ETT SORTS HADES

Ja, jag var tafatt och blyg när jag var sexton, och femton, och fjorton... och sjutton och arton också för den delen. Du fattar.

(jag är nog ganska tafatt och blyg fortfarande i vissa avseenden)

När jag var nitton var det värre än nånsin. Jag undrade om detta helvetet som kallades liv skulle fortsätta på det här viset länge till, och hur jag i så fall skulle stå ut.

Det var på den tiden då vanliga dödliga som jag fick det mesta av sin musikaliska input via ZTV, MTV och trackslistan. En eftermiddag efter skolan satt jag och slözappade mellan Lilla huset på prärien, Glamour och musikkanalerna som vanligt. Kanske deppade jag över att jag var tjock, ful och konstig och inte smal, snygg och sådär tjejig och utåtriktad som jag för länge sen hade fattat att man måste vara för att vara någon att räkna med.

Eftersom jag egentligen trivdes rätt bra med att vara mig själv så var det en smula jobbigt att veta att de två alternativ jag hade var att A) fortsätta som vanligt (vilket förvisso inte var kattpiss; jag hade mina älskade vänner, min familj och släkt och trivdes som sagt rätt bra med tillvaron i stort för det mesta) eller B) ändra på mig.

Jag valde A. A så ini helvete.

(jag väljer fortfarande A)

Det var bara det att en av anledningarna till att jag valde A var att jag inte hade kunnat ändra på mig även om jag velat. Jag visste inte hur man gjorde.

Plötsligt dök det upp nåt annat på TV:n. Nåt som inte var skitnygga Christina Applegate, vars kropp jag grät när jag såg eftersom jag var så avundsjuk. Nåt som inte var de där "härligt spontana" och "naturligt charmiga" (och krystat hippa och intill förväxling likadana) vj:sen på ZTV eller MTV som fick mig att känna mig ännu mer som en social freakshow än jag vanligtvis gjorde.

Det var Morrissey.

Det må låta pretentiöst, men det var som om sången hans klöste sig in i mitt bröst och rev med sig mitt hjärta. Sen blåste han nytt liv i det med sina ord när han upptäckte vad han hade gjort. Och la tillbaks det igen, så försiktigt.

Och jag kände mig annorlunda. Inte mycket, men lite. Och lite mer och lite mer, för varje dag och och varje månad och varje år som gick sen efter den där dagen.



Detta omvälvande, omstörtande som jag såg och hörde och drack med varenda tillgänglig nerv i min kropp var The more you ignore me, the closer I get (Vauxhall and I 1994), som fortfarande är en av mina favoritlåtar med honom.

(ju mer du ignorerar mig, desto närmare kommer jag)

Jag får fortfarande rysningar när jag lyssnar på den och när jag ser videon blir jag nästan tårögd, för jag förvandlas till den där tafatta nittonåringen som väntade på att få höra den varje dag efter skolan ända tills studiebidraget kom och hon sprang direkt till Skivbörsen och köpte singeln. Som aldrig hade hört något liknande förut, trots att hon ändå var mer intresserad av musik än de flesta av sina vänner.

(du slösar bara tid)

Jag önskar att jag kunde säga att jag genast köpte varenda skiva han gett ut och allt med Smiths också, och att jag direkt förstod att HÄR har jag en själsfrände, men det gjorde jag inte. Det tog några år innan jag köpte min första morrisseyskiva (jag har aldrig varit bra på att lägga pengar på hög) och ytterligare ett tag innan min vän A tvingade mig att börja lyssna på The Smiths. Allteftersom tiden gick började jag också se mer av personen bakom texterna och musiken, och min beundran inför den här mannen växer varje dag.

(jag bor i ditt huvud nu, oavsett om du bryr dig eller inte)

Men även då, i början, när jag inte visste nånting om Morrisseys framtoning som särling och bortbyting bland människorna, var det något som fångade mig. Bara det att jag hörde vad han sjöng var något alldeles extraordinärt. Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på texter i musik, men Morrisseys texter var det omöjligt att INTE höra.

(jag har bestämt dig)

Ju mer du ignorerar mig, desto närmare kommer jag. Den meningen dyker fortfarande upp i mitt huvud nästan varje dag. Vad var det som fascinerade mig så med den enkla raden?

(se upp! Jag hyser fler agg än ensamma män med makt)

Kanske den loja obevekligheten. Det bara är så här, antingen du gillar det eller inte. Själv bryr jag mig inte så mycket, för jag vet att det kommer bli som jag vill till slut i vilket fall.

(när du sover nästlar jag mig in i dina tankar...)

Kanske för att jag ibland känner det som om jag bemödar mig med att hålla replängds avstånd - fast jag egentligen inte vill. Som om det finns personer i mitt liv som jag inte klarar av att släppa nära fastän jag borde. Och som att det började tidigare än jag riktigt förstår.

(...som en gammal skuld du aldrig kommer att kunna betala...)

Nåväl; alla som gillar eller älskar Morrissey hör sina egna demoner drivas ut i hans musik. Så är det. Vi är många vars skärseldar svalnar och vars lycka får en djupare dimension när de ackompanjeras av honom, och många är vi som anser honom vara den som bäst sätter ord på vår misär, vår uppgivenhet och vår jublande extas.

(... så välj den enkla utvägen och släpp in mig)

Ja, jag är trettiofem, tafatt och blyg. Och okuvlig! Och stark! Och jävla fantastisk!

Tack vare enslingen från Manchester.

DET ÄR KRIG!