This man said it's gruesome that someone so handsome should care
Det skulle vara kul att träffa sitt tonårsjag nu och se om man verkligen var sådär ful, socialt inkompetent och obekväm som man kände sig. Fy fan, jag hatade verkligen att vara tonåring.
Det märkliga är att jag ändå trots allt hade nån exhibitionistisk ådra som tyckte att det var viktigt att ha kläder som inte alla andra hade. Iofs var jag ingen blyg viol direkt som strök efter väggarna, jag kände det bara som om jag gick i otakt med de flesta andra i mänskligheten. Jätteoriginellt, eller hur. Det bara gick inte att prata med folk, för alla var så... snorkiga och självsäkra.
Jag lyckades nog förvisso med att hitta kläder som jag var ensam om, men inte på nåt vidare bra sätt. Och det säger jag inte för att kokettera om hur crazy och knasig jag var som ung. Alltså, jag begriper mig inte på folk som verkar ha hittat värsta helgjutna klädstilen redan i typ 14-årsåldern. Antingen är de fan så mycket mer stilsäkra än jag själv någonsin kommer att bli, eller så har de rippat en grej rakt av. Tyvärr såg jag förmodligen ut som en korsning mellan Helene Billgren och en mentalsjuk uteliggartant mellan 13-21 års ålder. Det tog en jävla tid och experimenterande att liksom inse
a) vad det egentligen var som jag tyckte var snyggt
b) vad som (enligt mig) passade min kroppsbyggnad
och
c) att man inte nödvändigtvis ska använda alla balla features man hittar samtidigt.
En höjdpunkt var nog när jag gick i 2:an på gymnasiet och dagen till ära var iklädd bl a en äppelgrön virkad tröja (formlös bortom allt mänskligt förstånd) som jag lånat av mormor (hon ville inte ha den längre), en svart glitterväst i nylon från den gamla favvo-affären Robins andra hand och en vinröd crepekjol från Indiska, och lärarkandidaten vi hade i historia frågade om jag kom från månen.
Det märkliga är att jag ändå trots allt hade nån exhibitionistisk ådra som tyckte att det var viktigt att ha kläder som inte alla andra hade. Iofs var jag ingen blyg viol direkt som strök efter väggarna, jag kände det bara som om jag gick i otakt med de flesta andra i mänskligheten. Jätteoriginellt, eller hur. Det bara gick inte att prata med folk, för alla var så... snorkiga och självsäkra.
Jag lyckades nog förvisso med att hitta kläder som jag var ensam om, men inte på nåt vidare bra sätt. Och det säger jag inte för att kokettera om hur crazy och knasig jag var som ung. Alltså, jag begriper mig inte på folk som verkar ha hittat värsta helgjutna klädstilen redan i typ 14-årsåldern. Antingen är de fan så mycket mer stilsäkra än jag själv någonsin kommer att bli, eller så har de rippat en grej rakt av. Tyvärr såg jag förmodligen ut som en korsning mellan Helene Billgren och en mentalsjuk uteliggartant mellan 13-21 års ålder. Det tog en jävla tid och experimenterande att liksom inse
a) vad det egentligen var som jag tyckte var snyggt
b) vad som (enligt mig) passade min kroppsbyggnad
och
c) att man inte nödvändigtvis ska använda alla balla features man hittar samtidigt.
En höjdpunkt var nog när jag gick i 2:an på gymnasiet och dagen till ära var iklädd bl a en äppelgrön virkad tröja (formlös bortom allt mänskligt förstånd) som jag lånat av mormor (hon ville inte ha den längre), en svart glitterväst i nylon från den gamla favvo-affären Robins andra hand och en vinröd crepekjol från Indiska, och lärarkandidaten vi hade i historia frågade om jag kom från månen.
Kommentarer
Trackback
