ETT SORTS HADES

Jag är invalid. Har skitont på ett konstigt sätt i högerarmen. Det spänner obehagligt när jag böjer armen vilket gör det svårt att göra ungefär allting. Tur att jag är vänsterhänt. Eftersom jag är lätt hypokondrisk så är jag helt säker på att det är ett aneurysm som kommer göra att hela armen dör och jag antingen måste amputera den eller dö kallbrandsdöden som min mormor gjorde pga ett oupptäckt aneurysm i låret. Hade jag haft ont i vänsterarmen så hade jag förstås haft en hjärtattack. Nåväl, jag återkommer i frågan.

I fredags var jag och kollegan I på en konferens på Kungliga biblioteket om RDA, Dewey decimalklassifikation och Svenska ämnesord för musikkatalogisering. Jag katalogiserar ingen musik alls, men eftersom jag ska föreställa katalogansvarig tänkte jag att det är lika bra att hänga med från början med de nya grejerna i alla fall. Och det var ett smart val, för det var en otroligt spännande och intressant dag! Vi fick se exempel på hur man bygger deweykoder och hur man katalogiserar enligt RDA jämfört med KRS. Fan alltså, mitt hjärta PINGLAR!!!

De få tillfällen under dagen som jag inte satt på helspänn med öronen vidöppna funderade jag en del på den manliga blicken. Jag tänker så här att det visst finns en kvinnlig blick också, en som objektifierar män och reducerar dem till attraktionsobjekt, men vi damer får liksom inte lika mycket övning i att använda den. Man skulle nästan kunna säga att vi blir lurade att tro att vi inte HAR nån sån "kvinnlig blick". Jag försöker öva så mycket som möjligt på att objektifiera män som jag tycker är attraktiva och börjar bli rätt skicklig på det, men samtidigt känns det lite etiskt tvivelaktigt.

För jag menar, om jag stod på en scen i en hörsal framför 100 pers och skulle prata om nåt jävligt viktigt som jag är typ bäst i Sverige på så skulle jag känna mig tämligen obekväm om jag visste att hälften av åhörarna satt och begapade bröstens rundning under tröjan eller hur min röv ser ut när jag sträcker mig för att hämta en tuschpenna och tänkte att "fan, den som fick [infoga valfri fysisk aktivitet] den där [infoga valfri kroppsdel]".

Men vänta, det är ju ungefär så det är varje dag att vara kvinna! Om man inte tillhör dem som är utseendemässigt diskvalificerade på olika sätt förstås och därmed helt osynliggjorda och inga att räkna med över huvud taget. Jag vet inte riktigt vilket som är värst; att inte räknas för att man är liggbar eller att inte räknas för att man inte fattar hur man ska göra sig liggbar.

Hur som helst, känslan av att tillhöra den grupp människor som ofta befinner sig på andra sidan den där "blicken" gör ju att begapandet gärna kommer av sig som sagt. När jag sitter och glor lite diskret på en stilig man så tänker jag ibland att fy för den lede vad obehagligt det skulle vara om nån som jag inte finner det ringaste intressant på nåt enda vis satt och kände så här om mig som jag känner nu. Och fan vad respektlöst det är av mig att sitta och tänka på vad jag skulle göra om jag fick en halvtimme i en mörk garderob med den här tjommen utan att han bett om att få vara en del i mina farbror bosse-fantasier. JAAA, jag inser att det är rätt absurt att tänka så, för i de flesta fall låter man ju inte sina snuskiga tankar påverka ens beteende gentemot personen i fråga och så länge man inte gör det är det väl harmlöst. Men ändå.

Jag har ingen aning om vart jag ville komma med den utläggningen, men skit samma.

På vägen till centralstationen slank jag in på Beyond retro på Drottninggatan och tillbringade 90 minuter med att prova klänningar. Hittade en otroligt söt vit- och grönrutig bakelse som jag inhandlade och ska använda tills den går sönder. Dessvärre är den lite genomskinlig, men det är inget som inte ett par vita mamelucker kan avhjälpa. Nu måste jag dock skriva in mig på Betty Ford-kliniken för min shoppoholism med tanke på hur patologiskt mycket grejer jag köpt den senaste tiden.

En strategisk felplanering gjorde att jag missade tåget jag hade tänkt ta så jag kom inte hem förrän runt åttasnåret, och då hade jag inte ätit sen lunch så kvällen tillbringades i soffan med att försöka ta igen näringsbristen och vätskeförlusten så att hjärnan skulle komma i form igen tills jobbet igår.

Och nu ska jag avsluta denna postmodernistiskt fragmentariska och fullkomligt osammanhängande litania eftersom jag ska jobba 11 timmar imorrn och måste gå och lägga mig nu för att inte krokna vid lunch.