Oh, you look so tired, mouth slack and wide
De senaste åren har kännetecknats av en för mig okaraktäristisk rastlöshet när det gäller lediga dagar. Förr kunde jag lätt regrediera till toffeldjursstadiet så fort jag kom hem från jobbet och ägna tiden åt att vegetera framför tv:n eller med en bok i flera dagar i sträck, obekymrad av sedimentlager i köket, högar med pyssel som skriker "FIXA MIG!!!!! FIXA MIG NU!!" och den där allmänna onyttighetskänslan som jag hört talas om att somliga kunde drabbas av när de inte gjorde nåt särskilt.
Nu för tiden är jag plågsamt bekant med herr Känsla av otillfredsställelse om jag inte prickat av minst 7 grejer på "att göra"-listan under en ledig dag och jag sörjer intensivt min förmåga att brutal-koppla av. Vi snackar alltså ett major case of att inte sakna kon förrän båset är tomt hära. Förr i tiden tyckte jag att folk som klagade på att de hade svårt att koppla bort jobbet eller att de blev rastlösa om de inte genast sysselsatte sig med nånting bara koketterade med hur ambitiösa och duktiga de var som inte gillade att bara slappa, men nu inser jag ju att det inte är nåt mindre än en FÖRBANNELSE.
Därför är såna här dagar extremt sköna. I dagarna två har jag känt mig klen och orkeslös som en nyfödd hamsterunge men idag börjar jag känna mig som en människa igen (dock tror jag inte min fysiska ålder är nere på 35 än, jag känner mig snarare som 80+ ). Jag fick inte ont magen när jag ätit frukost och jag klarade av att duscha utan att det började sväva halvmånar i psykedeliska färger framför ögonen på mig. Blir dock lite skrämd över hur fort muskler verkar förtvina; två dagars ryggläge och hamstringarna pallar knappt att jag står framåtböjd i 10 minuter för att tvätta håret.
Nåväl, grejen är att jag ännu inte har uppnått min fulla kraft, men är samtidigt så pass pigg att jag inte vill begå självmord om jag gör nåt jobbigare än att andas. Jag befinner mig i en mentalt skymningsland, så därför tog jag tillfället i akt att leda in hjärnan på slapparspåret innan den hinner starta om sig och dra igång "jamen borde jag inte DET Å DET Å DET Å DET Å DET Å DET och tänk på DET HÄR Å DET HÄR Å DET HÄR Å DET DÄR...!!!!"-subrutinen igen.
Och ja...way ahead of you, hjärnan, skulle man kunna säga. Det är så SKÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖNT!!
Japp, jag och hjärnan är polare igen. Klart värt två dygns skärseld för att hitta tillbaks. Jag hoppas bara att den här underbara, vegetativa känslan håller sig fram tills på torsdag när det är dags för långhelg så att jag kan tillbringa ytterligare fyra dagar i det sköna, luddiga bomullslandet.
Nu för tiden är jag plågsamt bekant med herr Känsla av otillfredsställelse om jag inte prickat av minst 7 grejer på "att göra"-listan under en ledig dag och jag sörjer intensivt min förmåga att brutal-koppla av. Vi snackar alltså ett major case of att inte sakna kon förrän båset är tomt hära. Förr i tiden tyckte jag att folk som klagade på att de hade svårt att koppla bort jobbet eller att de blev rastlösa om de inte genast sysselsatte sig med nånting bara koketterade med hur ambitiösa och duktiga de var som inte gillade att bara slappa, men nu inser jag ju att det inte är nåt mindre än en FÖRBANNELSE.
Därför är såna här dagar extremt sköna. I dagarna två har jag känt mig klen och orkeslös som en nyfödd hamsterunge men idag börjar jag känna mig som en människa igen (dock tror jag inte min fysiska ålder är nere på 35 än, jag känner mig snarare som 80+ ). Jag fick inte ont magen när jag ätit frukost och jag klarade av att duscha utan att det började sväva halvmånar i psykedeliska färger framför ögonen på mig. Blir dock lite skrämd över hur fort muskler verkar förtvina; två dagars ryggläge och hamstringarna pallar knappt att jag står framåtböjd i 10 minuter för att tvätta håret.
Nåväl, grejen är att jag ännu inte har uppnått min fulla kraft, men är samtidigt så pass pigg att jag inte vill begå självmord om jag gör nåt jobbigare än att andas. Jag befinner mig i en mentalt skymningsland, så därför tog jag tillfället i akt att leda in hjärnan på slapparspåret innan den hinner starta om sig och dra igång "jamen borde jag inte DET Å DET Å DET Å DET Å DET Å DET och tänk på DET HÄR Å DET HÄR Å DET HÄR Å DET DÄR...!!!!"-subrutinen igen.
Och ja...way ahead of you, hjärnan, skulle man kunna säga. Det är så SKÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖNT!!
Japp, jag och hjärnan är polare igen. Klart värt två dygns skärseld för att hitta tillbaks. Jag hoppas bara att den här underbara, vegetativa känslan håller sig fram tills på torsdag när det är dags för långhelg så att jag kan tillbringa ytterligare fyra dagar i det sköna, luddiga bomullslandet.
Kommentarer
Trackback
