Sister, I'm a poet II

Sister, I'm a poet I

Och vid några enstaka tillfällen kommer det ord i ens väg som så totalt definierar en att man nästan önskar att man sluppit insikten.

Jag tänker på gallret.

Pappa går runt lite planlöst i rummet. Jag sitter i en av stolarna. Mamma sitter i den andra stolen vid mormors säng. Vi småpratar trögt med långa pauser emellan replikerna. Försöker låtsas att vi bara är och hälsar på, att det är vilken vanlig helg som helst. Försöker skapa en sorts atmosfär av normalitet så att hon inte ska känna tungsinnet inom oss.

Mormor är döende. Hon ligger i halvdvala och vaknar oroligt till ibland och tittar ut i rummet med oseende ögon, försöker fokusera på någon av oss men misslyckas. Hon har morfindropp men gnyr ändå till då och då när smärtorna i benet penetrerar opiatdimman som en glödande bajonett.

Utanför rummet råder friden. Detta är sista utposten för alla som är här. I de andra rummen sitter andra anhöriga och väntar på det oundvikliga. Personalen går omkring i skor med mjuka sulor och utstrålar värme och hänsynsfullhet.

Till slut blir det för mycket för mamma. Jag ser att hon försöker hålla tillbaka gråten, men tårarna börjar rinna utefter hennes kinder där hon sitter och lyssnar på mormors kvidande.

Själv är jag också ledsen. Det känns som om jag ska kvävas när jag tänker på veckorna innan hon hamnade här på Gryta hospice. Hur hon fick ligga och ha ont i flera veckor på servicehuset bara för att personalen där inte fattade hur allvarligt det var, fastän hon skrek av smärtan, inte kunde sova och benet var tjockt som en telefonstolpe och alldeles blått och kallt. Hur hon, som på nåder, fick åka upp till lasarettet efter att man till slut kallat på hennes husläkare för att hennes socker sjönk i botten. Tro fan det när hon inte kunnat äta ordentligt på gud vet hur många dagar.

Stora tårar droppar ner i mammas knä. Hon hulkar inte utan sitter bara med mormors hand i sin och försöker vara stark. Det känns som om jag har ett svart hål i bröstkorgen, det gör så ont i mig att se mamma så förtvivlad. Jag skulle vilja gå fram och sätta mig på armstödet till hennes stol och stryka henne över håret. Det är hennes mamma som håller på att dö, det är jag som måste vara stark. Det känns nästan värre att se hur ledsen mamma är än att veta att mormor snart inte finns mer.

Men jag klarar inte av det. Jag klarar inte av att trösta mamma. Något i mig säger stopp. Jag kan inte förmå mig att gå över den där osynliga barriären som jag byggt upp. Som gör att jag har så förbannat svårt att släppa mina föräldrar nära.

Jag försöker stålsätta mig. Tänker att nu får jag väl för fan ge mig, det är min mamma som sitter där och håller på att bli föräldralös, nu måste jag för helvete sluta larva mig! Men jag är som förlamad. Jag kan inte röra mig ur fläcken.

Jag vet inte vad jag tror ska hända om jag räcker ut den där handen, men det känns som om singulariteten i mitt bröst är en malström av alla mina omsorgsfullt gömda känslor. Och jag vågar inte, vågar inte, släppa dem lösa. Vågar inte knyta det där starka bandet som det innebär att ta emot mammas hopplösa förtvivlan här och nu.

Mormor sjunker ner i en lite mer rofylld sömn. Mamma torkar tårarna och säger att nej, ska vi ta och åka och äta någonstans?

Och jag tänker på det jävla gallret.

En ghasel


Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Gustaf Fröding

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0