där ett gäng människor inte fick nudda marken, vilket försatte dem i diverse tokroliga situationer.

EH? En reklamfilm som exempel på sjuk humor ?? Reklamfilm är väl för bövelen det mest slätstrukna som finns i vår kultur, det som samtidigt ska vara iögonfallande OCH så harmlöst att ingen kan ta anstöt utan bara drabbas av ett jävla habegär...? (och bryter reklamen mot tabun så slår den oftast in redan öppna dörrar. ”Nämen OJ så kontroversiellt att sälja tv-apparater med halvnakna brudar i lolitakläder som poserar mer ekivokt än en fibban-modell!! Skandal!!!”...) Det verkar som att så fort nån tycker att nåt är kul som h*n misstänker inte faller andra i smaken så kan h*n komma undan nesan av att vara en oliktyckare genom att hävda att ”men jag har ju så sjuuuk humor, ingen förstår den, jag är sååå konstig...”. Jävligt skumt med tanke på att såna här människor i de flesta andra fall hellre skulle dö än bli mer än en knappt synlig blomma på mänsklighetens tapet.

I vilket fall så insåg jag med ens att de flesta trista människor jag träffar beskriver sin humor som antingen sjuk, konstig, galen eller ironisk. Varför är det så? Varför är det status att ha sjuk/galen/konstig/ironisk humor? Och fattar inte folk att när alla beskriver sin humor som sjuk/galen/konstig/ironisk så urholkas begreppet, ungefär som i fallet med feminismen när slutligen även Kristdemokraterna hävdar att de också är feminister...? Att ha sjuk/galen/konstig/ironisk humor är i dagens läge synonymt med att vara lika wild änd crazy som Sten-Åke Cederhök, Lasse Berghagen och Eva Rydberg.

Och vad har en sån här sur och fördömande besserwisser till minipåve som jag för sorts humor då? Hm, ja, efter lite självrannsakande kom jag fram till att jag faktiskt under flera år passat mig jävligt noga för att beskriva den som sjuk i alla fall."

To move away from those awful times

21 - Ett annat ögonblick
 
Jag ligger på sängen och stirrar upp i taket med oseende ögon. Försöker känna efter var jag slutar men inser att jag inte längre vet. Den enorma mängd intryck som trängs inuti mitt huvud driver mig sakta till vansinne.
 
Det känns som om min bröstkorg innehåller en mikrosingularitet och min kropp befinner sig alldeles utanför dess händelsehorisont. På tillräckligt avstånd för att uppleva händelseförloppet i slow motion, men nära nog för att känna hur tomrummet äter sig närmare och närmare kroppens konturer. Den gastkramande intigheten uppslukar mig; någonstans finns en verklighet som ännu inte påverkats av den kollapsande stjärnans dragningskraft, men den är sedan länge förlorad för mig.
 
Den förlamande skräcken har två ansikten. Ett av dem är äkta och det andra är falskt. Tänk om jag kunde peka ut vilket som är det ursprungliga och studera det ingående; avtäcka alla slöjor, hamra bort alla avlagringar. Då kanske det svarta hålet i bröstet skulle upplösas. Men de är förrädiska och förgängliga; de går i varann och byter egenskaper och precis när jag tror att jag förstått är det något som ändras igen, den fasta punkten som jag trodde att jag fått tag i försvinner.
 
I detta ögonblick undrar jag hur tomhet och kaos kan existera samtidigt.

There's so much destruction all over the world

Här sitter man i godan ro och äter lunch och läser den intressanta boken Frillor, fruar och herrar : en okänd kvinnohistoria av Pia Gadd åsså ba:

Givetvis berodde frilloskapets historiska popularitet på att det erbjöd en socialt accepterad manlig möjlighet att ta för sig bland unga flickor i omgivningarna, det legitimerade och strukturerade den manliga skörlevnaden och promiskuiteten. För givetvis var ojämlikheten inte bara social utan också sexuell. Skörlevnaden var förbehållen männen, vilket väl knappast lär förvåna någon. (s. 28)

Bara sådär liksom.

Inga krusiduller, inget teoretiserande ursäktande utan bara KABLAM: en lika oväntad som självklar reflektion om ett av de många uttrycken för patriarkala strukturer som historien och nuet har att erbjuda.

Det gjorde mig en smula glad.


Tidigare inlägg
RSS 2.0