ETT SORTS HADES

Idag tänkte jag göra en lista över sånt som jag skäms över att jag irriterar mig på. Grejer som jag inte riktigt står ut med, även om jag vet att det gör mig till en intolerant och trångsynt människa. Och som dessutom är så totalt ovidkommande att till och med jag själv förvånas över att jag ens reflekterar över dem.

OK, här kommer listan som sällar mig till De Trångsynta Tjockskallarnas skara:

1. Gamla gubbar med luftrörsbesvär som med täta men plågsamt ojämna mellanrum harklar sig ljudligt så det låter som att 47 liter slem är på väg upp genom halsen på dem tillsammans med hälften av deras illa medfarna bronker.

Hade en skräckupplevelse i den vägen när jag för 100 år sen gick regelbundet i kyrkan och två farbröder av denna sort (dessutom lätt utvecklingsstörda - ytterligare en orsak att skämmas för min intolerans mot dem) alltid satt längst fram och störde de stämningsfulla nattvardsgudtjänsterna med sina sanslösa gurgel-orgier. Försök själv att försjunka i djup kontemplation över något av tillvarons mysterier i vetskap om att du när som helst kan bli påmind om den krassa verkligheten i form av ett TBC-hostanfall.

2. Gamla tanter med luftrörsbesvär som gurglar när de pratar och med täta men plågsamt ojämna mellanrum harklar sig på ovan beskrivna sätt samt måste spotta slem en gång var 5:e minut.

Denna aversion utvecklade jag när jag skulle skriva min examensuppsats och därför bodde i fem veckor i ett litet samhälle i Jämtland hos en äldre dam med dessa problem. Hon hyrde ut ett rum i sin lägenhet och jag delade kök och badrum med henne. Att varje morgon, trött-illamående och småsur exponeras för en kvarts gurgelhostande och spottande på toaletten samt sitta till bords med damen och veta att hon när som helst kunde få en mikroskopisk matbit i fel strupe och börja gurgla och harkla upp slem var mer än min vanligtvis goda aptit kunde stå ut med. Jag skämdes som en hund där jag satt och försökte hålla god min och kräkreflexen under kontroll. Än idag blir jag ljusgrön i ansiktet när jag hör nån älskvärd gammal tant börja kraxa.

3. (den här punkten skäms jag verkligen extremt mycket för) Folk som av någon anledning har en speciell sorts ihålig röst som gör att de låter som första klassens byfånar.

Jag vet inte varför, men det bara kryper i mig när jag hör såna där röster. Särskilt om de är i kombination med att personen ifråga har lite svårt att få fram det han/hon vill ha sagt (OBS! Detta bör EJ förväxlas med stamning, som definitivt inte har ngn plats på denna lista över min intolerans) Antagligen var det någon människa i min barndom som var extremt elak eller svåruthärdlig och som jag numer förträngt som hade en sån röst. Den andra godtagbara förklaringen är ju att jag helt enkelt bara är en ond människa som inte tål människor som är lite mer annorlunda än andra, men så långt i min självinsikt har jag inte kommit än att jag vill acceptera den förklaringen utan vidare...

4. Folk som inte har tillstymmelse till sångröst men ändå envisas med att gå runt och nynna/sjunga på olika poplåtar eller finstämda visor hela tiden. Folk som HAR sångröst och som går runt och sjunger jämt är förresten också jävligt irriterande. Kalla mig hämmad men vafan får dem att tro att omvärlden vill höra just deras version av ”Du lindar av olvon” eller ”Halo”? Duschen och körer är till för dem som vill få utlopp för sin musikaliska (inbillade) ådra.

När jag utsätts för någon sån här självutnämnd Beyonce så får jag samma känsla som när ett barn kommer med en teckning och förkunnar att det är en bild på mamma och hunden, och jag känner mig tvingad att säga att den är jättefin fast den ser ut som uppspydd pölsa. Skillnaden är dock att jag oftast kan mena att barnets teckning är fin, eftersom barnteckningar liksom inrymmer så mycket mer än bara motivet. En vuxen människa däremot, som väntar sig samma beröm för sin härligt spontana sång, är det lite svårare att tackla.

Eftersom jag själv inte har nån vidare sångröst så kan jag tycka att andra som sjunger lika illa som jag borde höra skillnaden på dem själva och Carola. Nu lägger jag i och för sig ingen värdering i att sjunga som Carola och att sjunga lite mindre vackert (dessutom avskyr jag Carolas röst, men tog henne som exempel ändå eftersom många obegripligt nog tycker att hon är en gudabenådad artist...). Gillar man att sjunga ska man väl göra det hur man än låter, men eftersom merparten av mänskligheten föredrar Carola-typen av sångrösterna så borde det ju kanske tala för att man ska vara lite försiktig med att låta omgivningen njuta av sin egen om man gör det i syfte att få beröm. Vilket jag oftast får känslan av att såna här hobbyvokalister gör. Och egentligen är det väl det som jag retar mig på. Att det ofta är på ett mer eller mindre självbelåtet och/eller förväntansfullt sätt som sången framförs. Och så sitter man där och lider och lyssnar och vet inte var man ska ta vägen.

Visst, de kanske tycker de är jävligt bra på att sjunga och vill ta varje tillfälle att visa det och utöva sin hobby, men bara för att jag är intresserad av klassiska språk så går väl inte jag och rabblar latinska verbändelser för mig själv hela tiden, för att folk ska fatta att jag är intresserad och dessutom jävligt skicklig på det?

Alltså, missförstå mig rätt, jag har inget emot om någon går och nynnar eller sjunger någon sång då och då, det är de som vid varje givet tillfälle brister ut i sång som jag inte riktigt klarar av. Som, när man t ex ska laga mat ihop ett gäng, drar igång sin repertoar vid den första hackade moroten och inte avslutar förrän man sätter sig till bords. Som kokett svansar runt i köket ylandes allt från ”Somliga gååår i traaasiga skooor... säg vad beror det påååå?” till ”6, 6, 6, the number of the beast!!!” med tillhörande wailanden och vibraton, helt okänslig för omgivningens vinkar om att det kanske vore trevligare att konversera medan man lagar mat. Gärna med danssteg till också.

Ibland undrar jag om inte idén bakom Idol och Talang huvudsakligen är att spräcka storhetsvansinnet hos de många duschsångarna (som allt för ofta tar med sig sången från badrummet när de duschat färdigt) där ute. Tyvärr verkar dock deras självinsikt vara lika dålig som deras sångröst varför de kan skaka av sig ett nederlag genom att skylla på allt från inkompetens hos juryn till att bollen är rund.

5. Folk som är så ovana vid datorer att när de ska logga in tar det 10 minuter att hitta tangenterna till användarnamnet och lösenordet och som undrar hur de ska göra med musen när bordet tar slut. Och gud förbjude om de måste använda shift eller alt gr för att få till nåt specialtecken! Återigen; jag är smärtsamt medveten om hur intolerant jag låter, men sån där extrem tafflighet kan få mig otroligt otålig. Det är väl en sak om man vet att det är första gången människan använder ett tangentbord men när man vet att det är någon som använder dator regelbundet (om än i liten utsträckning) så blir jag fascinerad intill frustration över sådan ineffektivitet. Det ska väl tilläggas att jag inte är världens mest effektiva människa på andra sätt, men när det gäller att förenkla min tillvaro genom att grundligt lära mig saker jag gör ofta så är jag jävligt effektiv.

6. Folk som har pedalen i hålfoten när de cyklar. De ser ut som Enöga i Dunderklumpen! Varje gång jag ser en hålfotscyklare förundras jag över hur otroligt puckat det ser ut och vill springa fram till dem och skrika: ”Fattar du inte att hävstångseffekten går förlorad om du har pedalen mitt under foten??? Fattar du inte att det går ungefär 1000 gånger lättare att cykla om du har pedalen under tårna istället??”

Listan kan göras bra mycket längre, men jag tror budskapet har gått fram; under min sympatiska och toleranta yta döljer sig en grinig småpåve som i smyg föraktar större delen av sin omgivning.