Because I really do love them

05 – Din definition av kärlek

Ja alltså... jag har faktiskt inte ägnat så mycket tid åt att fundera på hur jag definierar kärlek. Mer än att man tycker om en person och gärna vill att den tycker om en själv också, och att personen ska få må bra och känna sig nöjd med livet och sådära. Helst under förutsättning att man själv är en del av det livet dårå. Jag måste erkänna att jag nog är rätt så egoistisk i det avseendet när jag tycker om någon. Jag har lite svårt att förstå det där med "jamen om bara du är lycklig så är jag lycklig!". Jag är kanske en smula possessiv? :-S Det är klart att en del av mig kan glädjas åt vännen som flyttar till andra sidan jordklotet med sin nya kärlek eller partnern som förverkligar sin dröm att börja jobba på oljeplattform i Norge och därmed är borta 3 månader i taget, men det skulle samtidigt kännas förjävla tråkigt och hemskt. Sån är jag!

När jag funderar på kärlek i nån sorts metaperspektiv så är det oftast mer i termer av VAD är kärlek, vilken av alla känslor som jag får när jag tänker på någon viss person är kärlek och vad är det som är andra känslor, varför tycker jag om just den här personen och så vidare. Jag skulle inte säga att jag tror att bara det finns kärlek så löser sig allt annat av sig självt, därtill är jag nog lite för rationell. Däremot är den en väldigt stark motivation för att anstränga sig. Tyvärr är jag stundom rätt dålig på att anstränga mig för att upprätthålla relationer. Ibland tänker jag att det är ett under att jag har några vänner kvar.

Nåväl, om jag ändå ska göra nån sorts lamt försök till en väldigt långrandig definition av kärlek så...

...är en känsla av samhörighet och vilja till ömsesidig förståelse är viktig för mig. Man kanske inte har alla referensramar gemensamma eller alla värderingar eller åsikter, men i och med kärleken finns en gemensam strävan efter att förstå varann och lära av varann och växa tillsammans. Och såklart måste det finnas något som gör att man känner en stark gemenskap med varann, det där som gör att man dras till en person utan att alla gånger kunna förklara riktigt varför.

Kärleken till min familj är i det närmaste ordlös men väldigt påtaglig. Så är det med mamma och pappa och så var det med mormor, morfar och farmor när de levde. Det finns en värme och samhörighet mellan oss som är väldigt stark. Så är det också med mina föräldrars syskon och mina kusiner. Vi träffas inte ofta men när vi väl gör det så känns släktbanden väldigt tydliga. Familjen är mitt sammanhang. Jag känner mig ofta som ett ensamt isberg i en stor ocean, men familj och släkt är den osynliga delen av isberget som håller hela skiten ovanför vattenytan.

Jag säger nästan aldrig till mina vänner att jag tycker om dem heller. Men det gör jag. Utan dem skulle jag känna mig oändligt vilsen och ensam i den här världen av obegripliga människor. Och mitt liv skulle vara en oändlig rad av miserabla ögonblick. Även om jag stundom håller mig undan eller verkar tvär och okontaktbar så är det ovärdeligt att veta att jag har de där människorna i mitt liv som känner mig och som accepterar och till och med tycker om mig. Somliga har jag känt så länge jag kan minnas och andra har jag inte känt länge alls, men alla är omistliga.

För mig, som av naturen håller en ganska stor distans till andra människor, är kärleken till en partner den allra intimaste. I andra relationer väljer jag ofta att hålla mig på replängds avstånd i varierande grad, att bara släppa in personer på vissa plan av min existens. Jag tycker dock att det känns poänglöst att försöka leva ihop med nån om man inte känner att man kan dela med sig även av det som skaver mest eller som jag i andra relationer reflexmässigt håller för mig själv. Det är inte alltid smärtfritt och det går lite knackigt ibland, men ambitionen finns där. Det är i mina försök att riva ner de här murarna som jag bygger upp runt mitt inre som jag lär känna mig själv allra bäst. Och det är bra, eftersom självkännedom är något som är nödvändigt för att jag ska kunna älska förbehållslöst och utan fruktan.

Jahaja hörni, för att vara någon som hävdar att hon inte har funderat så mycket på det här med kärlek så klämde jag ändå ur mig en rätt rejäl litania. Där ser man.


Kommentarer
Postat av: Beatrice

Läser ju inte så ofta din blogg, men när jag läser är det alltid väldigt bra. Ville bara skriva att jag inte är så himla bra på att säga allt du betyder för mig. Du betyder mycket för mig och jag är glad över att få kalla dig min vän! Du är oxå en av de få personer som jag litar på helt och hållet och det vill inte säga lite. Puss och kram på dig!

2010-11-16 @ 16:53:25
Postat av: Hades

Oj, jag blir nästan tårögd! Jag tycker väldigt mycket om dig också och är så glad att vi återupptagit en lite tätare kontakt de senaste åren!! :) Jag tycker förresten visst att du ofta talar om att du uppskattar vår vänskap och jag blir lika glad varje gång, för du är nämligen en av mina allra närmaste och finaste vänner också.



KRAM!

2010-11-17 @ 12:26:41
URL: http://ettsortshades.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0