ETT SORTS HADES

Hittills idag har jag hunnit med att cykla hem till pärona och kolla så ingen rivit deras bostad samt konstatera att jag nog dödat mors orkidéer, cykla ner på stan för att göra av med extrema mängder pengar på nödvändigheter som löjligt dyr men skrämmande effektiv ansiktskräm, hårklämmor, diverse grejpdoftande kroppsprodukter och ingredienser till kvällens föda och dessutom påbörjat densamma. Jag är mycket neud med att jag hunnit med allt detta redan nu trots att jag gick upp strax före 11. Det kanske inte verkar som nån särskilt imponerande bedrift, men om man betänker att resten av denna semester kännetecknats av att jag vaknat, funderat på om jag ska ta mig för nåt och sen upptäckt att det är läggdags så tycker jag gott att jag kan få en liten eloge i alla fall. JÄJ FÖR MEJ!!!

 

Idag blir det dock ingen bild på anti-outfiten eftersom den pga norra halvklotets högsta luftfuktighet består av underkläder samt ett par sexiga strumpor utan skaft.

 

Att få tag i ansiktskrämen visade sig för övrigt bli mer av en skattjakt än jag hoppats på.Vanligtvis brukar jag köpa den på Helskön dagspa när jag går dit och ger dem pengar för att knåda min kropp en gång i månaden, men de två senaste gångerna jag varit där så har den till min oerhörda desperation varit slut. Eftersom jag är en pensionerad hamster i en 37-årings kropp så brukar jag iofs se till att fylla på förråden lång innan de är slut, så det var ju ingen risk att jag skulle bli stående utan min mirakelkräm som förvandlar mig från blank och plufsig till matt och plufsig (det är ungefär så långt min vardagsfåfänga vad gäller fejset sträcker sig), men det var ändå en smula frustrerande. Innan jag drog iväg idag kollade jag upp om det fanns fler återförsäljare i stan (fråga inte varför jag inte gjort det tidigare så är du snäll) och se det gjorde det. Så när jag svischade förbi Helskön på vägen från föräldrahemmet ignorerade jag den lilla rösten som sa att jag borde stanna där och kolla om krämen kommit in eftersom jag ju i alla fall visste att den BRUKADE finnas där, utan körde på min originalplan som den oflexibla planeringsrunkare jag är.

 

Det visade sig dock vara väldigt dumt eftersom stället jag lagt på minnet bara hade den som beställningsvara. Suck und stön. Jag är helt ointresserad av avancerad hudvård och kosmetik och har därför noll koll på vad det finns för andra krämatorier i stan förutom Kick's, så jag simmade iväg dit genom den till 99% vätskefyllda luften. Dessärre var inte mitt sökande slut där, men de kunde i alla fall upplysa om att eftersom märket jag använder är en hudvårdsprodukt så säljs det bara av hudvårdssalonger. Det hjälpte ju inte mig ett skit, men till slut hade jag ett namn och en plats att glida vidare mot i alla fall. Och se där fick jag lön för min möda.

 

NÅVÄL. Den skarpsinniga iakttalgelse jag skulle komma till med denna rafflande berättelse är i alla fall att jag väldigt ofta reflekterat över att personal på kosmetikbutiker och liknande ALLTID ser ut som hubotar i ansiktet. De har en mask av smink som täcker alla skönjbara ansiktsdrag och jag har otroligt svårt att fatta varför det anses snyggt. Idag blev det extra påtagligt eftersom jag dels var på fyra olika slika etablissemang direkt efter varann och dels till slut handlade krämen av en man. En hubotman. Det är ju inte riktigt lika vanligt att män kör med underlagskräm, välplockade och -målade ögonbryn och hela kittet så därför tillkom liksom en extra dimension av "VAIHELV...?!?!?!" Återigen; jag FATTAR verkligen inte att det anses snyggt!! Det ser ju ut som att de bredspacklat hela ansiktet och sen mejslat ut och ritat dit ansiktsdrag. Och visst, det kanske är mina egna komplex som framkallar denna reaktion, men jag tycker alltid att hubotarna tittar lite medlidsamt och ibland en aning föraktfullt på mitt blanka, flerfärgade ansikte. Som om de tänker att "jahaja, ännu en som inte fattat hur hon ska göra för att mejsla fram sitt sanna jag, sitt VACKRA jag."

 

De få gånger jag blivit sminkad av proffs med hela kittet har jag känt mig som en botoxad och onormalt hudfärgad version av Jim Carrey i The Mask, men utan alla superhjältekrafter. En inte helt angenäm känsla.  Och eftersom jag lyckligtvis får välja alldeles själv hur jag ska sminka mig så väljer jag att gå runt och se lite halvdassig ut men slippa vara rädd för att göra ett repa i lacken varje gång det kliar på kinden och slippa känna det som att jag inte är riktigt påklädd förrän Michelangelo varit på mitt fejs och worked his magic med hammare och stämjärn. "Det är en kvinna där inne, det gäller bara att skulptera fram henne!"*

 

*med reservation för att denna parafras inte stammar från herr M utan från nån annan känd skulptör