In our different ways we are the same
Saker jag tycker är oändligt fåniga, del CCCILVII:
Att ha en designad signaturbild i slutet av varje blogginlägg där ens namn är skrivet med nåt bisarrt snirkligt typsnitt
"för en mer ÄKTA känsla liksom, det är ju som om jag skrivit det själv för hand då nästan faktiskt ju...som ett brev typ."
och gärna kompletteras med en blinkande elvisanimation eller en bild på en nalle som kramar ett pulserande hjärta eller nåt annat horribelt som får min inre, mycket oförlåtande smakpolis att yla "AMEH HALLÅÅÅÅÅ 90-talet ringde och ville ha sin webb-estetik tillbaks!!!".
(hyllningar och ovationer för denna fantastiska bildkomposition mottages lämpligast i kommentarsfältet, erbjudanden om designjobb kan ni mejla)
Close your eyes
Igår nådde jag höjder av smaklöshet som jag förvisso anade att jag hade kapacitet till, men jag visste inte att formtoppen var så nära förestående.
Scen: jobbmöte om arrangemang i höst som bibblan ordnar tillsammans med ett och annat arkiv.
Arkivarie C [apropå om Landstingsarkivet skulle kunna vara med och ställa ut nåt kul]: Ja, de kanske kan bidra med en schysst lunga, eller nåt! :D
Jag: JAAAAAAA, eller så kan vi ha en gissningstävling á la Erik och Mackan: "Vad är det här? En cancertumör eller ett syfilitiskt spädbarn??" :D :D
Arkivarie C, arkivarie F och bibliotekskollega I: [kaskadkräks]
Scen: jobbmöte om arrangemang i höst som bibblan ordnar tillsammans med ett och annat arkiv.
Arkivarie C [apropå om Landstingsarkivet skulle kunna vara med och ställa ut nåt kul]: Ja, de kanske kan bidra med en schysst lunga, eller nåt! :D
Jag: JAAAAAAA, eller så kan vi ha en gissningstävling á la Erik och Mackan: "Vad är det här? En cancertumör eller ett syfilitiskt spädbarn??" :D :D
Arkivarie C, arkivarie F och bibliotekskollega I: [kaskadkräks]
I want to leave, you will not miss me
Ibland är jag så briljant på jobbet att jag nästan skrämmer mig själv.
Denna lilla berättelse kallar jag för Hur man hittar rätt bok med nästan ingen information alls att tillgå eller Att ivrigt spana efter åttafotade zebror när man hör hovklapper.
Scen: infodisken på fackbiblioteket.
Besökare: Hej, har ni en bok som bara heter "Det"?
Jag: [lite lagom blasé som man blir när man jobbat ett tag och vant sig vid att folk tror att vi kan söka på böcker utifrån allt från färg på framsidan till information om att "jag lånade den här för 15 år sen eller så..."] Öhm... du vet inte vem som skrivit den? Om jag söker på ordet "det" så får jag vällllllldigt många träffar... [knappar på datorn] ...8162 närmare bestämt. Och då såg jag ändå till att avgränsa sökningen så att ordet "det" bara ska finnas med i titeln och inte nån annan stans i beskrivningen av boken.
Besökare: Hm...alltså nä... men... jag är ganska säker på att den hade mer än 500 sidor!
Jag: Okej...då ska vi se om det går att avgränsa sökningen lite... [skriver till kvalifikator för sökning på sidomfång i söksträngen] ... ja nu blev det ju lite färre titlar att välja på... bara 675 stycken... Vet du om det är en roman eller en faktabok?
Besökare: Det är science fiction! Eller skräck... tror jag...
Jag: Okej, skönlitteratur alltså... [knappar in kvalifikatorn för sökning på enbart skönlitteratur i söksträngen] ... nu börjar det likna nåt! 39 träffar! Kolla här ska du se om du känner igen nån av dem!
[ska just till att vända datorskärmen mot honom när jag får en snilleblixt]
Jag: Du... det är inte den här boken "Det" av Stephen King du tänker på? Några ungar som stöter ihop med en ond clown...?
Besökare: JO!!! DEN är det!!!
Jag: Den finns inne på skönlitteraturavdelningen. Nu får du ursäkta mig, jag måste ringa till Skattemyndigheten och ansöka om skyddad identitet.
Denna lilla berättelse kallar jag för Hur man hittar rätt bok med nästan ingen information alls att tillgå eller Att ivrigt spana efter åttafotade zebror när man hör hovklapper.
Scen: infodisken på fackbiblioteket.
Besökare: Hej, har ni en bok som bara heter "Det"?
Jag: [lite lagom blasé som man blir när man jobbat ett tag och vant sig vid att folk tror att vi kan söka på böcker utifrån allt från färg på framsidan till information om att "jag lånade den här för 15 år sen eller så..."] Öhm... du vet inte vem som skrivit den? Om jag söker på ordet "det" så får jag vällllllldigt många träffar... [knappar på datorn] ...8162 närmare bestämt. Och då såg jag ändå till att avgränsa sökningen så att ordet "det" bara ska finnas med i titeln och inte nån annan stans i beskrivningen av boken.
Besökare: Hm...alltså nä... men... jag är ganska säker på att den hade mer än 500 sidor!
Jag: Okej...då ska vi se om det går att avgränsa sökningen lite... [skriver till kvalifikator för sökning på sidomfång i söksträngen] ... ja nu blev det ju lite färre titlar att välja på... bara 675 stycken... Vet du om det är en roman eller en faktabok?
Besökare: Det är science fiction! Eller skräck... tror jag...
Jag: Okej, skönlitteratur alltså... [knappar in kvalifikatorn för sökning på enbart skönlitteratur i söksträngen] ... nu börjar det likna nåt! 39 träffar! Kolla här ska du se om du känner igen nån av dem!
[ska just till att vända datorskärmen mot honom när jag får en snilleblixt]
Jag: Du... det är inte den här boken "Det" av Stephen King du tänker på? Några ungar som stöter ihop med en ond clown...?
Besökare: JO!!! DEN är det!!!
Jag: Den finns inne på skönlitteraturavdelningen. Nu får du ursäkta mig, jag måste ringa till Skattemyndigheten och ansöka om skyddad identitet.
Others sang your life but now's your chance to shine XXVII
Dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året
Många vad de svala kvällar i maj och juni förra året då jag satt på min hängande japanska trädgård och stirrade på tallarnas svarta siluetter mot den mjukt blå himlen och begrundade tillvaron ackompanjerad av Alison Goldfrapps fantastiska, meditativa röst. Utopia kunde jag lyssna på hur många gånger som helst. Och än har jag inte tröttnat. Den har det där odefinierbara, det där som liksom bryter sig in i min bröstkorg och trycker till runt hjärtat som en sammetsbehanskad järnhand och driver fram tårar och ett lycksaligt leende på samma gång.
Många vad de svala kvällar i maj och juni förra året då jag satt på min hängande japanska trädgård och stirrade på tallarnas svarta siluetter mot den mjukt blå himlen och begrundade tillvaron ackompanjerad av Alison Goldfrapps fantastiska, meditativa röst. Utopia kunde jag lyssna på hur många gånger som helst. Och än har jag inte tröttnat. Den har det där odefinierbara, det där som liksom bryter sig in i min bröstkorg och trycker till runt hjärtat som en sammetsbehanskad järnhand och driver fram tårar och ett lycksaligt leende på samma gång.
Others sang your life but now's your chance to shine XXVI
Dag 29 – en låt från din barndom
Året var 1979. Jag hade en kompis som bodde i lägenheten under mig, och hennes föräldrar var MODERNA och hade en skivspelare och en massa LP-skivor i en back i vardagsrummet. (mina föräldrar var mindre moderna och lyssnade på radio.) En av skivorna hade en bild med två oerhört vackra damer på framsidan; en blond och en mörk i varsin lång paljettklänning. Den mörkas var svart och den blondas var vit om jag inte minns helt åt helvete fel. Den här skivan var helt fantastiskt bra tyckte mina fyraåriga öron och så ofta vi kunde tjatade vi oss till att få lyssna på den och så lekte vi att vi var de tjusiga damerna. Jag har inget minne av att vi slogs om vem som skulle vara vem, så jag kan tänka mig att jag alltid ville vara den svarthåriga och L den vithåriga. Det ska böjas i tid så att säga dårå.
Jag har förvisso inte för vana att skämmas eller mörka musik som jag gillat förut men numer tycker suger syfilitisk elefantballe. Ej heller tycker jag att 70-talsdisco är nån särskilt föraktlig eller usel genre (jag tycker faktiskt att större delen av den musiken svänger SATAN), men är ändå rätt nöjd med att min musiksmaksmässiga utveckling inte stannade vid Baccaras Yes Sir, I can boogie. Eller AJKENBOGI som den hette när det begav sig.
(jag var förresten tvungen att försöka googla rätt på skivomslaget, och se på fan, jag mindes fel; den ljusa var inte blond utan mer rödlätt och det var inte paljettklänningar utan några mer flamencoinspirerade historier, men kontentan är densamma 8-)
Året var 1979. Jag hade en kompis som bodde i lägenheten under mig, och hennes föräldrar var MODERNA och hade en skivspelare och en massa LP-skivor i en back i vardagsrummet. (mina föräldrar var mindre moderna och lyssnade på radio.) En av skivorna hade en bild med två oerhört vackra damer på framsidan; en blond och en mörk i varsin lång paljettklänning. Den mörkas var svart och den blondas var vit om jag inte minns helt åt helvete fel. Den här skivan var helt fantastiskt bra tyckte mina fyraåriga öron och så ofta vi kunde tjatade vi oss till att få lyssna på den och så lekte vi att vi var de tjusiga damerna. Jag har inget minne av att vi slogs om vem som skulle vara vem, så jag kan tänka mig att jag alltid ville vara den svarthåriga och L den vithåriga. Det ska böjas i tid så att säga dårå.
Jag har förvisso inte för vana att skämmas eller mörka musik som jag gillat förut men numer tycker suger syfilitisk elefantballe. Ej heller tycker jag att 70-talsdisco är nån särskilt föraktlig eller usel genre (jag tycker faktiskt att större delen av den musiken svänger SATAN), men är ändå rätt nöjd med att min musiksmaksmässiga utveckling inte stannade vid Baccaras Yes Sir, I can boogie. Eller AJKENBOGI som den hette när det begav sig.
(jag var förresten tvungen att försöka googla rätt på skivomslaget, och se på fan, jag mindes fel; den ljusa var inte blond utan mer rödlätt och det var inte paljettklänningar utan några mer flamencoinspirerade historier, men kontentan är densamma 8-)
