ETT SORTS HADES

Hittills idag har jag hunnit med att cykla hem till pärona och kolla så ingen rivit deras bostad samt konstatera att jag nog dödat mors orkidéer, cykla ner på stan för att göra av med extrema mängder pengar på nödvändigheter som löjligt dyr men skrämmande effektiv ansiktskräm, hårklämmor, diverse grejpdoftande kroppsprodukter och ingredienser till kvällens föda och dessutom påbörjat densamma. Jag är mycket neud med att jag hunnit med allt detta redan nu trots att jag gick upp strax före 11. Det kanske inte verkar som nån särskilt imponerande bedrift, men om man betänker att resten av denna semester kännetecknats av att jag vaknat, funderat på om jag ska ta mig för nåt och sen upptäckt att det är läggdags så tycker jag gott att jag kan få en liten eloge i alla fall. JÄJ FÖR MEJ!!!

 

Idag blir det dock ingen bild på anti-outfiten eftersom den pga norra halvklotets högsta luftfuktighet består av underkläder samt ett par sexiga strumpor utan skaft.

 

Att få tag i ansiktskrämen visade sig för övrigt bli mer av en skattjakt än jag hoppats på.Vanligtvis brukar jag köpa den på Helskön dagspa när jag går dit och ger dem pengar för att knåda min kropp en gång i månaden, men de två senaste gångerna jag varit där så har den till min oerhörda desperation varit slut. Eftersom jag är en pensionerad hamster i en 37-årings kropp så brukar jag iofs se till att fylla på förråden lång innan de är slut, så det var ju ingen risk att jag skulle bli stående utan min mirakelkräm som förvandlar mig från blank och plufsig till matt och plufsig (det är ungefär så långt min vardagsfåfänga vad gäller fejset sträcker sig), men det var ändå en smula frustrerande. Innan jag drog iväg idag kollade jag upp om det fanns fler återförsäljare i stan (fråga inte varför jag inte gjort det tidigare så är du snäll) och se det gjorde det. Så när jag svischade förbi Helskön på vägen från föräldrahemmet ignorerade jag den lilla rösten som sa att jag borde stanna där och kolla om krämen kommit in eftersom jag ju i alla fall visste att den BRUKADE finnas där, utan körde på min originalplan som den oflexibla planeringsrunkare jag är.

 

Det visade sig dock vara väldigt dumt eftersom stället jag lagt på minnet bara hade den som beställningsvara. Suck und stön. Jag är helt ointresserad av avancerad hudvård och kosmetik och har därför noll koll på vad det finns för andra krämatorier i stan förutom Kick's, så jag simmade iväg dit genom den till 99% vätskefyllda luften. Dessärre var inte mitt sökande slut där, men de kunde i alla fall upplysa om att eftersom märket jag använder är en hudvårdsprodukt så säljs det bara av hudvårdssalonger. Det hjälpte ju inte mig ett skit, men till slut hade jag ett namn och en plats att glida vidare mot i alla fall. Och se där fick jag lön för min möda.

 

NÅVÄL. Den skarpsinniga iakttalgelse jag skulle komma till med denna rafflande berättelse är i alla fall att jag väldigt ofta reflekterat över att personal på kosmetikbutiker och liknande ALLTID ser ut som hubotar i ansiktet. De har en mask av smink som täcker alla skönjbara ansiktsdrag och jag har otroligt svårt att fatta varför det anses snyggt. Idag blev det extra påtagligt eftersom jag dels var på fyra olika slika etablissemang direkt efter varann och dels till slut handlade krämen av en man. En hubotman. Det är ju inte riktigt lika vanligt att män kör med underlagskräm, välplockade och -målade ögonbryn och hela kittet så därför tillkom liksom en extra dimension av "VAIHELV...?!?!?!" Återigen; jag FATTAR verkligen inte att det anses snyggt!! Det ser ju ut som att de bredspacklat hela ansiktet och sen mejslat ut och ritat dit ansiktsdrag. Och visst, det kanske är mina egna komplex som framkallar denna reaktion, men jag tycker alltid att hubotarna tittar lite medlidsamt och ibland en aning föraktfullt på mitt blanka, flerfärgade ansikte. Som om de tänker att "jahaja, ännu en som inte fattat hur hon ska göra för att mejsla fram sitt sanna jag, sitt VACKRA jag."

 

De få gånger jag blivit sminkad av proffs med hela kittet har jag känt mig som en botoxad och onormalt hudfärgad version av Jim Carrey i The Mask, men utan alla superhjältekrafter. En inte helt angenäm känsla.  Och eftersom jag lyckligtvis får välja alldeles själv hur jag ska sminka mig så väljer jag att gå runt och se lite halvdassig ut men slippa vara rädd för att göra ett repa i lacken varje gång det kliar på kinden och slippa känna det som att jag inte är riktigt påklädd förrän Michelangelo varit på mitt fejs och worked his magic med hammare och stämjärn. "Det är en kvinna där inne, det gäller bara att skulptera fram henne!"*

 

*med reservation för att denna parafras inte stammar från herr M utan från nån annan känd skulptör

Denna semester har varit den slappaste i mannaminne, men av nån anledning känner jag mig ändå inte redo för att börja jobba på måndag. Det är en ytterst frustrerande känsla kan jag meddela, för det betyder ju att jag inte alls bara är jävligt slut och behöver vara ledig ett tag, utan måste hitta nån annan lösning på problemet.

 

Jag kanske faktiskt behöver nån sorts "förändring för förändringens egen skull"!!! Detta är en mycket ovan känsla eftersom min bild av mig själv är nån som kan göra samma sak i i evigheters evighet amen tills den feta tanten sjunger, fan kommer och löser av mig och korna kommer hem och inte blir det minsta rastlös och uttråkad utan bara tycker det är fett skönt att livet går sin gilla gång och kantas av välkända rutiner. Men å andra sidan har jag ju aldrig gjort nåt annat lika länge som det jag gör nu heller, så jag har väl aldrig nått vägs ände tidigare eftersom yttre omständigheter sett till att jag tvingats till förändring oavsett om jag velat eller ej.

 

På tal om slapp så har jag drabbats av en märklig lust att röra på mig. Också detta en ytterst ovan känsla. Jag tror jag börjar komma närmare och närmare den punkt där skräcken för att kroppen ska säcka ihop totalt driver mig till att börja motionera utan att det känns som om jag begår kraftigt övervåld mot mig själv och min livskvalitet. Jag saknar verkligen helt och hållet förmågan att tvinga mig till nåt jag tycker är det minsta trist och dessutom inte kan se verkningen av DIREKT. Jag måste ha hoppat över nåt utvecklingsstadium i tvåårsåldern eller när det nu är man börjar förstå konceptet "fördröjd behovstillfredsställelse".

 

För att illustrera vad jag menar med att kroppen kan säcka ihop så kommer här dagens anti-outfit, där det ser ut som att jag inte har några bröst trots att jag faktiskt har BH på mig. Huvudattraktionen med denna bild är dock den hemgjorda mc hammer-byxan. Jag hade fan glömt bort hur otroligt skönt det är att knyta sarongen på det sättet, och betydligt mer praktiskt än att sno den runt midjan som en kjol också eftersom den inte ramlar av så fort man rör på sig.

 

 

 

För protokollet kan jag meddela att jag ALDRIG visar mig för folk utan BH. Detta kanske verkar en smula ologiskt eftersom det finns en hel massa andra grejer jag inte gör som anses ingå i "sånt man liksom bara gör när man anser sig vara kvinna"-paketet. Jag rakar inte kroppsdelar. Jag sminkar mig aldrig till vardags. Jag slutade försöka lära mig gå i högklackat när jag insåg

 

a) att ev. vinst i snygghet inte vägs upp av hur jävla obekväm jag känner mig

 

b) hur demolerade mina fötter blir

 

c) hur ini helvete absurt det är att alla tortyrredskapsliknande klädespersedlar till ca 90% är kvinnligt kodade.

 

MEN att bränna MIN EGEN bysthållare är nåt jag ALDRIG kommer göra, även om jag är på rent symboliskt. Att gå oduschad till ICA i fläckiga mysbrallor och se ut som uppspytt bajs i ansiktet - nemas problemas. Gå ner till tvättstugan utan BH - aldrig på ti'n!! Att inte ha BH är i princip = att vara naken tycker jag. Jag skulle lika gärna kunna gå utan tröja och flasha damerna för omvärlden. Det syns ju liksom hur jag ser ut på ett mycket obehagligt sätt utan detta skyddande pansar, och lite prajvacy måste ju en människa få ha för fan även om behovet är skapat.

 

Undrar varför jag känner behovet att avsluta varje inlägg på ett vettigt (och gärna jävligt fyndigt) sätt istället för att bara sluta skriva när jag inte ids längre. Det är ju inte som att det är ett brev eller nåt annat som på nåt sätt måste ha nån stringens.

Jag har verkligen lyckats med dagens anti-outfit tycker jag. Både med utstyrseln och hållningen. Jag är särskilt nöjd med den spolformade midjepartiet i kombination med insjunket bröst. Notera också de smakfulla tandkrämsfläckarna nederst på tröjan. Because I can!