And if you have five seconds to spare
Om jag fick välja två detaljer i mitt utseende att ändra till perfektion och sen fixera där så skulle det vara att ha ett par ultimat formade ögonbryn som aldrig behöver plockas och ett par bäbislena fötter med korta tånaglar som aldrig behöver filas eller på annat sätt tas om hand.
Att plocka ögonbrynen och fila fötterna är nämligen det överlägset skittråkigaste av allt hygien- och kosmetikpyssel som jag känner mig tvungen att ägna mig åt. Nu har jag ju lagt av med att raka olika kroppsdelar i tid och otid, men t o m det var mindre själsdödande än ögonbrynsplockning och pedikyr.
Vän av ordning frågar sig nu varför jag envisas med att plocka ögonbrynen om det nu är så jävla tråkigt, och det ska jag tala om (håll i dig, för här kommer en historia lika rafflande som Millennium-trilogin...). Jo så här va, när jag var 15-16 år nånting så fick jag för mig att jag skulle plocka mina skägglarvsliknande frida kahlo-ögonbryn enbart i syfte att se hur jag såg ut. Under några år plockade jag dem regelbundet, inte för att jag egentligen tyckte att jag var ful med mina medfödda buskar utan mer för att... ja, för att det är ju typ det enda en dam kan ändra på i ansiktet utan att använda smink. Jag konstaterade för länge sen att om jag vore man skulle jag ha olika skäggfrisyrer varje vecka, och det här var väl ett utslag av skäggavund, skulle man kunna säga.
Anywho, en dag bestämde jag mig för att låta skägglarverna återgå till vilt tillstånd igen, och det var då jag gjorde den fasaväckande upptäckten att år av plockning hade förstört ungefär varannan hårsäck i brynen! Det gick helt enkelt inte att få dem att växa tillbaks till hur de såg ut från början. Hur jag än kämpade och höll ut så blev resultatet bara några ynka strån, planlöst utplacerade nedanför den artificiella trädgränsen, så att säga dårå. Mina ögonbryn såg ut ungefär som överläppen på en pubertal yngling vars skäggväxt inte rihihihiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiktigt är kraftig nog för den mustasch han försöker odla. Och eftersom jag trots allt besitter ett visst mått fåfänga så pallar jag inte att möta världen med två skabbsjuka skägglarver ovanför ögonen, så därför fortsätter jag med plockningen fastän varje sekund jag ägnar åt det känns som eoner av förspilld levnadstid.
Att plocka ögonbrynen och fila fötterna är nämligen det överlägset skittråkigaste av allt hygien- och kosmetikpyssel som jag känner mig tvungen att ägna mig åt. Nu har jag ju lagt av med att raka olika kroppsdelar i tid och otid, men t o m det var mindre själsdödande än ögonbrynsplockning och pedikyr.
Vän av ordning frågar sig nu varför jag envisas med att plocka ögonbrynen om det nu är så jävla tråkigt, och det ska jag tala om (håll i dig, för här kommer en historia lika rafflande som Millennium-trilogin...). Jo så här va, när jag var 15-16 år nånting så fick jag för mig att jag skulle plocka mina skägglarvsliknande frida kahlo-ögonbryn enbart i syfte att se hur jag såg ut. Under några år plockade jag dem regelbundet, inte för att jag egentligen tyckte att jag var ful med mina medfödda buskar utan mer för att... ja, för att det är ju typ det enda en dam kan ändra på i ansiktet utan att använda smink. Jag konstaterade för länge sen att om jag vore man skulle jag ha olika skäggfrisyrer varje vecka, och det här var väl ett utslag av skäggavund, skulle man kunna säga.
Anywho, en dag bestämde jag mig för att låta skägglarverna återgå till vilt tillstånd igen, och det var då jag gjorde den fasaväckande upptäckten att år av plockning hade förstört ungefär varannan hårsäck i brynen! Det gick helt enkelt inte att få dem att växa tillbaks till hur de såg ut från början. Hur jag än kämpade och höll ut så blev resultatet bara några ynka strån, planlöst utplacerade nedanför den artificiella trädgränsen, så att säga dårå. Mina ögonbryn såg ut ungefär som överläppen på en pubertal yngling vars skäggväxt inte rihihihiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiktigt är kraftig nog för den mustasch han försöker odla. Och eftersom jag trots allt besitter ett visst mått fåfänga så pallar jag inte att möta världen med två skabbsjuka skägglarver ovanför ögonen, så därför fortsätter jag med plockningen fastän varje sekund jag ägnar åt det känns som eoner av förspilld levnadstid.
Kommentarer
Trackback
