ETT SORTS HADES

När jag berättar vad jag jobbar med så händer det ganska ofta att folk blir förvånade över att jag inte sitter i informationsdisken hela dagarna. På ett sätt kan jag förstå  hur den missuppfattningen kan uppstå. Man kanske ser sin barndoms stadsdelsbibliotek framför sig med den blida tanten/griniga kärringen som alltid tycktes sitta i disken eller pyssla i nån hylla. Och delvis stämmer det; på ett mindre bibliotek är det ofta svårt att skilja på yttre och inre tid. Man gör många av de dagliga sysslorna ute i disken, som t ex omvärldsbevakning och planering av olika aktiviteter.

När man jobbar på ett större bibliotek som jag gör är arbetstiden oftast reglerad så att man har ett visst antal timmar i infodisken i veckan och resten av tiden jobbar man vid sitt skrivbord med exempelvis inköp och planering eller går på möten med kollegor och externa aktörer om olika inre angelägenheter och projekt som man medverkar i.

Mina tre huvudsakliga arbetsuppgifter är ansvar för bibliotekskatalogen, för några avdelningar/ämnesområden på fackbiblioteket och för bibliotekets avdelning för Västmanlandslitteratur.

Som katalogansvarig ska jag ha en övergripande koll på allt som rör klassificering och katalogisering; se till att det går att hitta i hyllorna med ledning av det som står i bibliotekskatalogen och att beskrivningen av böckerna som finns i katalogen stämmer överens med de fysiska exemplaren. Det kan låta simpelt men du anar inte hur många fallgropar det finns och vilket rigoröst regelverk biblioteken använder för att den bibliografiska beskrivningen ska bli så korrekt och precis som det bara går. Och på mitt bibliotek är det mitt jobb att kunna det bäst. Dessutom katalogiserar jag en del av de böcker vi köper som inte finns i BURK, som är Bibliotekstjänsts nationella katalogdatabas. Där läggs de flesta de flesta böcker som ges ut i Sverige in och därifrån importerar vi poster till vår lokala katalogdatabas.

Den stora grejen inom det här fältet just nu är att Sveriges bibliotek inom några år kommer att gå över till ett nytt klassifikationssystem, så det senaste året har jag åkt på ett antal seminarier gällande detta. Snart kommer även en ny version av katalogiseringsreglerna som är så pass förändrad att det kommer att bli som att lära sig allt för första gången igen. Men det ska bli spännande! Det behövs verkligen nya regler eftersom de senaste kom ut 1990 och det har dykt upp en hel del nya medieformat och publikationsformer sen dess.

Ansvaret för Västmanlandssamlingen innebär bland annat att jag bevakar utgivningen av all litteratur som på nåt vis handlar om Västmanland. Det gäller förstås främst böcker men även artiklar, filmer och uppsatser. Allt jag köper katalogiserar jag i den nationella bibliotekskatalogen Libris. Jag samarbetar också på olika sätt med andra som jobbar med lokalhistoria, exempelvis arkiven och museérna här i stan. En stor del av det här jobbet är att svara på frågor från allmänheten som mina kollegor vidarebefordrar till mig eller som ställs direkt till mig. Det kan röra allt från om det finns nåt skrivet om naturen kring hökåsengropen till uppgifter om tornväktaryrket på 1700-talet eller om Västerås som stifts- och skolstad och kopplingen mellan kyrkan och skolan ur ett kulturhistoriskt perspektiv.

Dessutom är jag ämnesansvarig för historia, språkvetenskap, pedagogik, naturvetenskap och krigsväsen. Det innebär att jag köper in böcker i dessa ämnen (nyinköp, kompletteringsköp inom ämnen där utbudet är dåligt och återköp av böcker folk frågar efter som blivit stulna eller på annat sätt försvunnit) tar emot inköpsförslag, svarar på extra kniviga referensfrågor som kollegorna skickar till mig som ämnesansvarig, gallrar och håller koll på att avdelningarna inte förfaller totalt och blir extremt inaktuella etc.

Varför känner jag ett behov av att upplysa om det här? undrar nu den uttråkade vän av ordning. Jo, ser du, det får du reda på om du kan nedlåta dig till att återvända imorgon, samma fladdermustid, samma fladdermusblogg.

(JAMEN NEJ, jag menar inte fladdermus i betydelsen "dam som är mycket förtjust i att omsluta mäns könsorgan med sitt könsorgan"!! Skärpning för i helvete, och inse humorn i att skriva "fladdermustid" istället för "bat time"!!!)

Nu ryser du
förut åtrådde du
Du fick honom
Det är över nu

Du minns inte
varför du trånade
Du fick honom
Det är över nu

För dig är det
över nu
över nu
Och för honom
har det bara börjat

Alla vet
Alla vet

Och det enda du tänker på
är vem du ska ta härnäst
medan all världens kärleksballader
plötsligt får en mening
för honom, där borta

fritt efter Morrissey.

Poesi har väl aldrig varit min kaffekopp riktigt. Jag har för dåligt tålamod för att gräva mig ner genom flera lager av metaforer och hitta dolda meningar och se hur poeten målar en tavla med orden och... ja du fattar. Jag vill direkt känna varför ett uttryck talar till mig.

Visst har det hänt då och då att jag strupplat över någon dikt som verkligen talat till mig, men jag hörde aldrig till dem som tonårskvasiintellektuellt vältrade sig i lillgammalt förnumstiga analyser av Majakovskij eller Sonja Åkeson. Litteraturhistoria var förvisso ett favoritämne (så länge det inte handlade om skitnödiga gubbar som Strindberg, Ivar Lo eller Geijer... Odalbonden... *RYYYYYYYS*), men jag vet inte... det var väl inte rätt forum för att väcka poesislukardemonen inom mig helt enkelt.  

Senare i livet har jag inte heller riktigt haft ro att låta mig uppslukas av lyriken, även om jag nog skulle uppskatta den mer nu.

Men när jag var 22 läste jag litteraturvetenskap en termin på högskolan. Vi diskuterade, dissekerade och obducerade dikterna i litteraturlistan och de fick en mening. Vi nagelfor varenda rad, utvecklade resonemang, funderade, prisade och förkastade och jag fick den tid jag behövde för att mitt sinne skulle bli mottagligt för den där särskilda typen av stimuli.

När till exempel Elmer Diktonius' Maskinsång sattes i ett sammanhang berörde den mig; jag såg alla små stigar upp genom världshistorien som utmynnat i att poeten velat skriva denna kritiska inlaga mot den eskalerande industrialismen och dess dehumaniserande effekt på människosynen. Hade jag bara läst dikten helt utan referensramar så hade jag, vid den tidpunkten i livet i varje fall, avfärdat den som pretentiös, jobbig och obegriplig.

(Diktonius serverar för övrigt en otroligt kraftfull metafor i en annan dikt, Röd-Eemeli:

hans ögon spyr eld
hans colt spyr bly

...gud vad jag hoppas att mina ögon spyr eld ibland...!)

Ja, jag lärde mig hur man ska läsa lyrik; med en totalt öppen hjärna som tålmodigt inväntar de associationer som kanske dyker upp, kanske inte. Och med en smula allmänbildning om man liksom jag är lite trög och tålamodsprövad och inte riktigt pallar att bara följa med tankeströmmen.

Ja, jag var tafatt och blyg när jag var sexton, och femton, och fjorton... och sjutton och arton också för den delen. Du fattar.

(jag är nog ganska tafatt och blyg fortfarande i vissa avseenden)

När jag var nitton var det värre än nånsin. Jag undrade om detta helvetet som kallades liv skulle fortsätta på det här viset länge till, och hur jag i så fall skulle stå ut.

Det var på den tiden då vanliga dödliga som jag fick det mesta av sin musikaliska input via ZTV, MTV och trackslistan. En eftermiddag efter skolan satt jag och slözappade mellan Lilla huset på prärien, Glamour och musikkanalerna som vanligt. Kanske deppade jag över att jag var tjock, ful och konstig och inte smal, snygg och sådär tjejig och utåtriktad som jag för länge sen hade fattat att man måste vara för att vara någon att räkna med.

Eftersom jag egentligen trivdes rätt bra med att vara mig själv så var det en smula jobbigt att veta att de två alternativ jag hade var att A) fortsätta som vanligt (vilket förvisso inte var kattpiss; jag hade mina älskade vänner, min familj och släkt och trivdes som sagt rätt bra med tillvaron i stort för det mesta) eller B) ändra på mig.

Jag valde A. A så ini helvete.

(jag väljer fortfarande A)

Det var bara det att en av anledningarna till att jag valde A var att jag inte hade kunnat ändra på mig även om jag velat. Jag visste inte hur man gjorde.

Plötsligt dök det upp nåt annat på TV:n. Nåt som inte var skitnygga Christina Applegate, vars kropp jag grät när jag såg eftersom jag var så avundsjuk. Nåt som inte var de där "härligt spontana" och "naturligt charmiga" (och krystat hippa och intill förväxling likadana) vj:sen på ZTV eller MTV som fick mig att känna mig ännu mer som en social freakshow än jag vanligtvis gjorde.

Det var Morrissey.

Det må låta pretentiöst, men det var som om sången hans klöste sig in i mitt bröst och rev med sig mitt hjärta. Sen blåste han nytt liv i det med sina ord när han upptäckte vad han hade gjort. Och la tillbaks det igen, så försiktigt.

Och jag kände mig annorlunda. Inte mycket, men lite. Och lite mer och lite mer, för varje dag och och varje månad och varje år som gick sen efter den där dagen.



Detta omvälvande, omstörtande som jag såg och hörde och drack med varenda tillgänglig nerv i min kropp var The more you ignore me, the closer I get (Vauxhall and I 1994), som fortfarande är en av mina favoritlåtar med honom.

(ju mer du ignorerar mig, desto närmare kommer jag)

Jag får fortfarande rysningar när jag lyssnar på den och när jag ser videon blir jag nästan tårögd, för jag förvandlas till den där tafatta nittonåringen som väntade på att få höra den varje dag efter skolan ända tills studiebidraget kom och hon sprang direkt till Skivbörsen och köpte singeln. Som aldrig hade hört något liknande förut, trots att hon ändå var mer intresserad av musik än de flesta av sina vänner.

(du slösar bara tid)

Jag önskar att jag kunde säga att jag genast köpte varenda skiva han gett ut och allt med Smiths också, och att jag direkt förstod att HÄR har jag en själsfrände, men det gjorde jag inte. Det tog några år innan jag köpte min första morrisseyskiva (jag har aldrig varit bra på att lägga pengar på hög) och ytterligare ett tag innan min vän A tvingade mig att börja lyssna på The Smiths. Allteftersom tiden gick började jag också se mer av personen bakom texterna och musiken, och min beundran inför den här mannen växer varje dag.

(jag bor i ditt huvud nu, oavsett om du bryr dig eller inte)

Men även då, i början, när jag inte visste nånting om Morrisseys framtoning som särling och bortbyting bland människorna, var det något som fångade mig. Bara det att jag hörde vad han sjöng var något alldeles extraordinärt. Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på texter i musik, men Morrisseys texter var det omöjligt att INTE höra.

(jag har bestämt dig)

Ju mer du ignorerar mig, desto närmare kommer jag. Den meningen dyker fortfarande upp i mitt huvud nästan varje dag. Vad var det som fascinerade mig så med den enkla raden?

(se upp! Jag hyser fler agg än ensamma män med makt)

Kanske den loja obevekligheten. Det bara är så här, antingen du gillar det eller inte. Själv bryr jag mig inte så mycket, för jag vet att det kommer bli som jag vill till slut i vilket fall.

(när du sover nästlar jag mig in i dina tankar...)

Kanske för att jag ibland känner det som om jag bemödar mig med att hålla replängds avstånd - fast jag egentligen inte vill. Som om det finns personer i mitt liv som jag inte klarar av att släppa nära fastän jag borde. Och som att det började tidigare än jag riktigt förstår.

(...som en gammal skuld du aldrig kommer att kunna betala...)

Nåväl; alla som gillar eller älskar Morrissey hör sina egna demoner drivas ut i hans musik. Så är det. Vi är många vars skärseldar svalnar och vars lycka får en djupare dimension när de ackompanjeras av honom, och många är vi som anser honom vara den som bäst sätter ord på vår misär, vår uppgivenhet och vår jublande extas.

(... så välj den enkla utvägen och släpp in mig)

Ja, jag är trettiofem, tafatt och blyg. Och okuvlig! Och stark! Och jävla fantastisk!

Tack vare enslingen från Manchester.

DET ÄR KRIG!

Jag är nästan övertygad om att denna klänning och min kropp tillsammans skulle skapa en skönhetssymfoni utan dess like:

Men inte tillräckligt övertygad för att utan att kunna prova den vilja punga ut med en triljard långsjalar, vilket auktionen troligtvis kommer att sluta på.

(rockabilly är tydligen extremt hippt just nu med tanke på att 80% av alla klänningar på tradera beskrivs med detta ord... om jag tillhörde en subkultur som plötsligt blev inne så skulle jag vrida mig i min grav innan jag ens dött, så till alla er drabbade där ute: ni har mina sympatier...)

Jag KAN inte låta bli! Det här är ett undantag från antioutfitregeln, men jag är så kär i den här klänningen så jag måste visa upp den för mina tre läsare! :D

Jag är väldigt nöjd med puffigheten, som är hemmabygd så att säga dårå... köpte den eftersom jag fetdiggar prickigt (jodå, den är prickig, men det syns inte eftersom min mobilkamera som sagt är sämre än en engångskamera från kodak av årsmodell 1987), men anade att den skulle kännas för kort för att använda som den är. Dessutom fanns ingen underkjol = klänning klättrar upp till midjan efter ca 10 steg. Så jag sydde fast en vid, vit bomullskjol under och den där vita spetsen längst ner för att kunna använda den utanför the safety of my own home och fortfarande känna mig som en Anständig Kvinna. (JA LÅTSAS KAN MAN JU I ALLA FALL HÖ HÖ HÖ HÖ HÖ HÖ... eh...)

Nu skäms jag lite... jag har blivit en sån som bara "IIIIIIH kolla min nya klänning vizzt ären fett snyggh va???"

(men visst är den fin...?)

En sak som är intressant att fundera på är ju vad man attraheras av och varför. Nu snackar jag visuellt alltså.

Själv har jag några enkla ledstjärnor:

- det bör vara en man.

- han bör inte se ut som Ernst-Hugo Järegård, Svullo eller Bert Karlsson.

- han bör inte vara väldigt spenslig/smal.

Nu låter det som att jag är en allätare i stil med Samantha i Sex and the city, men riktigt så sjövild är jag inte. Det är bara det att de här, eh, kraven är egentligen det enda jag vet säkert att min reptilhjärna (eller var nu de nervändar sitter som gör att det blir tryck i trosan, s a s...) aldrig kompromissar med. Jag är ohyggligt heterosexuell, gillar ansikten med synliga drag (de tre herrarna ovan representerar alltså en ansiktsform som jag brukar tänka på som "en påse nötter") och stadiga kroppar.

I övrigt är variationerna oändliga på vad jag finner stiligt. Det händer dagligen att jag tänker "Nämen...! Tycker jag att DET DÄR är snyggt också, det visste jag inte!"

MEN. Jag avslöjade ju i ett tidigare inlägg min faiblesse för uniformsklädda män. Det är dock inte den enda perversion som jag är slav under. Det finns en typ av män som jag måste erkänna tilltalar mig lite extra mycket, och det är Den Grovhuggna Skogshuggartypen med Hår på Bröstet och Händer som Dasslock.

Jag har alltid tyckt att det rimmar lite illa med min könsrollsskeptiska övertygelse att tycka att Riktiga Karlar™ är så förbannat härliga att se på (för att göra saken ännu värre får de gärna se lite sådär bistert buttra ut, då jävlar...) Särskilt eftersom en anledning till att jag tycker det är att det känns trevligt att för en gångs skull framstå som en liten, eterisk älva i jämförelse istället för som en bastant bondmora med äppelkinder och germanska barnafödarhöfter. Var fan kommer de där tankarna ifrån?? Det är ju så stereotypt kvinnligt att jag bara vill skjuta mig. Jag skyller på Media och Samhället.

Eller är det kanske Staten som är boven i dramat? Det kanske på ett tidigt stadium noterades på BVC att "RED ALERT!!! Här har vi en mental hermafrodit i en liten flickas kropp!!! Nu måste vi peta in det där chippet i hennes hjärna som programmerar in en massa Kvinnliga Tankar så att hon inte får för sig att utveckla en androgyn personlighet vars identitet inte står och faller med formen på hennes könsorgan!". Taskigt för dem bara att den enda märkbara effekten av deras ansträngningar är att jag gillar män som ser ut som Scott Patterson och Jeffrey Dean Morgan. MOAHAHAHAH SUCKERS!!

Ett annat problem med denna böjelse är att jag sällan gillar personligheten som kommer med DGSMHPBOHSD-utseendet. Den brukar ofta vara obehagligt macho och stereotypt manlig, förvisso i olika grad men nästan alltid tillräckligt för att jag ska dra öronen åt mig. Nu är jag ju förvisso ingen mansslukerska direkt, men lite tråkigt är det allt att urvalet är så begränsat när det gäller just denna nisch av Män Som På Något Sätt Attraherar Mig. (jag bör väl för ordningens skull påpeka att DGSMHPBOHSD-män med starkt utvecklade machodrag nästan undantagslöst dissar mig också; det är nån sorts inbyggd skyddsmekanism hos båda parter tror jag)

Hur som helst, nu är jag nästan framme vid det jag skulle komma till. Här om dagen när jag än en gång funderade över hur det kommer sig att jag attraheras av ett sånt stereotypt manligt utseende fastän jag i regel tycker att stereotypt manliga personligheter är skitjobbiga, dryga och totalt oattraktiva så insåg jag att det faktiskt GÅR att gilla en sorts utseende och en helt annan sorts personlighet. Eller alltså, klart jag VET det, men omedvetet har jag uppenbarligen haft en föreställning om att om man gillar en viss typ så "måste" man gilla hela paketlösningen. Dvs om jag tycker Supermacho Stenåldersberra är ashet så betyder det att jag EGENTLIGEN, förutom att hångla upp honom, även  vill att han ska klubba ner mig, dra hem mig i håret och låsa fast mig vid löplinan mellan köket och sovrummet. Att jag egentligen är en garderobs-surrendered wife. 

Detta är givetvis inget annat än D Y N G A. Så grattis till mig som har gjort en sån revolutionerande insikt! I fortsättningen kan jag lugnt sukta efter håriga kroppsarbetare utan att känna det som att jag kompromissar med min feministiska övertygelse. Om det sen dyker upp en dylik som i tillägg till sina dasslockskardor dessutom har en schysst o-macho personlighet är det bara ett plus!