While Wilde is on mine
Sonett till alla som någon gång lidit under spysjukans och rännskitans ok
Klen är jag och svag som en nyfödd råtta
Någon vill mig illa, jag är helt hundra
På miltals avstånd hörs min mage dundra
Tur att jag har en mugg och slipper potta
Genom näsan färdas den första spyan
Vidrig dess namn är och dess smak är galla
Hur i helvete ska jag detta palla?
Har min mage besatts av en harpya?
Febern skjuter i höjden men jag fryser
"GE MIG NÄRING!!" skriker kroppen och skiter
fullständigt i att jag ej kan stå upprätt
Lust att äta med sin frånvaro lyser
Vätskeförlust? Ja, minst trehundra liter!
Värld, adjö, jag dör i en flod av kallsvett
And what a terrible mess I've made of my life
Efter snart ett dygn med mörklagd mugg kan jag här presentera en lista över saker som känns jävligt besvärliga när lyset i badrummet är trasigt:
1. Bajsa.
2. Duscha.
3. Plocka ögonbrynen
4. Ha folk på besök (tur för mig att det aldrig händer, förutom förra lördagen då när jag hade fest... Och en jävla tur att lysröret inte pajade i söndags när jag hade magsjukan från helvetet! Visserligen hade jag nog prickat toalettstolen ändå, men allt som gör livet besvärligt upphöjs ju till 1000 när man är krasslig). De flesta människor vill ju stänga om sig när de ska lätta blåsan eller tömma tarmen och det måste jag respektera, så därför tänker jag inte bjuda hem nån innan det åter finns ljus i mitt badrum.
5. Försöka räkna ut hur man byter lysrör.
Det mesta av det andra man ägnar sig åt i badrummet funkar i mörker eller går att flytta till en annan spegel. Eller ja, duscha går väl bra i mörker det med, men allt som gör den redan från början trista proceduren ännu jobbigare är ett förödande steg på vägen mot att gro igen totalt.
Tur att jag ska jobba imorrn, då kan jag passa på att släppa ut herr Brun. Plocka ögonbrynen har jag nyss gjort, så förhoppningsvis ska ett lysrörsbyte ha kommit till stånd nästa gång behovet uppstår (vilket torde bli typ... på torsdag med tanke på att min kroppsbehåring växer lika fort som bambu).
Tillägg: å, å, jag kom på en grej till som måste vara med på listan:
6. Allt som har med mens att göra.
Some men here, they have a special interest in your career
I alla fall; juryn, bestående av bland annat den oförliknelige charmknutten Bert Karlsson satt och diskuterade en kvinnlig bodybuilders framträdande, varpå Berra föraktfullt och med avsmak kläcker ur sig nåt i stil med:
"Naäääääeeee asså ja töcker ho va FÖSSSKRÄCKLI!!! Ho ser fösssskräckli ut, kvennor skante hölla PÅ mä såntär!!!"
Bert, det är givetvis din ensak vad som får liv i den skrynkliga likmasken du kallar penis, men är det inte JÄÄÄÄÄÄÄÄVLIGT oprofessionellt att låta likmasken styra dina yrkesmässiga beslut?
Ja, alldeles bortsett från att du är ett sexistsvin som troligen tangerar killarna som skrev Häxhammaren i kass kvinnosyn då förstås.
Vet du vad, Bert? Jag tycker att du är FÖSSKRÄCKLI!! Män ska inte hålla på med sånt där (= sitta på sina feta rövar och med ett självbelåtet flin anse att det är deras födslorätt att recensera kvinnor utifrån vad DE anser kvinnligt, och därför sexigt - för gud straffe den kvinna som inte anstränger sig för att vara SEXIG!)!!
Sick and depraved, a traveler to the grave
Saker som inte är trevliga:
1. Magsjuka. Nog sagt om det.
2. Den där känslan av att vara fullständigt urkramad på all energi efter att man haft magsjuka. Jag är så fruktansvärt hungrig att jag ser gula och lila moln framför ögonen men så kraftlös att jag inte pallar att stå upp länge nog att ens koka pasta. Igår åt jag inget på hela dagen eftersom det enda jag orkade göra var att sova och... ja, göra det man gör när man har magsjuka.
Nä, dags att återgå till att ligga under 2 täcken och ta igen allt tv-tittande som jag missat sen sist jag var sjuk.
Jag måste iofs erkänna att det var länge sen jag kände mig så här avkopplad. All kraft går ju åt att hålla organismen vid liv, så hjärnan går på kvartsfart = det mest avancerade tankearbete den klarar av är "Byt. Kanal. Reklam." och "Bre. Smörgås. Nu." Inga av de vanliga i-landsproblemen som ständigt går på högvarv tränger igenom lummigheten. Rätt skönt faktiskt.
Something is squeezing my skull, something I can barely describe
1. Ställ valfri fråga på temat "Hej har ni böcker om [...]". Kläm gärna in flera olika ämnen och aspekter i samma fråga: "Finns det nån bok om hur man såg på kvinnors ställning i medborgarrättsrörelsen...? Och gärna som jämför med sufragetterna i England på 1800-talet, och om hur lesbiska kurder har det i Irak idag. Den får gärna handla om homosexuellas rättigheter i olika länder åsådär också... och om när vi fick allmän rösträtt i Sverige... Nån enkel bok...?"
2. Se håglös och ointresserad ut när jag försöker mjölka ur dig lite mer info om ämnet du frågar efter. Svara gärna "javente... liksom... hur de hade det... och så..." eller likvärdigt vagt.
3. När jag ägnat en kvart åt att söka i bibliotekskatalogen
(och förgäves försökt visa dig hur man gör enligt principen "Ge en man en fisk och han har mat för en dag; lär honom att fiska och han har mat för resten av livet" men gett upp när jag inser att du hellre hånglar med din telefon)
och därefter sprungit som en oljad vessla och plockat fram böcker på 1000 ställen kastar du en snabb blick i den översta i högen och säger besviket "nämen asså... jag vill ha FAKTA... haru ingen fakta...? Jamenar... det är så mycket TEXT... jag vill ha mer... bara FAKTA...!"
*TOTAL SYSTEMKRASCH*
Bad scenes come and go for which you must allow
Eller oxå resignerar du och inköper raskt ett stycke kjol som mer liknar en luftballong?
Man kan väl kanske säga att jag ligger några ljusår före dig i planeringen... OCH att min skräck kanske inte är så irrationell trots allt:
Det har börjat!
Frågan är om jag redan passerat kritisk massa eller om det fortfarande går att stoppa.
(för andra gången skändar jag min högtidligt svurna ed att aldrig visa upp andra outfits i den här bloggen än elastiska soffliggarutstyrslar, men det är ju för en god sak...)
All the things that you love, all the things that you loathe
Ibland är det bäst att inte gräva i saker... Fick en textrad på hjärnan i förmiddags. Jag höll på att bli vansinnig eftersom jag inte kunde komma på från vilken låt raden kom men var säker på att det var nån lökig eurodiscohit från mitten av 90-talet som man blev fylleindoktrinerad av när man sprang på krogen och plötsligt insåg att man kunde hela texten till fast man inte direkt lyssnade på den typen av musik hemma. Inte för att det är särskilt svårt att lära sig texten till en låt som innehåller sammanlagt 15 olika ord, men ändå.
Anywho, jag grubblade järnet på vilken låtjävel det var som likt tinnitusen från helvetet upprepade orden "straight from the temple of doom" i en evighetsslinga och till slut kom det. Det är från låten Freestyler med det finska kvalitetsbandet Bomfunk MC's (tinnitusen kom dock inte ihåg orden exakt rätt, det var därför jag inte hittade nåt när jag googlade). Inte riktigt så cheezy som jag hade trott, men det är illa ändå eftersom jag faktiskt gillade den här skivan på riktigt och t o m äger den. Vafan, det svänger ju, och bara det svänger kan jag förlåta mycket i musikväg...
(drygt 1.40 in i videon kan den som ids förresten se Pagen Från Himlen som jag suktat efter i hela mitt liv, och försökt ha ett par gånger men aldrig orkat underhålla... Det är så jävla snyggt med sån där rakt avklippt page och spikrak lugg, men eftersom mitt hår lever sitt eget liv, jag avskyr att använda sprej och skit och håret får ta max 5 minuter att få i anständigt skick på morgonen så är det tyvärr omöjligt för mig att ha en sån frisyr)
... men när jag läste texten till låten fick jag uppleva baksidan av att vara primärt intresserad av själva musiken i musik (jamen du fattar hur jag menar...) istället för texterna. Då och då upptäcker man att man dyrkar en låt som har en så pinsamt kass text att det är plågsamt att ens tänka på den. Så länge jag inte har läst texten skiter jag ju i det eftersom jag inte hör den, men har jag en gång blivit uppmärksammad på en påträngande dålig text är det omöjligt att glömma bort den. Och nu kommer jag aldrig mer kunna digga loss till Freestyler utan att vrida mig i skamspasmer över textrader som Yeaah, straight from the top of my dome as I rock, rock, rock, rock, rock the microphone eller yeah, we come scandalous so who tha fuck is alice, is she from Buckingham palace?
Tomas Ledin, kom tillbaka! Allt är förlåtet!
Hell is the bell that will not ring again
Tillagt kl 14:47:
Besten är död! Mitt namn skall hädanefter vara Hades Proppbane.
I break the news to you gently
Men idag tycker jag faktiskt att jag har fått svart på vitt att det verkligen är something rotten in the kingdom of Denmark, och inte bara i våra skallar.
Efter två timmars pass i infodisken på musikavdelningen kände jag mig pigg, fräsch och utvilad, trots att jag var lite nervös inför att kanske få en massa bisarra musikfrågor om jazzarr av Aarvo Pärts första pianokonsert eller tips på musik till en bröllopsfest med azerbajdjanskt tema.
Efter en timme på fackavdelningen kände jag mig som en urvriden, sönderkokt disktrasa som någon ätit upp och sen bajsat ut.
1 + 1 = ... 2?
This is you on a pale day
Kunde imorse konstatera att det är dags att surfa på den röda vågen ett tag, för att använda en av alla skitlöjliga metaforer som finns för att slippa använda ordet "mens". Nämen hoppsan, nu skrev jag ju det ändå!! :-O
Anywho, i tillägg till prinskorvsfingrar, svullna, ömma bröst och extrem trötthet, som brukar vara de vanliga symtomen för min del, så noterade jag i badrumsspegeln att jag dessutom hade samma ansiktsfärg som ett postit-block. Den trevliga, gulbleka färgen accentuerades vackert av de bjärtröda prickar som veckan till ära pryder mitt ansikte.
I ett försök att muntra upp mig själv lite tänkte jag att äsch, det är säkert bara belysningen här inne och jag är faktiskt ganska trött och man ser ju aldrig särskilt smashing ut i badrumsspegeln.
Men sällan välter en boll. Det är nu objektivt fastslaget att jag ser extra jävlig ut idag.
Bevis A: Anlände till jobbet. Hoppade förskräckt till när jag passerade en spegel och där skymtade något som var väldigt likt Edward Munchs målning Skriet. Den uppmärksamme läsaren fattar givetvis direkt att det var mig själv jag såg, and it wasn't pretty för att uttrycka sig milt. Jag ser alltså inte bara ut som kriget i taskig belysning utan även i dagsljus.
Bevis B: Skulle gå och hämta min kollega I för ett möte. Kliver in i hennes rum och börjar oförtrutet svamla som vanligt, men upptäcker efter ett tag att hon inte lyssnar utan oroligt skärskådar mig. Jag tystnar förvirrat, och då säger hon: "Men... vad blek du ser ut!! Mår du dåligt??" Jag : "Eh... nej... jag har mens..."
Jag måste ju verkligen se helt anemisk ut. Kanske skulle ta och undersöka om jag har några märkliga, runda sår med några millimeters mellanrum nånstans på kroppen.
(FAAAN nu lyckades jag skrämma upp mig själv så att jag inte kommer kunna sova med lampan släckt inatt!!! Att jag aldrig lär mig!!!)
I could say more but you get the general idea
Framåt tre i eftermiddags när jag satt i informationsdisken på fackbiblioteket började det bli rätt glest med folk, så jag tänkte vara lite wild and krejsy och kolla fejjan. Dessvärre råkade jag skriva nåt helt annat än just "fejsbook" i adressfältet, för jag kom till getiton.com. För er som i likhet med mig inte är så värst välorienterade i den underbara världen av sexkontaktsajter kan jag upplysa om att man verkligen inte vill bli sedd surfande på getiton.com när man sitter i infodisken på ett bibliotek. Det dröjde nån nanosekund innan jag insåg att det vita som bländade mig inte var inloggningssidan till fejjan, utan en väldigt närgången bild på en kvinnoröv.
Nu var det ingen som stod och glodde över axeln på mig tack och lov. Värre var det den där gången för 100 år sen när jag jobbade på barnavdelningen och råkade få upp en sajt där en kvinna blev... eh... betäckt av en schäfer när jag satt och lönnsurfade en långtråkig eftermiddag. Det var på den tiden då datorerna med biblioteksdatasystemet i diskarna inte hade internet. Personalens internetdatorer (bara det att de kallades "internetdatorer" ger väl en hint om hur länge sen det var :D ) stod ofta på en annan disk där man pedagogiskt nog satt med ryggen ut mot lokalen, så att alla kunde se vad man hade för sig på www.
Hur som helst; jag var väldigt intresserad av romer och resande just då, och närhelst jag fick chansen googlade (eller fan, google fanns inte då, altavistade är väl mer korrekt uttryckt...) jag vilt på alla möjliga och omöjliga benämningar på dessa folkgrupper, både de officiella och de... ehrm... mindre politiskt korrekta. Och det var alltså i en träfflista från en sökning på ordet tattare (jag gillar fan inte ens att skriva det) som den här trevliga sajten dök upp. Det var då jag lärde mig att läsa ordentligt vad som står i utdraget från träffen som presenteras i sökmotorns lista, och även kolla varifrån träffen kommer. T ex är ju URLen www.blotsven.se en rätt fet ledtråd om att informationen på sidan kan vara aningen ... hm... ska vi säga ..."blågulbrunt"...?... vinklad, men det krävdes några klavertramp i stil med det här för att fatta det.
Nåväl, när jag vände mig om efter att äntligen, efter ungefär en halvtimmes desperat klickande ha lyckats stänga sidan (är det inte märkligt att datorer alltid verkar hänga sig när man råkar gå in på tidelagssajter på arbetstid?? Jag HATAR när det händer!) stod där en liten kö med några förskräckta föräldrar som skulle låna en laddning böcker. Barnen de hade i släptåg var lyckligtvis så små att de inte nådde upp över disken, annars hade de väl anmält mig för grovt vållande till traumatisering av minderårig och för att vara allmänt bisarr, pervers och opassande för att jobba på barnbibliotek. Jag kände hur allt blod försvann från huvudet, mumlade nån vag, obegriplig ursäkt samtidigt som jag hoppades att de inte sett något. Sen slog jag världsrekordet i snabbutlåning av bilderböcker.
Deep in the cell of my heart I will feel so glad to go
"In memoriam
Nu ligger mormor sex fot under jord.
Och under hela evenemanget, från det att mamma och pappa hämtade mig tills att de släppte av mig hemma igen tänkte jag gång på gång: ”Men vad tusan... har vi glömt att hämta mormor...?”
Och gång på gång mindes jag varför vi var där.
Nu tror jag att jag riktigt har fattat att hon verkligen är borta. Att hon inte kommer sitta och rysa åt Trötter på julafton i år när flugan flyger in i munnen på honom, att jag inte behöver köpa fler flaskor body shops kroppslotion med kakaosmör åt henne, att jag inte kommer sitta fler gånger vid hennes köksbord och dricka kaffe och äta citronmuffins och läsa Hänt Extra.
Det känns så jävla tragiskt bara att se senaste åren mest varit präglade av skuldkänslor från min sida över att jag, som bor närmast, var där minst. Relativt sett i alla fall.
Skuldkänslorna gjorde mig blind för vår relation känns det som nu. Jag distanserade mig för att jag inte orkade hälsa på henne, stoppade huvudet i sanden för att slippa tänka på det. Jag var så fruktansvärt slutkörd att jag inte orkade med nånting som på minsta sätt kändes som en plikt (förutom att gå till det jobb som gjorde att jag blev slutkörd) och det blev en ond spiral av skuldkänslor som tyngde ner mig och gjorde att jag ännu mindre orkade.
Jag glömde bort vem hon var, allt hon varit för mig. Det fanns ju en tid när hon var min värld (ja OK då, mamma och pappa hade väl en plats de med, men den var ganska marginell jämfört med the almighty MORMOR). Och nu när jag börjar komma i form igen och skulle ha orkat så finns hon inte mer och det gör mig så förbannat sorgsen.
Men när vi satt i kapellet idag, och prästen i sitt griftetal återgav lite av det jag och mamma berättat för honom när vi träffades inför begravningen, så kändes det ändå som om det jag kommer minnas mest är alla de fina stunderna vi hade ihop, tryggheten jag kände när jag var med henne och vilken klippa hon var för mig. Mycket av det som känns odelat positivt och ljust och härligt med min barndom är förknippat med henne.
Det var aldrig några stora gester eller yviga känsloutbrott med mormor och hon tog inte med mig på några storslagna äventyr, men det behövdes inte. För det räckte att bara få vara med henne. Hur banalt det än låter så blev det mesta ett äventyr när det var hon och jag. Vi brukade t ex åka 15 till ändhållplatsen på Bäckby, köpa en festis på ICA i Bäckby centrum och sen gå tillbaka hem, kanske 2 km. En gång åkte vi till Kristinehamn och bodde på pensionat ett par dagar. Vilken grej! Och inför varje första advent när mamma skulle julstäda tog vi en promenad till ICA-butiken som låg vid Mikaelikyrkan och köpte en julkalender till mig.
Ja, antingen är man lättroad som barn, eller så var det magiskt för att det var jag och mormor. Jag föredrar att tro på det senare alternativet.
Och jag föredrar också, trots att jag numera är en inbiten agnostiker, att tro att mormor ser tårarna som droppar ner på tangentbordet när jag skriver det här, och att hon känner hur mycket hon betyder för mig och hur mycket jag tycker om henne, på samma sätt som jag alltid kände det från henne, trots att jag inte kan minnas att vi någonsin har talat om det för varandra i klartext och trots att vi sällan träffades de sista åren.
Jag hade alltid en fristad hos dig, mormor, och det är jag tacksam för. Jag ångrar bara att jag inte utnyttjade den oftare. Den trygghet som du ingav, känslan av att vara omtyckt utan stora åthävor är något som jag alltid har burit med mig. Jag har tvivlat många gånger på om jag egentligen gör nån som helst nytta på den här planeten, men i alla dessa hopplösa stunder av självömkan så har du varit den vars villkorslösa kärlek som jag aldrig har tvivlat på. Och jag är verkligen lyckligt lottad som har haft en sån person i mitt liv; en klippa vars omtanke inte ens ifrågasätts av depressioner och tonårshormonella självömkansorgier.
Du var alltid närvarande i mina tankar och det kommer du vara i fortsättningen också."
*rinn*
*snyt*
