Deep in the cell of my heart I will feel so glad to go
Idag skulle min mormor ha fyllt 90 år. Hon dog den 7/5 2007 och jag blir alltid lite blödig när jag tänker på henne, så mitt rykte som kall och rationell till trots kommer här en minnestext jag skrev över henne när jag kom hem från begravningen och kände mig en smula sorgsen:
"In memoriam
Nu ligger mormor sex fot under jord.
Och under hela evenemanget, från det att mamma och pappa hämtade mig tills att de släppte av mig hemma igen tänkte jag gång på gång: ”Men vad tusan... har vi glömt att hämta mormor...?”
Och gång på gång mindes jag varför vi var där.
Nu tror jag att jag riktigt har fattat att hon verkligen är borta. Att hon inte kommer sitta och rysa åt Trötter på julafton i år när flugan flyger in i munnen på honom, att jag inte behöver köpa fler flaskor body shops kroppslotion med kakaosmör åt henne, att jag inte kommer sitta fler gånger vid hennes köksbord och dricka kaffe och äta citronmuffins och läsa Hänt Extra.
Det känns så jävla tragiskt bara att se senaste åren mest varit präglade av skuldkänslor från min sida över att jag, som bor närmast, var där minst. Relativt sett i alla fall.
Skuldkänslorna gjorde mig blind för vår relation känns det som nu. Jag distanserade mig för att jag inte orkade hälsa på henne, stoppade huvudet i sanden för att slippa tänka på det. Jag var så fruktansvärt slutkörd att jag inte orkade med nånting som på minsta sätt kändes som en plikt (förutom att gå till det jobb som gjorde att jag blev slutkörd) och det blev en ond spiral av skuldkänslor som tyngde ner mig och gjorde att jag ännu mindre orkade.
Jag glömde bort vem hon var, allt hon varit för mig. Det fanns ju en tid när hon var min värld (ja OK då, mamma och pappa hade väl en plats de med, men den var ganska marginell jämfört med the almighty MORMOR). Och nu när jag börjar komma i form igen och skulle ha orkat så finns hon inte mer och det gör mig så förbannat sorgsen.
Men när vi satt i kapellet idag, och prästen i sitt griftetal återgav lite av det jag och mamma berättat för honom när vi träffades inför begravningen, så kändes det ändå som om det jag kommer minnas mest är alla de fina stunderna vi hade ihop, tryggheten jag kände när jag var med henne och vilken klippa hon var för mig. Mycket av det som känns odelat positivt och ljust och härligt med min barndom är förknippat med henne.
Det var aldrig några stora gester eller yviga känsloutbrott med mormor och hon tog inte med mig på några storslagna äventyr, men det behövdes inte. För det räckte att bara få vara med henne. Hur banalt det än låter så blev det mesta ett äventyr när det var hon och jag. Vi brukade t ex åka 15 till ändhållplatsen på Bäckby, köpa en festis på ICA i Bäckby centrum och sen gå tillbaka hem, kanske 2 km. En gång åkte vi till Kristinehamn och bodde på pensionat ett par dagar. Vilken grej! Och inför varje första advent när mamma skulle julstäda tog vi en promenad till ICA-butiken som låg vid Mikaelikyrkan och köpte en julkalender till mig.
Ja, antingen är man lättroad som barn, eller så var det magiskt för att det var jag och mormor. Jag föredrar att tro på det senare alternativet.
Och jag föredrar också, trots att jag numera är en inbiten agnostiker, att tro att mormor ser tårarna som droppar ner på tangentbordet när jag skriver det här, och att hon känner hur mycket hon betyder för mig och hur mycket jag tycker om henne, på samma sätt som jag alltid kände det från henne, trots att jag inte kan minnas att vi någonsin har talat om det för varandra i klartext och trots att vi sällan träffades de sista åren.
Jag hade alltid en fristad hos dig, mormor, och det är jag tacksam för. Jag ångrar bara att jag inte utnyttjade den oftare. Den trygghet som du ingav, känslan av att vara omtyckt utan stora åthävor är något som jag alltid har burit med mig. Jag har tvivlat många gånger på om jag egentligen gör nån som helst nytta på den här planeten, men i alla dessa hopplösa stunder av självömkan så har du varit den vars villkorslösa kärlek som jag aldrig har tvivlat på. Och jag är verkligen lyckligt lottad som har haft en sån person i mitt liv; en klippa vars omtanke inte ens ifrågasätts av depressioner och tonårshormonella självömkansorgier.
Du var alltid närvarande i mina tankar och det kommer du vara i fortsättningen också."
*rinn*
*snyt*
"In memoriam
Nu ligger mormor sex fot under jord.
Och under hela evenemanget, från det att mamma och pappa hämtade mig tills att de släppte av mig hemma igen tänkte jag gång på gång: ”Men vad tusan... har vi glömt att hämta mormor...?”
Och gång på gång mindes jag varför vi var där.
Nu tror jag att jag riktigt har fattat att hon verkligen är borta. Att hon inte kommer sitta och rysa åt Trötter på julafton i år när flugan flyger in i munnen på honom, att jag inte behöver köpa fler flaskor body shops kroppslotion med kakaosmör åt henne, att jag inte kommer sitta fler gånger vid hennes köksbord och dricka kaffe och äta citronmuffins och läsa Hänt Extra.
Det känns så jävla tragiskt bara att se senaste åren mest varit präglade av skuldkänslor från min sida över att jag, som bor närmast, var där minst. Relativt sett i alla fall.
Skuldkänslorna gjorde mig blind för vår relation känns det som nu. Jag distanserade mig för att jag inte orkade hälsa på henne, stoppade huvudet i sanden för att slippa tänka på det. Jag var så fruktansvärt slutkörd att jag inte orkade med nånting som på minsta sätt kändes som en plikt (förutom att gå till det jobb som gjorde att jag blev slutkörd) och det blev en ond spiral av skuldkänslor som tyngde ner mig och gjorde att jag ännu mindre orkade.
Jag glömde bort vem hon var, allt hon varit för mig. Det fanns ju en tid när hon var min värld (ja OK då, mamma och pappa hade väl en plats de med, men den var ganska marginell jämfört med the almighty MORMOR). Och nu när jag börjar komma i form igen och skulle ha orkat så finns hon inte mer och det gör mig så förbannat sorgsen.
Men när vi satt i kapellet idag, och prästen i sitt griftetal återgav lite av det jag och mamma berättat för honom när vi träffades inför begravningen, så kändes det ändå som om det jag kommer minnas mest är alla de fina stunderna vi hade ihop, tryggheten jag kände när jag var med henne och vilken klippa hon var för mig. Mycket av det som känns odelat positivt och ljust och härligt med min barndom är förknippat med henne.
Det var aldrig några stora gester eller yviga känsloutbrott med mormor och hon tog inte med mig på några storslagna äventyr, men det behövdes inte. För det räckte att bara få vara med henne. Hur banalt det än låter så blev det mesta ett äventyr när det var hon och jag. Vi brukade t ex åka 15 till ändhållplatsen på Bäckby, köpa en festis på ICA i Bäckby centrum och sen gå tillbaka hem, kanske 2 km. En gång åkte vi till Kristinehamn och bodde på pensionat ett par dagar. Vilken grej! Och inför varje första advent när mamma skulle julstäda tog vi en promenad till ICA-butiken som låg vid Mikaelikyrkan och köpte en julkalender till mig.
Ja, antingen är man lättroad som barn, eller så var det magiskt för att det var jag och mormor. Jag föredrar att tro på det senare alternativet.
Och jag föredrar också, trots att jag numera är en inbiten agnostiker, att tro att mormor ser tårarna som droppar ner på tangentbordet när jag skriver det här, och att hon känner hur mycket hon betyder för mig och hur mycket jag tycker om henne, på samma sätt som jag alltid kände det från henne, trots att jag inte kan minnas att vi någonsin har talat om det för varandra i klartext och trots att vi sällan träffades de sista åren.
Jag hade alltid en fristad hos dig, mormor, och det är jag tacksam för. Jag ångrar bara att jag inte utnyttjade den oftare. Den trygghet som du ingav, känslan av att vara omtyckt utan stora åthävor är något som jag alltid har burit med mig. Jag har tvivlat många gånger på om jag egentligen gör nån som helst nytta på den här planeten, men i alla dessa hopplösa stunder av självömkan så har du varit den vars villkorslösa kärlek som jag aldrig har tvivlat på. Och jag är verkligen lyckligt lottad som har haft en sån person i mitt liv; en klippa vars omtanke inte ens ifrågasätts av depressioner och tonårshormonella självömkansorgier.
Du var alltid närvarande i mina tankar och det kommer du vara i fortsättningen också."
*rinn*
*snyt*
Kommentarer
Postat av: Linda
Så fint Maria! Vissa av dina tankar är som mina! Kram!!
Postat av: Hades
Kram tillbaks :)
Trackback
