ETT SORTS HADES

Kom till jobbet strax efter halv åtta. Satte mig med katalogiseringsövningarna. Höll på med dem hela dagen.

När klockan närmade sig halv fem var min hjärna på väg att tränga ut genom öronen för att slippa exponeras för fler bryderier om uniforma titlar, biuppslag på med verket sammanhörande personer, över- och underordnade institutioner och hur i helvete anger man att en person är BÅDE utgivare OCH översättare med hjälp av indikatorer och delfält?

GAH.

Jag insåg att jag behövde rensa skallen med lite förströelse när jag märkte att jag började fundera på om kollegan K:s fina skor skulle anges i ett E-delfält i 245 eller kanske bilda ett p+t-biuppslag, så jag tog en tur till Myrorna. Där inhandlade jag två par skor varav jag förmodligen aldrig kommer att använda det ena då klackarna egentligen är långt utanför min liga när det gäller att kunna gå utan att se ut som om jag stelopererat hela ryggraden och känna mig som att jag när som helst kommer dra igång värsta konståkningsprogrammet. Varför köpte jag dem då, frågar sig den odrägligt beskäftige vän av ordning. Mitt föga avsnoppande svar på den dumma frågan är: 1. De är söta. 2. De kostade 50 spänn.

Sen tänkte jag ta jag en liten sväng på stan, men upptäckte till min bestörtning att nån bytt ut stan mot ett pastellfärgat, axelbandslöst syntethelvete. VAFAN ÄR GREJEN MED DET??? Ja okej då, jag inser att alla inte ser ut att ha levercirros i pastellfärger, men det gör jag, så därför finner jag det lite störande att det är omöjligt att hitta ett plagg i en starkare färg än ljusturkost nuförti'n. Om det inte är chockrosa, förstås. Jag avskyr även syntetmaterial med en skrämmande intensitet eftersom de

a) oftast är blanka. I min mening är det välllllldigt få personer som passar i blanka kläder. Om smaklöshet vore folk så skulle blanka kläder vara Kina. Själv ser jag ut som en trind, glatt liten säl i slika material.

b) känns som gladpack mot kroppen. Nog sagt om det.

Och stoppa mig innan jag går igång om axelbandslösa klänningar. Om vi säger så här: ingen klänning, oavsett hur smashing den får mig att se ut, gör det värt besväret att hela tiden oroa mig för att klänning+BH ska halka ner och därför hålla på och dra upp den var tredje sekund. För att axelbandslöst ska funka på mig skulle jag behöva en korsett och nja, riiiiiktigt så vedervärdigt plågsamt vill jag inte ha det. Jag kan inte tänka mig att det finns många damer som känner sig helt och hållet tillfreds, bekväma och avslappnade i axelbandslöst. Men det kanske är värt det för att få känna sig vacker och kvinnlig, vad vet jag.

På fikat idag kom vi förresten på hur vi ska göra för att få våra besökare att fatta att de inte ska hålla på och skruva på ventilationsreglagen. Först var vi inne på strömförande kraftfält runt rattarna, men insåg att mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves vilket i detta fall innebär att den som verkligen vill stänga av ventilationen försöker och försöker tills alla reflexer och synapser i kroppen nötts ut. Nej, istället ska vi sätta upp skyltar om att systemet drivs med senapsgas och att om man mixtrar med inställningarna så kan gasen sippra ut i lokalen med förödande konsekvenser för alla men särskilt för den som sitter närmast utsläppet förstås. Vad tror du om det?