I'm still right here where I always was

Nu överfölls jag av en längtan efter att sitta i sommarstugan med mamma och pappa och äta mandelkubb och lösa korsord i skenet av stearinljus medan solen går ner över lejdan utanför. Sen går vi ut och nattkissar och måste gå ner till dasset vid sjön för Valters kom i eftermiddags så vi kan inte huka oss bakom vinbärsbuskarna på gården. Myggen är hungriga ikväll men till och med det känns välbekant och välkommet. Medan jag väntar på mamma sätter jag mig på bänken på stenbryggan och tittar på solnedgången över vattnet. Jag äter synen med blicken och med alla sinnen, stirrar så intensivt att ögonen nästan går i kors och insuper stunden med hela mitt jag för att vara riktigt säker på att ha den i så färskt minne att jag när som helst under året kan återkalla euforin och hämta energi ur den. Jag dricker solnedgångens färger i djupa klunkar, de aggressivt vackra stänken av paradis som ger Åkerholmen en trolsk slöja och på lite närmare håll strilar genom tallarna på udden och därifrån dryper över vassen i Smejevika och stenen som heter galoscha.


                                                                 


När jag vaknar på morgonen måste jag ut igen. På väg ner till dasset ser jag hur daggen glittrar i spindelväven i vinbärsbuskarna och solen som ligger precis bakom huset kastar den karakteristiska, spetsiga skuggan på marken som gör att jag vet att klockan är ungefär halv tio. Jag står en stund i skuggan på gården och känner på luften. Den är hög och klar och skimrande och mättad med doften av nyponrosor. I häggen dingnar klasar av de bittra bären som smakar skarpt och sommar och sitta med kusinerna i kvällningen på ett ljummet plåttak och spotta kärnor och bli så sträv i halsen att det känns som om tungan ska fastna i svalget.

Kontrasten mellan skuggan och den soldränkta lejdan inger en nästan overklig känsla. Hur kan det vara såhär vackert? Vad är det som gör att jag känner mig så totalt fridfull, så genomgripande harmonisk av att vara här? Jag är så innerligt tacksam över att det fortfarande finns ett ställe på jorden där barndomens magi fortfarande lever och slår ner i mig med osannolik kraft bara jag andas luften. Jag behöver inte anstränga mig, det bara kommer. Jag blir lika förvånad varje år när jag kommer hit, stålsätter mig mot upptäckten att magin är borta, men farhågan har hittills alltid kommit på skam.

Jag sätter mig även nu på bryggan. Det doftar sådär som det bara gör i Bjärten, sådär så att jag ryser i hela kroppen och glömmer bort allt utom hur underbart det är att vara här. Minnena uppfyller mig till brädden så att det inte finns plats för något annat. Jag känner mig hel och fullkomlig och värmen i bröstet driver upp tårar i ögonen. Sjön är alldeles spegelblank, skogen som ramar in vattnet avtecknas på den glatta vattenytan så att det nästan blir svårt att se var speglingen börjar och verkligheten slutar. Likaså korresponderar himlen med sin förgängliga like här nedan. En vindil, en fisk som hoppar eller en båt som drar förbi skulle förstöra illusionen av perfekt harmoni mellan himmel och jord, men så länge det är stilla njuter jag av känslan att allt är ett.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0