ETT SORTS HADES

Jag älskar verkligen mitt jobb ibland. Nu förväntas jag skriva att det är när ett möte med en besökare går extra bra, när jag får beröm för någon extra fin katalogpost jag gjort eller när jag lyckas med en extra svår referensfråga. Men icke. Det ger mig förvisso en mild känsla av tillfredsställelse, men orsaken till de mer intensiva känsloutbrotten är det jag skrivit om tidigare; nämligen att det finns så många helt vansinniga böcker som man trillar på när man minst anar det. Här om dagen satt jag t ex och rensade katalogdatabasen på katalogposter som inte har några exemplar knutna till sig ( = vi har inte boken längre, så därför ska den inte heller ha någon post i vår katalog). Då stötte jag på följande mästerverk:

Om du mot förmodan skulle vara intresserad av att läsa förlagets beskrivning av boken så kan du göra det här men jag kan inte låta bli att bjucka på ett smakprov:

"Undervattensfisarna är konstfullt tecknade av Johan Wanloo..."

Jag har varit svag för Fredde Granberg och Peter Settman ända sen de gjorde sommarlovsmorgon och Laijv i början av 90-talet. Sen dess har de ju så att säga va gått lite skilda vägar karriärmässigt, och jag tycker definitivt att det är Fredde som dragit den humormässiga vinstlotten av de två...

En annan intressant bok jag hade turen att ramla över i jåns handlade om kustjägarutbildningen. Hur kommer det sig att jag över huvud taget fann det vettigt att ens titta åt en bok om militär utbilding undrar du kanske. Jo, så här va; jag är bl a ansvarig för avdelning S, krigsväsen. I ett anfall av plikttrogenhet företog jag en liten städning av den konstant röriga hyllan (alltså, du ANAR inte hur populära böcker om krig, vapen och stridsflygplan är!!! Och det är, för att underdriva en smula, ingen preussisk disciplin på dem som går och river i hyllorna. Så fort nån låntagare varit där och botaniserat så ser det ut som om en tornado dragit genom ett redskapsskjul) när jag helt oförhappandes råkade slå upp den här sidan, och nästan fick hembud av pur förtjusning:

Nåväl, som den uppmärksamme läsaren noterat älskar jag inte bara kiss&bajshumor utan  även att katalogisera, men igår var det nära att jag förpassade KRS till krematoriet på Hovdestalund i min frustration över att inte fatta ett skit av följande paragraf:



Enligt formathandboken för BTJMARCI är det med ledning av denna så kallade instruktion som man ska räkna ut när serieuppgift bildar biuppslag och inte. Jag är mer böjd att tro att SAB:s kommitté för katalogfrågor slängde in den här paragrafen för att kunna fnissa åt hur jävla dumma vi måste se ut när vi sitter och försöker förstå den, fast den i själva verket inte betyder nånting.

Auktoritetsposten The Smiths & Morrissey som saknade bibliografiska poster har makulerats och två nya har skapats: Morrissey samt Smiths.

Bibliografiska poster kommer att ändras så att de stämmer överens med de nya auktoritetsposterna.

Vänliga hälsningar,

Sine Nomine

Bibliotekarie
Biblioteksavdelningen

Nationalbibliografin

Kungl. biblioteket/National Library of Sweden
Post: Box 5039, 102 41 Stockholm
Besök: Humlegården, Stockholm

Idag var jag och fick massage efter jobbet och nu känns det som om någon klämt sönder varenda muskelknuta i ryggen med en vitlökspress. Fick prova en ny massör som koncentrerade sig mycket på korsryggen och hör mig nu, tro mig senare; HELVETES JÄVLAR vad ont det gjorde när hon tog i! Jag visste inte ens att jag var spänd där, men jag måste ha varit helt stenhård för hon gick på som en stansmaskin och när hon var klar kändes hela övre delen av röven en vetedeg. Nackmusklerna fick en jävla massa spö också och jag vet inte om min förra massör var för mjäkig eller om jag var extra stel idag, för jag var på vippen att börja grina flera gånger. Som den amazonkvinna jag är bet jag dock ihop och körde samma trick som hos tandläkaren; jag försökte slappna av i överkroppen men låg och skruvade på fötterna sådär som man gör när man mår riktigt illa och inte törs röra sig för mycket men inte heller kan ligga still.

Men rättning mittåt för fan, nu var det alldeles för länge sen jag saliggjorde världen med en anti-outfit:




Dagens toilett består av följande coutureplagg:

Tunika: H&M, vintern 2007 tror jag
Kjol: samma som på ett otal andra bilder.

Och roligare än så blir det inte.

Igår kunde jag till min extas hämta solglasögonen som jag väntat på i tretusen år. De är så ohyggligt snygga så jag var tvungen att ha på mig dem när jag cyklade till Djäkneberget igår kväll för att käka avtackningsmiddag med arbetslaget och kollegan B som gick i pension sista maj. Jag medger att det kändes en smula fjantigt att ha solbrillor på kvällen, men till mitt försvar kan jag hävda att jag faktiskt cyklade mot väst och sålunda hade solen i ögonen. Och idag satt jag ute en stund på lunchen och läste i Rudbecksparken bara för att få använda dem. GUD vad det är HÄRLIGT att kunna SE BRA och samtidigt slippa kisa som en djuphavslevande sköldpadda så fort solen skiner!!! De KUNDE gärna få vara ännu kattigare men jag orkade inte dammsuga stans optiker samt internet efter bågar. Jag är alldeles för torsk på omedelbar behovstillfredsställelse för det.

          

Nu ska jag gå och hälla ut resterna av min uppmjukade kropp i sängen och kolla på sista avsnittet av Greys anatomy. Utan solglasögon.

Eftersom mitt liv för tillfället är ungefär lika spännande som golf roade jag mig nyss med att rensa avloppen i badrummet. Det visade sig bli lite mer rafflande än jag hade tänkt mig.

Handfatet gick rätt smärtfritt förutom att jag höll på att svimma och kräkas samtidigt när en grå, hårig slemklump stor som ett nästan fullgånget elefantfoster med ett ljudligt SCHLURP pressade sig ut ur vattenlåset. Hur i helvete fick den plats där?? undrade jag, tills jag kom att tänka på att det var just det den inte fick, och att det är därför det varit stopp i handfatet den senaste veckan. D'oh!

Badkarsavloppet beredde inga större problem, men jag blev aningen fascinerad när jag grävde runt i vattenlåset och fick detta på kroken (känsliga läsare varnas):





Voila! En hårkorv av galaktiska dimensioner. Märkligt att jag över huvud taget har hår kvar på huvet. Särskilt med tanke på att jag faktiskt dessutom samlar upp och slänger ungefär 3 hårbollar stora som hönsägg som jag får i händerna varje gång jag tvättar håret.

Men det var inte den monstruösa hårkorven som gjorde att det hela blev lite för intressant. När jag hade rengjort avloppet och skulle sätta tillbaks plastploppen till höger på bilden i hålet som hårkorven kommer upp ur så blev jag varse att gummihandskar + tvålavlagringar tillsammans ger en högst ovälkommen såpad gris-effekt. Jag klämde till med hela min kraft för att få ner ploppen i det underdimensionerade hålet, och SPLATT sa det när den åkte ner i fel hål och försvann i det bruna vattnet.

Jag blev alldeles kall, samtidigt som jag än en gång kände att jag kommer sorgligt till korta på svordomsområdet. Desperat försökte jag få ner handen bredvid röret för att känna efter om jag kunde fiska upp den, men det var för trångt. Under bråkdelen av en sekund funderade jag på att ringa Mimers jourtelefon, för jag trodde att ploppen var ett minne blott och nu låg och skvalpade i nån kloakbassäng nånstans djupt under huset och att det kanske inte är så klokt att använda badkaret om det inte finns nåt lock till vattenlåset. Efter en stund gaskade jag dock upp mig och bände med våld loss badkarsröret från hålet och stack ner handen så långt jag kunde och där var ploppen!

Det visade sig dock att jag ropade hej för tidigt. Såpad gris-effekten skulle än en gång köra upp en knölpåk i röven på mig. Flyktig som en hägring och hal som en ål gled ploppjäveln undan så fort jag lyckades få ett aldrig så litet grepp om den, och jag kallsvettades av skräck för att den skulle slinka genom passagen till avloppet och vara för evigt borta. MEN! Skam den som ger sig, friskt vågat, hälften vunnet, today is a good day to die med  flera liknande plattityder. Till slut fick jag ett ordentligt tag om min slemmiga nemesis och fiskade segervisst upp den för att med aningen mer brutalt våld än nöden krävde återbörda den till sin rätta plats.

Som Worf skulle ha sagt: many songs will be sung about this glorious battle!

 

Idag tänkte jag göra en lista över sånt som jag skäms över att jag irriterar mig på. Grejer som jag inte riktigt står ut med, även om jag vet att det gör mig till en intolerant och trångsynt människa. Och som dessutom är så totalt ovidkommande att till och med jag själv förvånas över att jag ens reflekterar över dem.

OK, här kommer listan som sällar mig till De Trångsynta Tjockskallarnas skara:

1. Gamla gubbar med luftrörsbesvär som med täta men plågsamt ojämna mellanrum harklar sig ljudligt så det låter som att 47 liter slem är på väg upp genom halsen på dem tillsammans med hälften av deras illa medfarna bronker.

Hade en skräckupplevelse i den vägen när jag för 100 år sen gick regelbundet i kyrkan och två farbröder av denna sort (dessutom lätt utvecklingsstörda - ytterligare en orsak att skämmas för min intolerans mot dem) alltid satt längst fram och störde de stämningsfulla nattvardsgudtjänsterna med sina sanslösa gurgel-orgier. Försök själv att försjunka i djup kontemplation över något av tillvarons mysterier i vetskap om att du när som helst kan bli påmind om den krassa verkligheten i form av ett TBC-hostanfall.

2. Gamla tanter med luftrörsbesvär som gurglar när de pratar och med täta men plågsamt ojämna mellanrum harklar sig på ovan beskrivna sätt samt måste spotta slem en gång var 5:e minut.

Denna aversion utvecklade jag när jag skulle skriva min examensuppsats och därför bodde i fem veckor i ett litet samhälle i Jämtland hos en äldre dam med dessa problem. Hon hyrde ut ett rum i sin lägenhet och jag delade kök och badrum med henne. Att varje morgon, trött-illamående och småsur exponeras för en kvarts gurgelhostande och spottande på toaletten samt sitta till bords med damen och veta att hon när som helst kunde få en mikroskopisk matbit i fel strupe och börja gurgla och harkla upp slem var mer än min vanligtvis goda aptit kunde stå ut med. Jag skämdes som en hund där jag satt och försökte hålla god min och kräkreflexen under kontroll. Än idag blir jag ljusgrön i ansiktet när jag hör nån älskvärd gammal tant börja kraxa.

3. (den här punkten skäms jag verkligen extremt mycket för) Folk som av någon anledning har en speciell sorts ihålig röst som gör att de låter som första klassens byfånar.

Jag vet inte varför, men det bara kryper i mig när jag hör såna där röster. Särskilt om de är i kombination med att personen ifråga har lite svårt att få fram det han/hon vill ha sagt (OBS! Detta bör EJ förväxlas med stamning, som definitivt inte har ngn plats på denna lista över min intolerans) Antagligen var det någon människa i min barndom som var extremt elak eller svåruthärdlig och som jag numer förträngt som hade en sån röst. Den andra godtagbara förklaringen är ju att jag helt enkelt bara är en ond människa som inte tål människor som är lite mer annorlunda än andra, men så långt i min självinsikt har jag inte kommit än att jag vill acceptera den förklaringen utan vidare...

4. Folk som inte har tillstymmelse till sångröst men ändå envisas med att gå runt och nynna/sjunga på olika poplåtar eller finstämda visor hela tiden. Folk som HAR sångröst och som går runt och sjunger jämt är förresten också jävligt irriterande. Kalla mig hämmad men vafan får dem att tro att omvärlden vill höra just deras version av ”Du lindar av olvon” eller ”Halo”? Duschen och körer är till för dem som vill få utlopp för sin musikaliska (inbillade) ådra.

När jag utsätts för någon sån här självutnämnd Beyonce så får jag samma känsla som när ett barn kommer med en teckning och förkunnar att det är en bild på mamma och hunden, och jag känner mig tvingad att säga att den är jättefin fast den ser ut som uppspydd pölsa. Skillnaden är dock att jag oftast kan mena att barnets teckning är fin, eftersom barnteckningar liksom inrymmer så mycket mer än bara motivet. En vuxen människa däremot, som väntar sig samma beröm för sin härligt spontana sång, är det lite svårare att tackla.

Eftersom jag själv inte har nån vidare sångröst så kan jag tycka att andra som sjunger lika illa som jag borde höra skillnaden på dem själva och Carola. Nu lägger jag i och för sig ingen värdering i att sjunga som Carola och att sjunga lite mindre vackert (dessutom avskyr jag Carolas röst, men tog henne som exempel ändå eftersom många obegripligt nog tycker att hon är en gudabenådad artist...). Gillar man att sjunga ska man väl göra det hur man än låter, men eftersom merparten av mänskligheten föredrar Carola-typen av sångrösterna så borde det ju kanske tala för att man ska vara lite försiktig med att låta omgivningen njuta av sin egen om man gör det i syfte att få beröm. Vilket jag oftast får känslan av att såna här hobbyvokalister gör. Och egentligen är det väl det som jag retar mig på. Att det ofta är på ett mer eller mindre självbelåtet och/eller förväntansfullt sätt som sången framförs. Och så sitter man där och lider och lyssnar och vet inte var man ska ta vägen.

Visst, de kanske tycker de är jävligt bra på att sjunga och vill ta varje tillfälle att visa det och utöva sin hobby, men bara för att jag är intresserad av klassiska språk så går väl inte jag och rabblar latinska verbändelser för mig själv hela tiden, för att folk ska fatta att jag är intresserad och dessutom jävligt skicklig på det?

Alltså, missförstå mig rätt, jag har inget emot om någon går och nynnar eller sjunger någon sång då och då, det är de som vid varje givet tillfälle brister ut i sång som jag inte riktigt klarar av. Som, när man t ex ska laga mat ihop ett gäng, drar igång sin repertoar vid den första hackade moroten och inte avslutar förrän man sätter sig till bords. Som kokett svansar runt i köket ylandes allt från ”Somliga gååår i traaasiga skooor... säg vad beror det påååå?” till ”6, 6, 6, the number of the beast!!!” med tillhörande wailanden och vibraton, helt okänslig för omgivningens vinkar om att det kanske vore trevligare att konversera medan man lagar mat. Gärna med danssteg till också.

Ibland undrar jag om inte idén bakom Idol och Talang huvudsakligen är att spräcka storhetsvansinnet hos de många duschsångarna (som allt för ofta tar med sig sången från badrummet när de duschat färdigt) där ute. Tyvärr verkar dock deras självinsikt vara lika dålig som deras sångröst varför de kan skaka av sig ett nederlag genom att skylla på allt från inkompetens hos juryn till att bollen är rund.

5. Folk som är så ovana vid datorer att när de ska logga in tar det 10 minuter att hitta tangenterna till användarnamnet och lösenordet och som undrar hur de ska göra med musen när bordet tar slut. Och gud förbjude om de måste använda shift eller alt gr för att få till nåt specialtecken! Återigen; jag är smärtsamt medveten om hur intolerant jag låter, men sån där extrem tafflighet kan få mig otroligt otålig. Det är väl en sak om man vet att det är första gången människan använder ett tangentbord men när man vet att det är någon som använder dator regelbundet (om än i liten utsträckning) så blir jag fascinerad intill frustration över sådan ineffektivitet. Det ska väl tilläggas att jag inte är världens mest effektiva människa på andra sätt, men när det gäller att förenkla min tillvaro genom att grundligt lära mig saker jag gör ofta så är jag jävligt effektiv.

6. Folk som har pedalen i hålfoten när de cyklar. De ser ut som Enöga i Dunderklumpen! Varje gång jag ser en hålfotscyklare förundras jag över hur otroligt puckat det ser ut och vill springa fram till dem och skrika: ”Fattar du inte att hävstångseffekten går förlorad om du har pedalen mitt under foten??? Fattar du inte att det går ungefär 1000 gånger lättare att cykla om du har pedalen under tårna istället??”

Listan kan göras bra mycket längre, men jag tror budskapet har gått fram; under min sympatiska och toleranta yta döljer sig en grinig småpåve som i smyg föraktar större delen av sin omgivning.

Eftersom jag antar att alla mina tre läsare är oändligt intresserade av mitt jobb så tänkte jag bjuda på en guidad tur genom mitt skrivbord. Brace for impact!



Här har vi min omistliga lilla fläkt utan vilken jag skulle avdunsta när termostaten hamnar i klimakteriet och ventilationen åkt till Bahamas. Tack, Clas Ohlson. Jag tror jag älskar dig. Vill du gifta dig med mig?



När man jobbar i offentlig miljö och hyser en intensiv skräck för kräksjuka samt dricker 7 liter vatten om dagen och därför kissar 21X7 gånger varje dag snittar man strax under kirurgerna när det gäller antalet handtvättar. Utan handkräm skulle mina händer vittra sönder i ett moln av hudflagor, så därför har den en självklar plats på skrivbordet. Likaså läppbalsamet från Bodyshop med körsbärssmak. Bakom kosmetikavdelningen står Barba Jävel som jag fick av L och M när jag slutade på Råby/Bäckby och skulle börja på fackavdelningen.



Detta är min mycket effektiva lappkatalog över arbetsuppgifter. Dessvärre blir lappkatalogen lätt arbetsuppgifternas motsvarighet till "ring inte mig, jag ringer dig".



Och här har vi högarna med grejer som jag håller på med för tillfället. Där ligger bland annat några inköpsförslag och papper om böcker som ska beställas, en kladdlapp med förslag på böcker och andra sätt att hitta info om en brukspatron från 1700-talet på Ferna bruk till en låntagare, en ljudbok som ska märkas om, några tidskrifter jag har på cirkulation och en bok med en röding i = den är reserverad så jag måste katta den fort som fan.



Som du ser skulle jag behöva ett dokumentkorgtorn med minst 5 våningar till. I mappen står alla mina manualer och papper om katalogisering och anvisningar till Book-IT och Libris. I högen till vänster hamnar trasiga böcker, språkkurser och filmer som jag ska kolla upp och gallra/återinköpa. Det var där Värsta språket låg i hundra år innan nån stackare reserverade den.



Högen längst ut på kanten är mitt skrivbords motsvarighet till slutförvaring av kärnavfall. Där lägger jag sånt som jag egentligen inte behöver göra, men av olika anledningar ändå inte bara kan slänga direkt. Typ suspekta rapporter från olika expertgrupper som ingen orkar bestämma om vi ska införliva i beståndet eller ej. Mina lunchböcker brukar paradoxalt nog få ligga överst i den högen. Idag började jag läsa en bok om globalisering av Peter Singer som verkar fett intressant. Bokvagnen som står bredvid skrivbordet är givetvis min. Jag vore väl ingen riktig bibliotekarie om jag inte hade ett eget vrålåk av märket HUSHNOW3000.

Sist men inte minst: som officiell temperaturövervakare i mitt arbetslag har jag denna termometer ständigt redo för att när som helst kunna bevisa att i vårt arbetsrum är "varmt" och "kallt" objektiva begrepp och inga subjektiva flummigheter som skiftar från individ till individ.  

Utmaning: hitta på vad som helst som verkar helt vansinnigt och skittråkigt så lovar jag att nån jävel har skrivit en bok om det.

Ibland även flera:


  

 

Notera att det finns en hel skriftserie om posthistoria! Jag ser ingen annan förklaring än att hr Lindgren et consortes har nån form av autism eller aspergers syndrom som kanaliseras i deras patologiska intresse för postväsendet.

(det kanske iofs en viss frk Hades också har, med tanke på hennes fascination för folk med bisarra intressen)

Av nån anledning kom jag att tänka på den gamla såpoperan Lösa förbindelser. Sen kom jag följdaktligen att tänka på farsan till mina kompisar som bodde i lägenheten under mig där jag växte upp. Han var av den... eh... vi kan säga färgstarka typen som gärna tog sig ett glas eller 375 och ofta hängde på det anrika gamla etablissemanget Etna på Råby. Som sig bör hade han även ett färgstarkt ordförråd som han gärna delade med sig av till oss barn. Min mor fick till exempel epitetet "fitta i övergångsåldern" (eller var det "hora"...? Hm, jag minns inte riktigt... men det står väl utom allt tvivel att det var tanken bakom uttalandet som räknades) när hon under mina kompisars föräldrars ganska så otrevliga skilsmässa försökte stötta deras mamma som var hennes väninna. Själv var jag  "den där feta ungen som tror att hon vet bäst jämt". Inte så långt från sanningen förvisso, men jag tyckte ändå att det var lite väl ouppfostrat av honom att säga till sina barn att deras bästa kompis var en olidlig besserwissertjockis.

I vilket fall, anledningen till att jag förknippar honom med Lösa förbindelser är att han envisades med att kalla den högkvalitativa TV-serien för Lösa förpattelser. Man skulle utan att hänge sig åt allt för vidlyftiga antaganden kunna säga att han låg ganska nära oss barn i intellektuellt avseende, för vi tyckte alltid att hans verbala innovationer var otroligt roliga och snillrika, medan de andra vuxna mest såg besvärade ut. Jag tror till exempel inte att våra föräldrar tyckte det var så trevligt att vi konsekvent använde hans hemsnickrade namn på Fanta Black Orange, som fanns en kort period på 80-talet och smakade som en blandning av apelsinfanta och coca cola. Även om detta tilldrog sig på den tid då det fortfarande var helt okej att slänga sig med diverse ur rasbiologisk synpunkt tvivelaktiga uttryck och föreställningar så var det nog tämligen pinsamt att stå på ICA och höra sin avkomma skrika över hela butiken:

MAMMA KAN JAG FÅ EN NEGERFANTA SNÄLLA MAMMA??? MAMMA JAG VILL HA EN NEEEEEEEEEEEEEEGERFANTAAAAAAA!!! MAMMA EN NEGERFANTA MAMMAAAAAAAAAA!!!


Apropå Etna förresten så verkar det som om de lagom till fotbolls-VM försöker shejpa upp anseendet lite och locka en annan typ av klientel än de trogna stammisar som hängt på låset varje dag sen tidig bronsålder:

Hades önskar LYCKA TILL!

Jag var ledig i fredags och ägnade förmiddagen åt balkongsanering bland annat. Tyckte det var synd och skam att hälla ut en fin hink såpvatten utan att utnyttja den till fullo, så efter att jag torkat bort allt gult pollenklet gick jag på den fina, gröna plastpresenning som fungerar som insynsskydd på balkongräcket i detta fashionabla bostadsområde. Det var inte gjort sen eldkvarn brann, så när jag var klar fick jag bända ut vattnet med ett stämjärn för att få ut det ur hinken så jag skulle kunna spola ner det i muggen. Väl bekomme, alla kloakråttor och alligatorer som helt säkert befolkar vårt avloppsnät.

Sen shejpade jag upp mig en smula och promenerade ner på stan för att därifrån ta bussen ut till Hälla eftersom jag tänkte avlägga en visit på Stadsmissionens nyöppnade second handbutik. Först blev det dock ett besök på en elektronikaffär i närheten för batteriproviantering, då min mp3-spelare dog. Jag pallar verkligen inte att vara ute och färdas utan musik i öronen. I elaffären möttes jag av 2 karlar av väldigt god kvalitet så att säga dårå, och jag förbannde det faktum att mina solglasögon inte kommit än för då hade jag passat på att stirra ohämmat. Blev betjänad av den ena och eftersom jag har samma mognad som en tolvåring på området flört så svettades och stammade jag mig igenom hela transaktionen.

Secondhanden var helt okej. Hittade bland annat en klänning, en kjol och en blus. Orkade inte kolla igenom prylavdelningen utan spurtade ut till bussen så jag skulle slippa stå och vänta i en halvtimme på nästa. Hade ingen lust att gå till stan och ytterligare förvandla mina fötter till Eddie Kreuger-lookalikes.

Efter en typisk eftermiddag då jag drog ut på allt alldeles för länge och sen blev tvungen att slänga i mig maten hann jag precis med bussen hem till L. Vi satt på hennes balkong och svamlade ett par timmar innan vi åkte ner på stan och mötte U och hennes posse på Pitchers. Det var 100 år sen jag var där och ja... det var väl ett ganska acceptabelt ställe tycker jag. Varken skitnödigt eller för mycket kvarterskrogskänsla om du hajar tugget. Åkte hem efter en macka på Subway och igår mådde jag som jag förtjänade, det vill säga väldigt bra.

Den här dagen har hittills ägnats åt dammsugning, matlådetillverkning (som inte riktigt är klar än) och kroppsvård. Nu håller jag på att samla kraft för att rensa handfatsavloppet i badrummet.

Jag provade förresten tofukorv från Goodstore idag och låt mig säga så här: likkorv smakar uppspytt bajs i jämförelse! Nu måste jag bara bearbeta det trauma som det innebär att inte kunna köpa den korven när jag vill.