I'd like to drop my trousers to the world
Den oförlikneliga JävlaJenny hade en insiktsfull kommentar till min jeremiad om könsroller:
"En liten tröst är att man inte kan veta om inte de damigaste av damer också står och krånglar i provhytter och hyperventilerar över att så och så mycket av brösten och den tajta röven måste visas upp för allmänheten för att komma undan som dam och slippa kuvas offentligt i extreme makeover. Å andra sidan, och här är min mörkaste hemlighet, skulle jag hoppa och studsa lyckligt om någon kunde tala om för mig någon gång om jag gör rätt eller inte, en liten push bara eller ett brutalt uppvaknande. Får man ha brallor från barnavdelningen när man passerat trettio? Om man vill framstå som seriös? Hur länge är det okej att färga håret rött? Inte för att det börjar bli grått utan för att man inte vill misstas för pervers hennatant med för många katter.
Varje gång jag tycker att jag löst ett dilemma uppstår två nya, för allt ska kvantifieras för att passa in, inte för lite inte för mycket.
Fast vi har ändå privilegiet att välja mellan kjol och byxor om vi behagar, ett litet försprång men ändå."
Jag började svara, men insåg att det skulle bli så långt att det snarare blev ett eget blogginlägg så here it goes:
"Jo, det är ju bland annat det man kommer underfund med så småningom. Att det är precis lika besvärligt för andra att dra på sig kvinnokostymen, men att väldigt många nog inte ifrågasätter att det krävs att man fixar, trixar, rakar, plockar, framhäver, döljer, vickar, plutar, trutar, ler inbjudande, är lagom LAGOM och ständigt visar sig från sin bästa sida för att passera som KVINNA™. Och värre än så; vi lär oss till och med att GILLA det!!
Det gör mig förbannad att så många människor, damer och herrar, tillbringar en stor del av sina liv med att räkna ut hur de bäst ska pressa in sig i en jävla chimär, en sorts kalleankavärld som liksom nationalekonomisk teori inte beskriver VERKLIGHETEN utan hur några idioter tycker att verkligheten BORDE vara... (sådärja, nu fick jag in lite kritik mot marknadsekonomi också...)
När det gäller kvinnor misstänker jag dessutom att om vi INTE hade blivit drillade att hålla på som vi gör så hade världen varit ett mer jämställt ställe för länge sen, för då hade vi haft TID till att kämpa för det och erövra ännu mer av det intellektuella landskapet, istället för att oroa oss för att håren på överläppen börjar synas lite för mycket eller vilken BH som framhäver brösten på det bästa sättet, utan att för den skull vara vulgär.
Om det betyder nåt så tycker JAG att man kan köpa kläder var som helst så länge de passar (men jag känner mig alltid... som en skumraskfigur på nåt märkligt vis när jag smyger runt på barnavdelningen efter kläder till mig själv...), färga håret i vilken kulör man vill så länge man ids och ändå framstå som en kompetent och mogen person, eftersom man ÄR en kompetent och mogen person. Om inte annat märker folk det när man öppnar käften och kräver sin rätt. Vuxna ser annorlunda ut idag än för bara 10-15 år sen och det kommer världen vänja sig vid. När vi sitter på hemmet kommer ju 75% av grannarna se ut ungefär som vi. Men jag förstår precis vad du menar med dilemmahydran; det är inte helt lätt att jobba på bibliotek och göra ett trovärdigt intryck på the random patron när man varken ser exekutiv ut eller som en gudrun sjödén-kulturkofta ;P
Och för att återgå till pervers hennatant-resonemanget; det syns definitivt skillnad på nån som försöker se ung ut och därför konserverar sin klädsmak nånstans i 20-årsåldern och på nån som har en STIL som kanske sticker ut lite men som ändå åldras med en. Tycker jag. Och är det nån som missar det eller får fel uppfattning så är det h*n som ska sätta sig på nåt vasst och rotera och inte vi som ska ändra på oss."
I stake my claim, I'll fight to the last breath
Jag är skeptisk.
För personer som aldrig upplevt det som nåt problem att det väntas det ena av dig om du är dam och det andra om du är herre, eller som aldrig tyckt att det kan vara svårt att avkoda omgivningens förutfattade meningar och sociala regler för de två könen kan det säkert förefalla märkligt att lägga ner så mycket tid på att hävda att det inte är så enkelt för alla.
För andra är det självklart att det vållar både huvudbry och faktiskt lidande när man inte riktigt känner att man passar in nånstans.
Jag brukar beteckna mig själv som mental hermafrodit. Det säger väl det mesta om hur jag ser på min plats i tillvaron och bland alla könade människor där ute. Jag ser ut som en kvinna, jag gillar att fixa och dona med kläder och smycken, jag gillar att ha jättelångt hår, mitt umgänge består till största delen av kvinnor. Men när jag drar på mig den där söta kjolen eller fina klänningen och tillbringar en halvtimme med att prova ut rätt accessoarer är det ändå som att jag klär ut mig till KVINNA™.
För mig är utseendet som en målarduk. Att jag hade turen att födas i en kvinnokropp innebär att jag har större frihet att styra ut mig på ett roligt sätt än om jag hade haft en manskropp. Men jag har otroligt svårt att se mig själv som en del av KVINNLIGHETEN™. Det är därför jag blir så förvånad när jag exempelvis provar kläder som får mig att se sådär jättestereotypt kvinnlig ut. Vadå, är det där jag? Och så blir jag full i skratt, för det känns SÅ bisarrt att föreställa sig att jag skulle tillhöra samma art som alla de där damerna som helt naturligt vet hur man ska göra för att se ut och bete sig som behagfullt ögongodis. Sen lyfter jag blicken några decimeter, möter mina ljusblå i spegeln och ser att PUH, jag finns kvar där inne.
Den här medvetenheten om att nåt inte riktigt stämmer har funnits så länge jag kan minnas. När jag var barn och tonåring hade jag varken förutsättningar eller förmåga att sätta fingret på problemet, förutom det enklaste och mest självklara förstås; att det var mig det var fel på.
Med stigande ålder, ökad bildning och växande intellekt har jag fått och förvärvat redskap att ifrågasätta och problematisera och därmed bli varse att det inte finns EN sanning.
Men den sanning som serveras oss idag är som en matris; den har dig, från ditt första andetag. Antingen ser du aldrig igenom den eller så får du det förlösande pillret och från det ögonblicket är filtret borta för alltid. Du kan aldrig mer bli den du en gång var.
Ibland är det en förbannelse, men oftast en välsignelse. I varje fall för mig, som gradvis började förstå, verkligen FÖRSTÅ att det finns lika många sätt att vara dam och herre som det finns människor. Att det inte bara var jag som råkat bli nåt konstigt "mittemellan fast ändå inte".
Men hur känns det då, det där "jag kände att det var nåt som inte riktigt stämde"...? Hav tålamod så ska jag försöka förklara. Här nedan kommer en text som jag skrev i ett annat forum för flera år sen.
"Jag minns mycket väl att jag kände mig begränsad som barn, även om jag givetvis inte fattade varför. Idag skulle jag ha sagt att jag kände mig begränsad av att socialiseras in i en roll som jag inte kände mig hemma i, men det är väl lite för mycket begärt av en femåring att komma med en sån analys.
Jag var utagerande och oblyg, tyckte om uppmärksamhet och hade föräldrar som klippte mitt hår kort av praktiska skäl (värmeslag var annars en reell fara...) och satte på mig tåliga kläder. Men jag gillade också att leka med barbie och att skriva och rita och andra stillsamma "tjejlekar". Det föll sig så att jag lekte mest med tjejer eftersom jag ofta upplevde killar som stöddiga och jobbiga.
Vad som stört mig långt upp i vuxen ålder är att jag aldrig fick vara bara jag. Alltid skulle det kommenteras att jag var en pojkflicka etc. Så till slut kände jag mig inte riktigt hemma nånstans. Jag visste ju att jag var en flicka, och hade absolut ingen önskan om att vara pojke, men kände mig missanpassad och snärjd av att omgivningen verkade känna ett tvång att kategorisera mig.
Fram till puberteten var jag ändå ganska glad och nöjd, tyckte mest det var kul när folk tog fel och trodde att jag var en kille t ex. Jag upptäckte snabbt att man som pojke "fick" göra fler saker och att det var lite mer status att vara pojke eller åtminstone likna en, så jag spelade på det.
Sen när allt började bli mer uppdelat i tjejer och killar, tror det började nån gång i slutet på lågstadiet-början på mellanstadiet, så blev det mer problematiskt att sticka ut som jag gjorde. Jag blev smärtsamt medveten om att jag varken räckte till som tjej eller som kille. Jag var inte tillräckligt tjejig för att passera som tjej, och inte tillräckligt grabbig för att passera som kille.
I högstadiet började jag tycka det var kul att experimentera med kläder och smink, men jag såg ändå aldrig mig själv som "med i leken". Visst var det kul att fixa med roliga kläder och visst såg jag mig som tjej i det avseendet att jag tyckte det var kul att leka med färger och former osv men jag kände aldrig att jag spelade i samma division som de andra.
Den här känslan av utanförskap har hängt med hela livet och jag har egentligen aldrig känt mig hemma i det så kallade spelet mellan könen. Först när jag var en bit över 20 var jag såpass säker i mig själv att jag blivit herre över alla sidor av min person istället för att känna mig obekväm i att inte höra hemma nånstans.
Än idag känns det dock som att jag "klär ut mig till kvinna" istället för att vara en "SANN" kvinna, och jag har periodvis känt mig väldigt uppgiven över att sånt som verkar komma naturligt för andra bara känns skitjobbigt och meningslöst för mig. Varför blev jag inte ett viljelöst våp som inte ser problem i att slätraka hela mig, fnissa åt dåliga skämt och vänta på att bli erövrad, typ (men naturligtvis skulle jag ju egentligen hellre dö än att vara sån).
Dessutom är jag ju övertygad om att det att vara kvinna inte handlar om attribut utan om en känsla man har inom sig. Det jag förkastar är inte att vara kvinna utan att det finns en färdig mall för vad det innebär att vara kvinna.
Jag kan bli väldigt bitter och förbannad över detta som förstörde så mycket av min barn- och ungdom, och över att jag glömt min sanna personlighet nånstans i ett virrvarr av budskap om hur jag borde vara och hur fel jag var, men samtidigt är jag glad över att det gjorde mig till en tänkande människa som har en förmåga att se könsrollshetsen en smula utifrån."
Störtas skall det gamla snart i gruset!
Slav stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli!
I'm disputing the bill
Provar ett nytt och spännande grepp den här långhelgen: jag spolar av sömnfejset och klär mig i salongsfähig utstyrsel trots att jag inte har några som helst planer, istället för att som vanligt hasa runt i pyjamas tills det är dags att eventuellt gå ut till affären eller gå och lägga mig. Och det känns FINT! Det är mycket enklare att ta mig för saker som innebär att gå utanför dörren, som t ex att gå ut med soporna eller gå ner i källaren med 7 kassar kläder om jag inte först måste styla om mig från flottigt vassmonster i trasiga mysbrallor till normal människa. Dessutom känner jag mig mycket piggare. OBS! Jag är medveten om att de flesta andra upptäckte detta innan de lämnat tonåren.
Jag kom att tänka på en grej som jag stör mig fruktat mycket på, nämligen människor som i tid och otid känner ett behov av att påpeka hur ironiska de är och vilken sarkastisk humor de har. Att måsta upplysa om det känns ju som ett rätt säkert tecken på att man missförstått hela konceptet. Dessutom; finns det nån mellan 30-45 som INTE är helt ironiskadad idag?? Det är för fan en internaliserad generationsgrej och inget egdy som man själv kommit på tanken att börja använda som det nyskapande livsstilsgeni man är. En revolutionerande jargong för en 32-åring i dagens Sverige vore att köra med en blandning av Söderkåkar och Helan&Halvan och MENA DET, inte "Men åh vilken SNYGG SOFFA det där var!!! Eller inte.... aaa gud asså, jag är SÅ ironisk!!!! Säger alltid PRECIS tvärtemot det jag menar, och känner ett tvångsmässigt behov av att tala om det direkt efter så att inte den korkade pöbeln som inte begriper ironi ska tro att jag verkligen TYCKER att den där soffan är snygg!!"
Förresten, jag fick tv-licensräkningen idag. Visserligen ösregnar det ute, men det känns ändå inte riktigt okej att bring citymail levererar brev som ser ut så här:
I do not mean to be so rude but still, I must speak frankly, Mr Shankly
Imorse väcktes jag av att Ivan Boring ringde.
Jag blev rätt förvånad, för jag visste inte att han jobbar på Egmont Kärnan. Jag vet inte om mitt måttliga intresse för hans ärende lyste igenom min morgonspruckna röst, för han verkade påtagligt nervös under hela samtalet.
"Jaaa... eh... jag ser ju här att du prenumererar på vår tidning Fantomen. Det... eh.. kanske är en gammal favorit som... öh... hänger med sen gammalt...?"
"Jo, det stämmer."
"Jaa... jo, erhm, alltså... det kanske kan finnas intresse för... ehm... vi har alltså ett litet... eh... sommarerbjudande här på Egmont Kärnan till våra... ehrm... prenumeranter..."
"Jaha."
"Jo... ehm... det är alltså så att vi... ehrm... kan erbjuda ett litet... eh, paketerbjudande med tre nummer vardera av tre olika... eh... tidningar..."
"Jaså."
"Ja, det är alltså tre nummer vardera av... eh... våra tidningar 91:an, Knasen och... eh... Herman Hedning, som man kan få över sommaren... och... eh... [här måste han ha kommit ihåg att läsa i sitt manus, för han stakade sig inte en enda gång på hela meningen] det är alltså INTE till några fantasisummor som fyra eller fem hundra, utan du betalar endast TVÅ NITTISJU!"
[synd för honom att jag är svårt allergisk mot folk som uttalar höga siffror på det där sättet för att låta balla och avslappnade]
"Jag är inte..."
[nu hade han fått upp ångan och avbröt mig:]
"Ja det är lite SOMMARHUMOR man får, skulle man ju kunna säga! *huhuhuh* [inövat skrockande] Och du behöver inte bekymra dig om att säga upp prenumerationerna sen, de löper ut av sig själva efter tre nummer!"
"Okej, jag är inte intresserad."
[det hördes genom telefonluren hur luften gick ur honom:]
"Nähä... nä... du kanske inte är så förtjust i de tidningarna då kanske...?"
"Nej, inte precis."
"Nä... ja... eh... ha en... eh... fortsatt trevlig dag då!"
"Hejdå."
*klick*
Do you really think she'll pull through?
(eller så skiter vi i det här lama, sexistiska och mansförnedrande skämtet som bara spär på alla john gray-fans teorier och hur mänskligheten fungerar, no?)
Hur som helst har jag hunnit ta igen en hel massa missad tv idag. Xena warrior princess, Smallville, Days of our lives och That 70's show är exempel på kvalitetsprogram som jag ivrigt beskådat. Dessutom har jag sett en gammal svensk långfilm om en ung man, svårt traumatiserad av en hård barndom och därför oförmögen att släppa människor nära. Jag trodde inte att det var möjligt att säga orden "Men helst av allt skulle jag vilja sticka den här kniven i dig, Trubbnos!"* på ett käckt sätt, men spana in filmen "När syrener blomma", där finns beviset på att det går att säga både det och en hel massa andra bisarra grejer med pitchad, munter pilsnerfilmsröst.
Förresten så tycker jag verkligen att Xena warrior princess är bra på riktigt. Jag vill bli som hon när jag blir stor. Men jag kommer nog inte ta efter det där fjantiga joddlandet hon kör med innan hon spöar upp bovarna.
* jamen vad äcklig du är! Det är faktiskt en riktig kniv de pratar om i filmen!!! Herregud, den är från 40-talet!!
I'm not gonna pine for the things that can never be mine
När klockan närmade sig halv fem var min hjärna på väg att tränga ut genom öronen för att slippa exponeras för fler bryderier om uniforma titlar, biuppslag på med verket sammanhörande personer, över- och underordnade institutioner och hur i helvete anger man att en person är BÅDE utgivare OCH översättare med hjälp av indikatorer och delfält?
GAH.
Jag insåg att jag behövde rensa skallen med lite förströelse när jag märkte att jag började fundera på om kollegan K:s fina skor skulle anges i ett E-delfält i 245 eller kanske bilda ett p+t-biuppslag, så jag tog en tur till Myrorna. Där inhandlade jag två par skor varav jag förmodligen aldrig kommer att använda det ena då klackarna egentligen är långt utanför min liga när det gäller att kunna gå utan att se ut som om jag stelopererat hela ryggraden och känna mig som att jag när som helst kommer dra igång värsta konståkningsprogrammet. Varför köpte jag dem då, frågar sig den odrägligt beskäftige vän av ordning. Mitt föga avsnoppande svar på den dumma frågan är: 1. De är söta. 2. De kostade 50 spänn.
Sen tänkte jag ta jag en liten sväng på stan, men upptäckte till min bestörtning att nån bytt ut stan mot ett pastellfärgat, axelbandslöst syntethelvete. VAFAN ÄR GREJEN MED DET??? Ja okej då, jag inser att alla inte ser ut att ha levercirros i pastellfärger, men det gör jag, så därför finner jag det lite störande att det är omöjligt att hitta ett plagg i en starkare färg än ljusturkost nuförti'n. Om det inte är chockrosa, förstås. Jag avskyr även syntetmaterial med en skrämmande intensitet eftersom de
a) oftast är blanka. I min mening är det välllllldigt få personer som passar i blanka kläder. Om smaklöshet vore folk så skulle blanka kläder vara Kina. Själv ser jag ut som en trind, glatt liten säl i slika material.
b) känns som gladpack mot kroppen. Nog sagt om det.
Och stoppa mig innan jag går igång om axelbandslösa klänningar. Om vi säger så här: ingen klänning, oavsett hur smashing den får mig att se ut, gör det värt besväret att hela tiden oroa mig för att klänning+BH ska halka ner och därför hålla på och dra upp den var tredje sekund. För att axelbandslöst ska funka på mig skulle jag behöva en korsett och nja, riiiiiktigt så vedervärdigt plågsamt vill jag inte ha det. Jag kan inte tänka mig att det finns många damer som känner sig helt och hållet tillfreds, bekväma och avslappnade i axelbandslöst. Men det kanske är värt det för att få känna sig vacker och kvinnlig, vad vet jag.
På fikat idag kom vi förresten på hur vi ska göra för att få våra besökare att fatta att de inte ska hålla på och skruva på ventilationsreglagen. Först var vi inne på strömförande kraftfält runt rattarna, men insåg att mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves vilket i detta fall innebär att den som verkligen vill stänga av ventilationen försöker och försöker tills alla reflexer och synapser i kroppen nötts ut. Nej, istället ska vi sätta upp skyltar om att systemet drivs med senapsgas och att om man mixtrar med inställningarna så kan gasen sippra ut i lokalen med förödande konsekvenser för alla men särskilt för den som sitter närmast utsläppet förstås. Vad tror du om det?
There's more to life than books, who know, but not much more
Alla som legat sömnlösa av undran över vad jag gör på jobbet när jag inte sitter i informationsdisken kan se ett exempel här. Katalogisering av snobbenfilm pågår.
Ibland sätter jag böcker. "Sätta böcker" är det gemene man kallar "ställa upp böcker", men på biblioteket säger vi "sätta böcker" istället eftersom vi vill vara lite svåra och annorlunda. Igår när jag satte böcker hittade jag detta skräckexempel på hur fel det kan bli när man släpper loss höga teatermänniskor i en papier machefabrik. Den där stackars ungen på framsidan lär ju växa upp och bli nästa Tjikatilo. Om vi har tur. Har vi otur växer en hel generation ungar som utsatts för babydrama upp och bildar en härskarklass av psykotiska diktatorer i stil med Saddam Hussein, Turkmenbasji och Pol Pot.
Jag hittade även den här boken, som kanske kan vara ett komplement till ovanstående i utbildningen av våra framtida ledare.
Det här måste ju vara hyllsignumet som gud glömde: Puo, datorers påverkan på samhället. Efter att i några månader ha retat mig på den övergivna knubben ( = de där små skyltarna i hyllorna på bibliotek som talar om att här börjar en ny underavdelning) kollade jag upp i vår katalog om vi över huvud taget har några böcker med detta signum. Det hade vi. Tio stycken, varav alla var magasinerade och den nyaste från 1990. Knubben fick knubbmotsvarigheten till en ståplats i Nybroviken.
Här nedan ser du anledningen till varför jag avskyr klassifikationskoden Dog, differentiell psykologi. John "Hej, jag är dum i huvet och tror att kuken och fittan gör så att män och kvinnor är dömda att för evigt missförstå varann. Men det GÖR INGET, för det måste ju finnas SPÄNNING mellan könen, annars vill vi inte fortplanta oss!!! Läs mina böcker bara så kan ni leva ihop utan att vilja döda varann mellan era passionerade famntag!!!" Grays samlade verk finns på denna avdelning. Här står också liknande storverk och, tyvärr, kioskvältare som Järn-Hans, Könet sitter i hjärnan och The Game. DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ Dog DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!!
Det här är baksidan på en inbunden årgång Allt om mat från 1973. Yes siree Bob, sånt har vi också på biblioteket. Av detta kan man alltså lära sig att det fanns en tid när saker på riktigt hette som de gör i kalleankatidningarna.
Hör mig nu och tro mig senare: någon gång ska jag göra en tröja med den här bilden på, och den ska jag ha på jobbet VARJE DAG. (eller ja, 365 tröjor får jag väl lov att göra då...)
And people who are uglier than you and I they take what they need, and just leave
För den som inte känner till Gudrun Sjödéns relation till biblioteksanställda runt om i landet finns två sätt att snabbt orientera sig:
a) gå in på närmaste folkbibliotek och leta rätt på en informationsdisk. I åtta fall av tio sitter där en dam i 55-årsåldern. I betydligt färre fall än den allmänna opinionen vill göra gällande, dvs ca 2 av tio, bär hon ett bomullstält i havsgrönt med ljusvioletta, ringormsformade cirklar på tillsammans med ett par ljusbruna, foträta sandaler och en aprikos bomullskjol med havsgröna tulpaner på. Det är Gudrun Sjödéns skapelser alltihop.
b) googla på "bibliotekarier" så ska du se att 75% av träffarna på olika putslustiga sätt skojar till det om hur vi gillar att klä oss. Gudde S är ett frekvent förekommande namn i denna typ av humor.
Missförstå mig inte; vi i branschen ondgör oss dagligen över hiskliga, multikolorerade tält, foträta skor och beiga, plisserade kjolar, men det är lite som med judar, bögar och andra grupper som folk gillar att skämta om; till slut blir man lite trött på alla utomstående rolighetsministrar som Har Räknat Ut Exakt Hur Det Ligger Till Och Dessutom Tror Att Vi Totalt Saknar Självinsikt Eller -Distans. Alltså: jag drar skämt om bibliotekarier och Gudrun Sjödén = garv. Du drar skämt om bibliotekarier och Gudrun Sjödén = suck.
Nåväl; nu upptäckte jag alltså att en kollega suttit och smygkollat in Gudruns senaste kollektion. Jag blev lite förvånad måste jag säga, för vad jag vet är det ingen av oss som brukar sitta i fackdisken som är lagda åt det hållet. Vi har alltså en garderobs-Gudrun bland oss! Hon kanske försöker klä sig diskret på jobbet för att inte vi andra ska anklaga henne för att spä på folks fördomar om oss som hennafärgade rödvinskoftor, men så fort hon kommer innanför dörren hemma kastar hon av sig sina jeans och sin lindextunika och dyker in i sin walk in closet full av etniska träsmycken, virkade, knälånga västar och formlösa lagerpålagerklänningar i provocerande menlösa färger.
Nu måste jag leta efter tecken på vem som kan vara den skyldiga. Även den mest oskyldiga attiralj kan vara en ledtråd, men verkligt graverande bevis är exempelvis strumpor med tokroliga mönster (gärna i form av olika encelliga djur), örhängen i form av små djur eller växter och absurt vida byxor i s k creppad bomull (för det ÄR ju så svalt och skönt och vi HAR ju haft det så varmt på fackbiblioteket den senaste tiden!).
Jag återkommer med rapport.
Eller så glömmer jag bort det.
Eller så försvinner jag på ett mystiskt sätt och det enda spåret efter mig är en halshuggen träpapegoja som någon lämnat på mitt tangentbord som en varning till hela biblioteket:
We are Gudrun. Resistance is futile. You will be assimilated.
These are the things that kill me
Dagens uppgifter:
* duscha + tvätta håret (JA, jag ser det faktiskt som en uppgift, för det tar ca en halvtimme för mig att tvätta håret)
* fixa matlådor med blomkåls- och potatiscurry (undrar om jag ska slå på stort och inviga cykeln för en färd hela vägen till ICAEttan... hm, då måste jag nog pumpa däcken och det är jobbigt och tråkigt... hoppas Steens har blomkål som inte är vissen...)
* ställa ut balkongmöblerna (brassestol samt fällbord + 2 stolar och ett jätteparasoll. Det är dock ett sisyfosarbete att hålla balkongen städad eftersom jag har en tall en halvmeter utanför den som barrar onormalt mycket)
* tvätta (GAH, denna kejsare av skittrista hushållssysslor!!! Jag funderar på att göra som George i Seinfeld och köpa 365 par av varje klädesplagg jag behöver så att jag bara måste tvätta en gång om året.. eller vänta, jag HAR nog fan tillräckligt med kläder för att inte behöva tvätta på ett helt år, eh... utom möjligen underkläder då... men det kan jag ju enkelt råda bot på!)
Nu ska jag bara stärka mig inför denna fullsmockade dag med en kopp ljummet kaffe.
I smoke 'cos I'm hoping for an early death AND I NEED TO CLING TO SOMETHING!
Första terass-utekvällen på säsongen får jag nikotinhybris och drar i mig ett halvt paket cigg eftersom det är så fantastiskt att kunna sitta kvar och svamla med sina vänner och röka samtidigt. (jag är alltså en s k feströkare)
Dagen efter första terass-utekvällen på säsongen vaknar jag ofelbart efter en orolig natt av tobaksrelaterad hjärtklappning med plyschkänsla i munnen och den värsta huvudvärken kosmos har skådat sen Peter Griffin i Family guy söp sin irländske pappa (eller hur det nu var) under bordet.
Att jag ALDRIG lär mig!!
Förutom denna traditionsenliga taktikmiss var det en lyckad kväll igår. Mamma var nöjd med sin kväll på stan och när de vuxna vid niotiden gjorde sorti bänkade oss jag och B på Bill&Bob och hävde öl och Dagens och svamlade järnet.
Och sen vaknade jag alltså med en intergalaktisk huvudvärk. Men jag låg i dvala i två timmar på eftermiddagen, så nu är den ett minne blott och jag kan alltså göra samma grej nästa år igen. Det verkar vara lite som att föda barn (enligt de som vet och bryr sig, dårå); det gör förjävligt ont, men av nån anledning glömmer man bort det och tycker det är värt besväret att göra om samma sak om och om igen.
So, drink, drink, drink and be ill tonight
Nåväl. Vi ska fira henne på tillbörligt vis imorrn kväll i varje fall genom att käka på Fragolino. Farsan och jag har gjort något väldigt okarakteristiskt för vår familj och släkt, nämligen fixat en liten överraskningsmiddag med morsans bror, bästa kompis I och B som är I:s dotter och en av mina finest. När de gamla kroknar tänkte jag och B, som ju bara är medelålders och alltså orkar vara ute hela natten, dra vidare för att fortsätta ölandet tillsammans med B2 (B:s sambo) och några andra kompisar. Känns som en rätt soft Valborg.
Egentligen skulle jag ha jobbat på lördag, men eftersom det är Alla Arbetares Högtidsdag så är bibblan stängd och jag kan ligga hemma och kolla på dålig TV och vara bakis istället. MEN det betyder oxå att jag har en maratondag på jobbet imorrn. Schemat är nämligen lagt så att de som jobbar helg alltid stänger på fredagar och dessutom har dubbla pass i infodisken, dvs 10-13 och 15-18 (vanligtvis har man max ett pass på tre timmar per dag). Jag vet att det är svårt att föreställa sig, men det är faktiskt rätt ansträngande att sitta på display sådär flera timmar på raken. Det känns lite som att man sitter i ett skyltfönster i red light district, men istället för krav på sexuella tjänster är det krav på att ständigt vara på hugget, jättetrevlig och tjänstvillig oavsett om besökaren vill att jag ska laga hotmail, undrar hur man gör för att börja släktforska eller frågar efter information om bomullsplantager ur ett miljöperspektiv.
(JAAAAAAAA jag vet att det är det jag har betalt för, men det hindrar inte att jag tycker att det är påfrestande emellanåt och att det finns andra arbetsuppgifter som jag inte blir lika slut av. Och att jag blir slut av det betyder dessutom inte att jag hatar det eller tycker att alla som frågar saker är dumma i huvet, utan att jag är en typisk introvert personlighet enligt Myers-Briggs type indicator...)
Idag har det faktiskt varit drägligt klimat i fackbiblioteket i alla fall och jag hoppas verkligen att det fortsätter så, för annars kommer jag kollapsa imorrn kväll.
Blev förresten kallad vulgär av en jobbarkompis igår. Jag vet att jag stundom har ett rätt mustigt språk så att säga dårå, men jag hade faktiskt inte tänkt på att nån kunde ta anstöt av det. Igår beklagade jag mig återigen över värmen:
"Fan... den här värmen alltså... för att använda ett aningens vulgärt uttryck så känner jag mig som utskitet äppelmos", förkunnade jag när jag kom tillbaks från mitt pass.
"Å nej Hades, MÅSTE du göra det? Jag tycker det är så otrevligt när du är sådär vulgär, jag kan inte hjälpa det...!" sa kollegan B-M generat.
Så nu ska jag, för att uppvisa prov på min hänsynsfulla läggning, hålla tand för tunga i två månader tills B-M går i pension. Sen kan jag återgå till att vara grov som en hamnsjåare i munnen igen.
You think you've won but sorrow will come to you in the end
Skulle inhandla lite födoämnen på Coop Konsum innan jag påbörjade hemfärden, och valde som vanligt en av deras självservicekassor när jag skulle göra rätt för mig. Det är very smidigt, men jag har tydligen lite problem med koordinationen, för jag lyckas alltid klanta mig på olika sätt så att det tar skitlång tid och jag känner mig som Mr Bean.
Idag blev jag dessutom åthutad av en dam som tydligen hade väldigt bråttom när jag stod och krånglade med min egen tygkasse, konsumkassen med mat, handväskan, plånboken, bankkortet och kvittot. Jag hade tagit tygkassen från korgen för att knöla ner den + innehåll (bl a matlådor, whisky och en skittjock bok) i pappkassen. Samtidigt försökte jag pula ner kvittot och kortet i plånboken och plånboken i handväskan. Det MÅSTE ha synts att jag var inne i ett riktigt Mr Bean-moment.
Men tror du kärringjäveln kunde vänta på att jag skulle krångla klart (det tog alltså inte extremt lång tid, hade hon väntat 5 sekunder till så hade jag varit klar)? Inte fan kunde hon det! Jag hörde att hon sa något till mig, så jag tog ur mp3-lurarna och sa "Ursäkta"?, varpå hon sötsurt sa: "Du glömde att ta ner den där!" och pekade på kundkorgen. Det var inte kö och damen som använde snabbkassan bredvid mig var precis på väg att bli klar hon också, så jag blev en smula förtretad på den beskäftiga gamla harpan.
"JAMEN KÄNNS DET SKÖNT NU NÄR DU FICK SLÖSA LUFT PÅ ATT TILLRÄTTAVISA MIG OM NÅT SÅ JÄVLA BAGATELLARTAT ISTÄLLET FÖR ATT A) LYFTA NER KORGJÄVELN SJÄLV OM DU NU INTE KUNDE VÄNTA EN NANOSEKUND TILL OCH SPARA DIG SJÄLV TID OCH MIG EN AGGRESSIONSRELATERAD STROKE OCH B) ANVÄNDA DITT SÅ KALLADE CIVILKURAGE TILL VIKTIGARE SAKER??? LÅTIT BLI ATT ÄTA NÅN GRIS PÅ SISTONE? SAGT IFRÅN NÄR NÅN KOMMIT MED EN SEXISTISK ELLER RASISTISK KOMMENTAR I FIKARUMMET PÅ JOBBET HÄRFÖRLIDEN?? NÄ MEN PRECIS, JAG TRODDE VÄL INTE DET, FÖR DU HAR FULLT UPP MED ATT PÅPEKA FÖR VUXNA MÄNNISKOR ATT DE INTE ANVÄNDER SNABBKASSAN PÅ KONSUM TILLRÄCKLIGT FORT!!!"
vrålade jag inte. Istället sa jag, utan ett spår av sarkasm i rösten "Åh, tack, vad bra att du sa till!" och log mitt soligaste leende, samtidigt som jag knöt näven i fickan. Jag hoppas budskapet (ta ett bad i en reaktorhärd, missfoster) gick fram.
På vägen hem gick jag in på min lokala Ica för att hämta ett paket. Kunde konstatera att Johnny Depps lillebror, som jobbar där, såg lite ämlig och gulblek ut. Ungefär som jag i måndags. Jag har hämtat paket där i 5 år, och idag var första gången han sa något till mig utöver ett knappt hörbart "hej". Han mumlade nåt om att paketet var precis för stort för brevlådan och att det var därför de skickat en avi, sneglade på mig och flinade nervöst. Jag tror det betyder att han vill bli far till mina barn. Eller så betyder det att det tar 5 år innan man får stamkundsstatus och alltså är värd en hel mening lite då och då.
So how did I end up attached to this person when his sense of humour gets gradually worser?
Sen tänker jag att om man slår en tärning tillräckligt många gånger i rad så kommer man vid nån tidpunkt att få tio 6:or på raken... men det tar inte bort magin!
But there is nothing I can do to make you mine
Vid halv tiofikat välte kollegan P ut en mugg kaffe med mjölk på mig, så jag har lallat runt och luktat ICA-rosteriet hela dagen. Förvisso en ganska angenäm lukt men inte när den kommer från ens egna, halvfuktiga brallor. Tyckte dock att besökarna var ovanligt vänliga och glada när jag hade pass idag, vilket kanske beror på den känsla av välbefinnande kaffedoft sprider... Och med tanke på hur ini helvete olidligt varmt vi har det på jobbet så känns ju varje lukt som kan hjälpa till att kamouflera odören av svettig bibliotekspersonal välkommen.
Vi har förresten upptäckt en (av ca 348 olika samverkande faktorer om man ska tro fastighetsskötaren...) orsak till varför fackbibliotekets klimat inte står Amazonas efter. Nån... ehrm... mindre begåvad biblioteksbesökare som tycker att ventilationen låter för högt har satt i system att skruva ner reglagen för luftinsläpp på noll. Nån annan med samma intellektuella begränsning har upptäckt att det finns termostater lite här och var i lokalen som är väldigt roliga att fingra på. Alltså: termostater på max + ventilation på noll = jävligt lokal växthuseffekt. Det var en rätt lugn eftermiddag, men jag kände mig ändå som utskitet äppelmos när passet var över eftersom hjärnan blir som en tvättsvamp av värmen och kvalmigheten.
(Kom nyss in från en promenad med kollegan L. Hon är övertygad om att puckona mixtrar med ventilationen för att de vill se personalen i bikini. Jag är skeptisk.)
Hittade en kinesisk språkkurs på min katalogiseringshylla som jag varit ner och härjat med inköpsavdelningen om. En smula pinsamt eftersom jag bestämt hävdade att jag minsann inte hade fått upp nån sån kurs till mig. När ska jag lära mig att den enda gången jag kan hävda något säkert är när jag har bevis i handen?? Allt annat som jag gör eller inte gör glömmer jag ju bort så fort jag lagt ifrån mig pappret/boken/skickat mejlet/whatever.
Drabbades av "Kung i baren"-syndromet eftersom jag fick lön idag och tog en sväng på stan efter jobbet. Hittade dock inget, trots att jag provade klänningar på Flash, Esprit och en skitdyr butik i Punkt vars namn jag aldrig kunnat och nu spelar det ingen roll längre eftersom de ska slå igen. Kunde konstatera att jag har för små bröst och för stor röv för att såna där strikta Jackie O-klänningar som jag börjat sukta efter ska passa på mig. Alla jag provade idag satt nämligen som ålskinn över rumpan och var alldeles för stora upptill. Verkligen smickrande för figuren så att säga dårå. Och jag är ju definitivt inte den mest päronformade av kvinnor, jag har nog rätt normala proportioner skulle jag vilja påstå. Förutom dvärgväxten då, som alltid ställer till problem när man ska prova klänningar. Midjan hamnar alltid i höfthöjd, vilket gör att överdelen sitter som en säck eller att jag ser helt bisarr ut eftersom klänningen sitter åt mest där jag är som bredast.
MEN det jag skulle komma till är att jag har ett hett tips till alla damer som förstorat brösten och nu tycker att det är svårt att hitta kläder som passar på skitsmala kroppar med G-kupor. Satsa på fodralklänningar, för de verkar vara tillverkade för kvinnor med 120 i bystmått och 80 i stussmått. Eller för kvinnor med abnormt bred rygg/stor bröstkorg.
Boot the grime of this world in the crotch, dear
I förmiddags hade jag och I ett möte med F och C från Arkiv Västmanland. Vi ska arrangera Arkivens dag på biblioteket i år så vi satt och spånade lite på idéer, alltmedan jag försökte se osynlig ut för att inte skrämma bort våra samarbetspartners med min skräckinjagande uppsyn. Men vi kom en bra bit, det ska bli kul att börja rådda med det där sen.
Resten av dagen tillbringade jag med att göra om katalogiseringsövningarna som jag gjorde i fredags, men som försvann i serverkraschen som inträffade nån gång under förra veckan. Det är alltid lika roligt att ägna tid åt att göra samma sak två gånger! Den där adrenalinrusningen man får när man tänker på allt man inte kommer hinna att göra bara för att man måste dubbelarbeta är riktigt härlig, som heroin nästan. Ja, när blodtrycket skjuter i höjden i takt med pappershögarna känner man verkligen livet i sig!!
Dagens roligaste: en herre i medelåldern som ville ha hjälp av kollegan L att göra en skoluppgift om manligt och kvinnligt. Han redan själv skrivit ner några saker, bland annat detta:
När kvinnor blir gamla och har fött barn blir deras bröst platta och hänger långt ner.
It's sizzling blood and the unholy stench of MURDER
Idag har jag lagat så många matlådor att jag känner mig traumatiserad och funderar på att utveckla en ätstörning för att ha en ursäkt för att aldrig mer behöva gå in i ett kök. Sen kom jag att tänka på att det var så här min farmor hade det varenda dag (farsan har 10 syskon). Nu kom jag dock att tänka på att hon inte alls lagade mat åt 13 pers 3 ggr varje dag, för alla bodde ju inte hemma samtidigt. Men skitsamma. För den tvivelsamme kommer här ett bildbevis på resultatet av mitt idoga slit:
Jag är väl medveten om att det kanske ser ut som att jag i själva verket inte alls har slavat i köket hela dagen utan istället roat mig med att spy i 16 plastburkar, men jag försäkrar; det är mat (som inte passerat upp och ner genom min strupe dårå). Tre olika rätter dessutom.
Längs till vänster har vi en delikat gryta på kokosmjölk, morötter, paprika, lök, dinkelris, krossade tomater, röda linser och tre sorters bönor. Anrättningen är kryddad med mortlade kryddnejlikor, kanel, spiskummin, sambal oelek, röd currypasta och vitlök.
Längst upp tronar en modifierad chili sin carne med gröna linser, sojaköttstrimlor, lök, purjolök och krossade tomater som bas. Därtill kastade jag i ajvar, gröna oliver, pyttesmå ättiksgurkor, persilja, kanel, spiskummin, sambal oelek och vitlök.
Till höger ser vi en afrikansk röra med sojaköttstrimlor, gröna linser, morötter, körsbärstomater, lök, purjolök och en jävla massa färsk persilja smaksatt med skal + saft från två citroner, sambal oelek samt 73 skivade vitlöksklyftor.
För övrligt noterade jag igår, när jag var med käraste B och stashade upp för dagens matlåd-o-rama, att säsongen för snabbsaltad gurka har börjat. Fröjd!
When you are young you crave affection and it can come from the strangest direction
Jag tror att grejen är att det fortfarande, av nån suspekt anledning, anses lite anmärkningsvärt att
a) kvinnor som fött barn kan vara smoking hot och sexuellt intressanta för andra än sin partner/avkommans far
b) det finns mödrar som inte ser det som att de använt sitt könsorgan färdigt när de reproducerat sig så många gånger som de planerat
Uppenbarligen så pass anmärkningsvärt att det är värt att få ett eget namn och bli ett fenomen.
A och B är ju så jävla självklart att det känns pinsamt att ens sätta det på pränt (slå in öppna dörrar och uppfinna hjulet igen är några metaforer jag kommer att tänka på...), men alltså... NÅN orsak måste det ju finnas till att det snackas en massa om MILF:s men inte fullt lika mycket om DILF:s.
Och jag vore inte Hades om jag inte letade efter orsaken i våra ruttna gamla könsroller som är lika begränsande för individen som en enkelbiljett till Sibirien var för en homosexuell, religiös kapitalist i 30-talets Sovjetunionen.
Själv är jag inte fullt så petig med mina dreggelobjekts reproduktionsstatus. Nån annan frågade i en kommentar vad G:et i GILF står för, och svaret är att det står för gentlemen, eller guys eller annat ord för representant av det manliga könet som börjar på G. Nu är förvisso många på min lista säkert DILF:s, men det är som sagt inget inträdeskrav så att säga dårå...
Man kan i och för sig tänka sig att föräldraskap och hur det hanteras kan vara en ledtråd till hur MILF:ens/DILF:ens ansvarkänsla både allmänt och i relationer fungerar, men det vete fan om inte det är att blanda äpplen och päron? Och om F:et verkligen ska förtjäna sin plats i akronymen borde väl ansvar och annat känslojidder inte vara det minsta intressant... egentligen...?
Men vad vet jag? Jag är ju bara en enkel SWOLF.
( = Spinster Who Occasionally Likes to Fuck)
Gasping - but somehow still alive
"Vad var det jag lånade sist jag var här?"
Jag ba: "Hm... det vet jag inte..." och väntade på att han skulle utveckla resonemanget en smula.
Han ba: "Men vad VAR det jag lånade sist??"
Jag ba: "Jag har faktiskt inte den blekaste aning om det... men..." och skulle just be honom att kanske beskriva vad boken handlade om eller liknande när han fick en flashback:
"Ett plåster var det! Just det! Kan jag få ett plåster?"
Jag ba: "Öh... javisst...!"
(det är inte helt ovanligt att folk tror att om de pratat med en av oss i personalen om något så vet alla det genast, via det där kollektiva medvetandet som alla bibliotekarier och biblioteksassistenter är uppkopplade mot)
I was looking for a job and then I found a job and heaven knows I'm miserable now
a) skriver en jättelång lista på allt som ska göras
b) får nya grejer att göra hela tiden som inte får plats på listan utan som jag skriver upp på små lappar som jag lägger bredvid tangentbordet så att jag ska se dem.
Problem med detta:
a) jag får stresskrupp av att se alla slarvigt nedklottrade lappar med halvt oläsliga instruktioner till mig själv
b) inte sällan hamnar de i oordning så att de viktigaste ligger underst, och eftersom jag saknar förmåga att hålla mer än 2 uppgifter i huvudet samtidigt innebär det att mina prioriteringar ibland verkar en smula märkliga för mina kollegor.
Nu när det är trehundrasextio grader varmt på kontoret och vi har fläktar på för att inte dö värmeslagsdöden så tillkommer ytterligare ett problem: lapparna blåser ner på golvet. Har jag tur upptäcker jag det innan städerskan gör processen kort med dem morgonen efter. Har jag otur ringer det en arg låntagare efter ett par veckor och undrar vad i helvete som hänt med hans inköpsförslag eller en irriterad kollega som undrar om jag helt glömt bort att jag skulle vara med och planera [infoga valfri jobbrelaterad aktivitet] eller varför jag inte har [infoga valfri arbetsuppgift].
Innan helgen måste jag hinna göra fler katalogiseringsövningar och titta igenom rättningarna på de förra ordentligt, vilket tar enormt mycket tid i anspråk eftersom det är så extremt koncentrationskrävande. Skulle helst ha en hel dag till bara detta men det är dessvärre fetkört. Jag måste också hinna gå igenom högen med inköpsförslag, leta efter böcker som folk reserverat men som vi inte hittar när vi letar första gången och fortsätta katalogisera v-samlingsböckerna som jag samlat på hög sen i julas. Suck, får jag se en enda antikvarisk rapport till om nåt jävla vasstak på nån gammal hytta i Björskog så kommer mitt huvud börja snurra Linda Blair-style, det är ett löfte. Jag måste också hitta på ett smart sätt att göra en katalogpost till ett USB-minne som talboksavdelningen vill använda till att låna ut DAISY-talböcker på. Ja, och så skulle jag behöva börja titta på vilka dokument vi ska lägga in i intertextmodulen. Jävla upphovsrätt, fan vad den ställer till det! Måste försöka få tag på kollegan I och höra vad han tror om kvaliteten på prov-OCR-skanningen som kollegan K gjorde och även be honom visa mig hur jag ska göra för att knyta pdf:erna till katalogposterna när vi väl kommer igång med skanningen. Men den största stötostenen är att välja ut dokument och säkerställa att vi inte bryter mot upphovsrättslagen när vi publicerar dem. FAAAAAAANNNNN jag har så jävla svårt att få tummen ur ibland (eller för det mesta...)!!!
And I just can't explain so I won't even try to
1. Min främsta källa till nyheter privat (näst efter texttv = fler WT-poäng) är Västerås tidning. Ja men kom igen, den är gratis, jag kan läsa VLT på jobbet (vilket jag måste eftersom jag är boss över västmanlandssamlingen) och alltid får man sig ett njurstensframkallande garv eller två över att tidningen så väl lyckas med sin Hemmets journal/Grönköpings veckoblad-fusion.
2. Jag har inte ett akvarium (som oxå finns med på WT-bloggens lista över bannlysta prylar) men väl en liten samling glasfiskar som jag är mer än lovligt förtjust i. Notera att alla utom en är blend-blå.
Från det ena till det andra så känner jag ett lätt obehag i svalget. Jag hoppas verkligen att en whisky tar kål på eventuella bakterier, för jag är inte det minsta upplagd för nån förkylning just nu.
