ETT SORTS HADES

Jag applåderar projektet Prata om det. Jag har faktiskt inte orkat läsa särskilt många inlägg eftersom jag blir så djupt betryckt när jag tänker på hur jävla komplicerat det uppenbarligen är med kommunikation och att vara lyhörd och respektfull när det kommer till sex och intimitet. För mig blir det liksom det yttersta beviset på hur fruktansvärt svårt det är att nå fram till andra människor och hur många som verkar anse sig ha carte blanche att ensamma definiera en situation när det handlar om sexuell njutning.

 

En viktig grej med det här projektet tycker jag är att ta bort skammen från att ha hamnat i situationer som man inte "borde" ha hamnat i. Tillfällen då man "borde" ha varit stark och integritetsfull nog att lita på sin magkänsla och respektera sina egna gränser mer än den som överträder dem.

 

Jag anser mig lyckligt lottad som inte alls kan komma på särskilt många tillfällen då jag känt mig utnyttjad eller som att jag gjort saker som jag egentligen inte velat. Inte ens när jag försöker tänka bortom skamspärren eller självbedrägeriet (eller vad än man kan använda för metod för att slippa tänka på att nåt man varit med om nog egentligen inte riiiktigt kändes helt okej men att man inte bemästrade situationen på "tillbörligt" vis och därför känner sig ynklig och misslyckad ) och se olika situationer i ett nytt ljus.
 

Men det är klart att även mina fysiska gränser har invaderats. 

 

En gång höll jag på att bli ordentligt uppspöad av en häradsbetäckare som jag hånglade med några gånger några år tidigare. Det var stor fest och klockan var mycket och alla var sådär fulla som 20-nåntingar blir när de festat en hel kväll. Plötsligt fick han spelet och började yla om att jag hade stirrat konstigt och hånfullt på honom hela kvällen. Han tog tag runt midjan på mig som en jävla grottmänniska och lyfte upp mig för att bära ut mig på gården. Jag blev givetvis skräckslagen och vrålade ohämmat samtidigt som jag klamrade mig fast vid ett bord, som släpades med när han fortsatte dra mig mot ytterdörren.

 

Jag hade aldrig känt mig så hjälplös nån gång. Jag hade absolut ingenting att sätta emot och den känslan var obeskrivligt skrämmande. Jag trodde verkligen att nu är det slut, han kommer försöka döda mig och jag har inte en chans i helvete att försvara mig.

 

Jag minns inte riktigt hur länge tumultet höll på, men till slut lyckades några av hans kompisar bända bort honom från mig och jag låg som en trasa på golvet och undrade hur fan jag skulle förhålla mig till det här. Att nåt som jag tyckte var överspelat för länge sen uppenbarligen inte alls var det. Uppenbarligen var det värt energin att gå och vara så förbannad på nån som inte släppte till att man 3 år senare går i taket och vill döda personen om denne råkar titta på en på fel sätt. Vad var det jag inte hade fattat?

 

Jag pratade inte med så många om vad som hänt eftersom jag på nåt sätt - wait for it! - skämdes över att ha inlåtit mig själv med det där svinet även om det var länge sen. Och det vet man ju vad som kan hända när en flicka och en pojke leker med varann och flickan inte följer reglerna. Även om det var med absurt fördröjd verkan i det här fallet.

 

Det är klart att jag funderade på att anmäla honom. Men när jag gav luft åt de tankarna var reaktionen följande: "Eh...är det verkligen nån idé...? Ni/vi hade ju druckit rätt mycket allihop... Och det vet du väl hur X är... ?". Ja visst. Så dumt av mig. Det visste jag väl hur X var, då för tre år sen när jag var full, kåt och hångelsugen. Klart jag borde ha tänkt på då att mina behov var sekundära i sammanhanget; det viktiga var ju att göda hans ego och det misslyckades jag visst skändligen med.

 

Så jag lät saken bero. Och tänkte, som jag så ofta gör, att det var ju tur att det hände just mig och ingen annan, för jag är ju stark. Jag klarar av sånt här.

Jag önskar förstås att jag hade varit stark nog och förbannad nog att inte hålla tyst, men jag tänker inte förebrå mig själv en sekund för att jag gjorde som jag gjorde.

Att det så odiskutabelt var ett övergrepp gjorde det lättare att hantera. Jag behövde inte hålla på och grubbla på om jag gjort något fel eller dumt eller om jag fick skylla mig själv. Det är inte friskt att bli mordlysten för att nån "stirrar på en" (som en av hans kompisar försökte förklara hans beteende med efteråt).

Det är en annan sak att ständigt känna att någon man älskar överträder ens gränser på ett så subtilt sätt att man inte riktigt vet hur man ska säga ifrån. En annan sorts skam, en annan sorts förminskande av integriteten. Men det är en annan historia som får berättas en annan gång.