I think about life and I think about death and neither one particularly appeals to me

HARREJAVVLAR (grav gôttebåsska) vilken osedvanligt jävlig pms jag hade igår!!! Heeeeeeeeelt sjukt. Jag var gravt depressiv och skitförbannad samtidigt och tog allt alla sa och gjorde som en personlig förolämpning riktad mot mig, även om det rörde sig om personer som stod precis på gränsen till hörhåll. Dessutom hade jag ett svart hål i bröstet som sög åt sig all livsglädje och gjorde att jag var konstant gråtfärdig. När jag kom hem från jobbet satte jag mig och lyssnade på Till Elias och Requiem - efter en död älghund med Euskefeurat och grinade tills jag var så svullen att jag knappt såg nåt och så täppt i näsan att jag nästan fick andnöd.

Dagen började bra med att jag vaknade hemma hos herr H. Sen fortsatte den mindre bra med att jag var tvungen att åka hem till V-ås. Det började gå riktigt åt helvete när jag kom till centralen, köpte biljett och därefter insåg att tåget jag skulle med stod inne på spår 19, dvs ungefär en kilometer bort. Jag såg en skylt som visade att man skulle gå åt ett håll för att komma till spår 11-18 och ett annat håll för att komma till spår 10 och 19. Detta föreföll mig un peau märkligt, men emedan jag stundom har en tendens att  lite överambitiöst tänka ett varv för mycket när jag tycker att nåt inte verkar stämma riktigt och därmed vissa gånger krångla till saker mer än nödvändigt så beslutade jag mig för att följa skylten istället för att gå på magkänslan. Det visade sig vara ett stort misstag. Inte fan kom man till spår 19 via spår 10!!! Kanhända gjorde man det innan de började bygga om och rådda runt, men gången ner under spåren som fanns där tidigare var förbommad. Panikslaget sprang jag in på centralen igen och letade efter ett hål ner i underjorden som inte låg 500 meter bort. Till sist kunde jag älga iväg mot spår 19 och kasta mig in på tåget i sista stund. Sen satt jag och eftersvettades och hyperventilerade hela resan hem. Enda orsaken till att jag inte bröt ihop där och då var att jag hade några mackor med mig som herr H fixat åt mig på morgonen.

Ja, och så fortsatte dagen i samma stil, även om missödena inte blev fler.

Och imorse när jag vaknade hade dementorn slutat suga ur mig själen. Hoppas den inte kommer tillbaks på ett bra tag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0