ETT SORTS HADES

 

Det var riktigt länge sen jag verkligen brydde mig om min födelsedag. Jag minns inte ens någon som skulle kunna vara "den bästa". Det låter ju fruktansvärt tragiskt, men det är nog mer bara så att jag själv inte riktigt har brytt mig sen jag var så liten att jag hade kalas. Dessutom är det så sällan födelsedagen verkligen har firats på rätt dag, så även om jag minns roliga fester och fina presenter så kan det lika gärna ha varit två veckor före eller efter dagen D.

 

Den senaste födelsedagen jag verkligen kommer ihåg är nog min 30-årsdag, som var en vardag. Jag jobbade på gymnasiebiblioteket och mina kollegor hade köpt blommor och ett stort, fint fruktfat i rött, grönt och gult glas. U hade dessutom tillverkat ett stiligt bibliotek i en pappkartong som jag fortfarande har kvar, även om det numera står i mitt sprängfulla källarförråd.

 

1998 fyllde jag 23 och bodde i Umeå och var bakis och J och M gjorde en minismörgåstårta till mig. Dagen innan hade jag varit på Scharinska som vanligt med AK och Kärran och slitit ner benen till blanka knotor på dansgolvet.

 

På min 7-årsdag hade jag tid hos tandläkaren och tappat rösten och kalas där jag lekte att jag var en hund för att slippa prata så mycket.

 

Nästa födelsedag blir en bra en tror jag.