Could life ever be sane again
Något mindre avskydd och föraktad av Tillvaron idag, men det vore ju jääävligt synd att kalla mig sansad och stabil. Hormonhelvete!!
Som en spya på bajshögen jag kallar gårdag hade jag tvättid på kvällen. Slängde in tvätten i maskinen, valde program och tryckte på startknappen. Då dök ett trevligt felmeddelande upp i displayen:
Felindikation: motorfel
Det var väl jävligt typiskt, tänkte jag och tryckte på låsknappen för att ta ur tvätten. Det gick inte. Jag tryckte en gång till, jääääättelänge, men inget hände. Stängde av strömmen på maskinen och satte på den igen, tryckte på nyckelknappen, fortfarande inget resultat. Nu började jag svettas lite, men kom att tänka på att jag kunde prova att bryta huvudströmmen met flippswitchen på väggen. Det hjälpte inte heller!!! Gjorde om proceduren 5-6 ggr innan jag blev tvungen att inse att min tvätt oåterkalleligen var fången i tvättmaskinens buk.
I normala fall hade jag visserligen blivit rätt irriterad men ändå tagit det hela med fattning. Just igår kändes det dock som ett bevis på min teori om att varje partikel i universum ända ner på kvantnivå hatade mig och samarbetade för att göra mitt liv till ett helvete. Jag såg framför mig ändlösa samtal till Mimer och att få ta ut en semesterdag för att kunna vara där när de kom och fixade tvättmaskinen för att de inte skulle slänga mina grejer åt helvete. Jag är både rationell och full av positivt tänkande under the influence som du märker.
Anywho, jag gjorde det wajld and crazy valet att ringa till Mimers journummer för katastroffall och efter nån halvtimme dök två joursnubbar upp. Jag lommade ner till tvättstugan igen och visade var som var fel. Den ena killen började med att trycka på nyckelknappen, men inget hände. Han ryckte och drog lite i luckan, men tog sen resolut itu med flippswitchen innan han provade nyckelknappen igen. Just när jag skulle till att säga att jag redan provat det där en massa gånger så klickade det till och luckan gick upp. Det finns inte ord nog för att beskriva hur oändligt dum jag kände mig.
När de hade åkt stod jag och begrundade mitt elände en stund innan jag började pilla lite på maskinen igen. Den såg ut att funka helt normalt; inga felmeddelanden eller nåt. Jag slog igen luckan och startade ett program utan tvätt i och det gick utan problem. På äldre dagar har jag blivit lite mer våghalsig, så jag bestämde mig för att köra tvätten istället för att vara anal och övermåttan försiktig och inte våga använda tvättmasiknen, trots att den verkade vara felfri. Jag knölade in grejerna, valde program och
Felindikation: motorfel
Jag var såhär nära [måttar en plancklängdsenhet mellan tummen och pekfingret] att börja grina okontrollerat medan jag tänkte på hur jävla puckad jag var som inte kunde låta tvättmaskinshelvetet vara, och på hur idiotisk jag skulle framstå om jag ringde jouren en gång till och förklarade att jag lyckats låsa in min tvätt än en gång. För att inte tala om förnedringen när de två jourkillarna skulle komma tillbaks och med ett enkelt knapptryck öppna luckan igen. Lyckligtvis slapp jag den nesan eftersom jag fick upp den efter en stunds panikslaget fipplande med huvudströmbrytaren och nyckelknappen.
Spänning i vardagen är överreklamerad, i alla fall när man har PMS!
Jag kom förresten att tänka på att PMS är för mig vad pon farr är för vulkanier (minus fortplantningsdriften dårå); en period av bristande självkontroll där jag är slav under bisarra instinkter och känsloutbrott som annars inte ingår i min repertoar.
Som en spya på bajshögen jag kallar gårdag hade jag tvättid på kvällen. Slängde in tvätten i maskinen, valde program och tryckte på startknappen. Då dök ett trevligt felmeddelande upp i displayen:
Felindikation: motorfel
Det var väl jävligt typiskt, tänkte jag och tryckte på låsknappen för att ta ur tvätten. Det gick inte. Jag tryckte en gång till, jääääättelänge, men inget hände. Stängde av strömmen på maskinen och satte på den igen, tryckte på nyckelknappen, fortfarande inget resultat. Nu började jag svettas lite, men kom att tänka på att jag kunde prova att bryta huvudströmmen met flippswitchen på väggen. Det hjälpte inte heller!!! Gjorde om proceduren 5-6 ggr innan jag blev tvungen att inse att min tvätt oåterkalleligen var fången i tvättmaskinens buk.
I normala fall hade jag visserligen blivit rätt irriterad men ändå tagit det hela med fattning. Just igår kändes det dock som ett bevis på min teori om att varje partikel i universum ända ner på kvantnivå hatade mig och samarbetade för att göra mitt liv till ett helvete. Jag såg framför mig ändlösa samtal till Mimer och att få ta ut en semesterdag för att kunna vara där när de kom och fixade tvättmaskinen för att de inte skulle slänga mina grejer åt helvete. Jag är både rationell och full av positivt tänkande under the influence som du märker.
Anywho, jag gjorde det wajld and crazy valet att ringa till Mimers journummer för katastroffall och efter nån halvtimme dök två joursnubbar upp. Jag lommade ner till tvättstugan igen och visade var som var fel. Den ena killen började med att trycka på nyckelknappen, men inget hände. Han ryckte och drog lite i luckan, men tog sen resolut itu med flippswitchen innan han provade nyckelknappen igen. Just när jag skulle till att säga att jag redan provat det där en massa gånger så klickade det till och luckan gick upp. Det finns inte ord nog för att beskriva hur oändligt dum jag kände mig.
När de hade åkt stod jag och begrundade mitt elände en stund innan jag började pilla lite på maskinen igen. Den såg ut att funka helt normalt; inga felmeddelanden eller nåt. Jag slog igen luckan och startade ett program utan tvätt i och det gick utan problem. På äldre dagar har jag blivit lite mer våghalsig, så jag bestämde mig för att köra tvätten istället för att vara anal och övermåttan försiktig och inte våga använda tvättmasiknen, trots att den verkade vara felfri. Jag knölade in grejerna, valde program och
Felindikation: motorfel
Jag var såhär nära [måttar en plancklängdsenhet mellan tummen och pekfingret] att börja grina okontrollerat medan jag tänkte på hur jävla puckad jag var som inte kunde låta tvättmaskinshelvetet vara, och på hur idiotisk jag skulle framstå om jag ringde jouren en gång till och förklarade att jag lyckats låsa in min tvätt än en gång. För att inte tala om förnedringen när de två jourkillarna skulle komma tillbaks och med ett enkelt knapptryck öppna luckan igen. Lyckligtvis slapp jag den nesan eftersom jag fick upp den efter en stunds panikslaget fipplande med huvudströmbrytaren och nyckelknappen.
Spänning i vardagen är överreklamerad, i alla fall när man har PMS!
Jag kom förresten att tänka på att PMS är för mig vad pon farr är för vulkanier (minus fortplantningsdriften dårå); en period av bristande självkontroll där jag är slav under bisarra instinkter och känsloutbrott som annars inte ingår i min repertoar.
Kommentarer
Trackback
