But we have something they'll never have

07 – Din bästa vän

Jag får lite ångest när jag blir ombedd att välja ut EN person från ett kollektiv av personer som har ungefär samma funktion (det låter väl sexigt va? Att tänka på vänskap som en funktion? :D Ehm, nåväl...). Min aspergerska känsla för millimeterrättvisa får spelet. Om jag inte har alla fakta jag behöver för att göra en individuell bedömning av hur var och en kan tänkas reagera på något så kör jag nämligen på linjen "lika för alla så är det objektivt sett rättvist i alla fall", mycket väl medveten om att vad som är rätt för en känns förjävligt för en annan und so weiter. Men som sagt; har jag inte alla fakta så kickar den "logiska" "rättvisekänslan"* in och delar in tillvaron i begripliga enheter.

 

Dessutom är jag förvånansvärt nog otroligt rädd för att råka uttrycka mig klumpigt och göra någon ledsen eller fundersam. Ibland har jag otroligt svårt att bedöma vad andra kan ta illa vid sig av.

Hur som helst; detta gör att jag faktiskt inte kan välja ut EN av mina vänner att skriva om. Därför tänkte jag berätta lite om mitt förhållande till vänskap.

 

I den mån jag eftersträvar nära relationer är jag väldigt mycket en enpersonsmänniska. När jag rör mig i större grupper som kompisgäng så håller jag mig ofta lite i utkanten och har en eller två personer som liksom är min väg in i den aktuella kretsen. Det är inte så att jag sitter och surar i periferin; om jag umgås med flera samtidigt så deltar jag i samtalen på samma sätt som alla andra och tycker att det är roligt och givande. Det är bara det att jag inte känner något behov av att ha väldigt många olika nära relationer; för mig räcker det med en eller två primära personer varifrån jag får det mesta av min input och periodvis har jag rätt så ytlig kontakt med de flesta av mina vänner. En förutsättning för att finna det givande att ha mig som vän är att INTE vara beroende av väldigt tät kommunikation...

 

Jag har aldrig haft ett stort kompisgäng där jag varit nästan lika tajt med alla, utan mina vänskaper har varit ganska utspridda på olika sällskap. Det blir ju rätt intressant när jag vid sällsynta tillfällen har fest, för då är det en blandning av människor som inte känner varann, eller som bara träffas genom mig. Jag är väldigt restriktiv med orden "vän" och "kompis", och använder dem bara om personer som jag har en hyfsat tät kontakt med och/eller som jag på ett eller annat sätt medvetet släppt in i mitt liv. Jag anser inte att jag är kompis med personer som jag träffat på fester men inte i andra sammanhang i 10 års tid t ex. Över huvud taget tar det lång tid innan jag tycker att jag kan säga att jag ens är bekant med någon.


När jag var yngre och träffade nya vänner upplevde jag ofta en förälskelseliknande känsla i mötet med den här nya, intressanta personen. Jag har haft flera vänskapsförhållanden som på många sätt liknat kärleksrelationer, både vad gäller den där första, intensiva perioden när man är helt till sig över att ha träffat nån som man passar så bra ihop med, känslan av samhörighet och trygghet när man lärt känna varann väldigt väl och sorgen och tomheten när man inser att man håller på att glida ifrån någon som varit en stor och självklar del av ens liv under en längre period.


Och precis som när det gäller romantisk kärlek och passion så har några av de här "kompisförälskelserna" slutat mindre bra. Jag har märkt att jag har en tendens att dra till mig personer som är väldigt bekräftelsesökande och utåtriktade. Till en början fungerar det bra eftersom bekräftelsesökaren tycker det är schysst med en sidekick som är lite mer laid back och låter henom stå i strålkastarljuset, och själv behöver jag nån som drar med mig på grejer och bryter isen i sociala situationer. Problemet uppstår när bekräftelsesökaren börjar märka att jag inte alls är den blyga tapetblomma jag ibland verkar vara, utan faktiskt ofta och gärna tar plats men först efter att jag avvaktat en stund och känt in läget. Det brukar sluta med att jag drar mig undan eftersom dynamiken i relationen blir skev och konstig när jag märker att vännen inte känner sig bekväm med att jag "plötsligt förändrats", eller med att bekräftelsesökaren avpolletterar mig.


Lyckligtvis är det inte bara personer med behov av en lagom självutplånande kuliss till The [infoga valfritt namn] Show som fattar tycke för mig. Bland mina vänner finns en oändlig mängd personligheter, både såna som är lika mig i varierande grad och såna som är väldigt sociala och utåtriktade utan att för den skull vara bekräftelsesvampar.


Som vuxen upplever jag att det inte är lika lätt att träffa nya vänner. Jag tror också att jag har blivit lite mindre benägen till den där totala symbiosen och att mitt behov av eget utrymme har ökat. Att så fullständigt gå upp i någon annan bränner mitt ljus i båda ändarna och det kanske är en omedveten självbevarelsedrift som gör att jag inte är lika öppen för den intensiteten längre. Kanske är jag också lite ärrad av de gånger som en sån symbiosvänskap lämnat en bitter eftersmak.


Jag är dålig på att dela mitt innersta med mina vänner, även om jag litar på dem. Visst kan jag prata om jobbiga saker, men det är oftast i generella termer. På senare år har jag dock blivit lite bättre på att prata om sånt som skaver och upplevt vilken lättnad det är att avbörda sig allt som går på högvarv inne i huvudet och inse att jag faktiskt blir förstådd. Och jag försöker själv vara en god lyssnare, även om jag är medveten om att jag kan vara lite för mycket snusförnuftig problemlösare ibland när någon bara vill utgjuta sig.


Jag har aldrig varit en sån som engagerar mig kollektivt i saker, som t ex politik eller andra typer av intressen. De gånger jag försökt har jag bara känt att "nämen vafaaaaan, människorna här är ju OCKSÅ helt konstiga och jag passar inte in nånstaaaaaaaans!!! *weltschmerzattack*". Alltså har jag sällan haft förutsättning att lära känna nya människor i miljöer där alla har en väldigt stark gemensam nämnare. Kanske beror det också på att jag är så otroligt kass på att knyta kontakter. Eller kanske, det är en högst bidragande faktor... Hur som helst; av den anledningen verkar mina vänner vara en samling människor som jag liksom bara ramlat över i olika sammanhang genom livet, men hör mig nu och tro mig senare: jag kan i de flesta fall peka på exakt vad det var som gjorde att just den personen blev en vän.


ÅH vad jag plötsligt längtar efter alla mina vänner!!


*citationstecken eftersom den där logiska rättvisekänslan kan vara väldigt irrationell ibland...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0